Bildblogg från Slåttervägen

Carl-Olof Strands blogg

Bergvärme

Kategori: Allmänt

33897-59

I slutet av januari bytte vi uppvärmningssystem. Klimathotet spelade väl in men framförallt de över åren ökande olje- och elkostnaderna. Klimathusen, som är namnet på den Tyresöfirma vi anlitade för installationen, kom en måndag och redan på kvällen var den gamla pannan och den stora oljetanken bortmonterade och bergvärmepumpen på plats. På tisdag var sedan det 170 meter djupa borrhålet färdigt. Sen dröjde det tre-fyra dar innan rören var dragna och hela anläggningen i full funktion. Nu står den i pannrummet och omvandlar kyla till värme. Ett trolleri för en humanist som i och för sig gick matematisk gren på gymnasiet men som sedan dess nogsamt har försökt undvika alla tekniska merkunskaper.

Det ser också ut som om värmefirmans energikalkyl skall kunna slå in. Nu går det ca 60 kilowatttimmar per dag, vilket borde leda till ca 15000 på årsbasis. Tidigare förbrukade vi bortåt 40000 kWh (med oljan omräknad till kWh), så besparingen bör bli betydande. Sen dröjer det ju ändå flera år innan investeringen har betalat sig. Åtminstone om man bara räknar i pengar. Men här skall man väl även räkna miljövinsten i att inte elda olja och därmed påskynda den globala uppvärmningen.

Det är bekvämt också. På en  nästan datormässig panel på anläggningen kan man ställa in värmekurvor, varmvattentemperatur och dessutom avläsa all möjlig statistik - bra för en statistikfreak som undertecknad. Och varmvattnet är rikligt och blir äntligen riktigt varmt - under 18 år på Slåttervägen har vi hittills sällan kunnat fylla ett helt badkar med varmt vatten. Nu går det galant. Tack IVT och Klimathusen!

Sonjas och vår godhet

Kategori: Böcker

33897-58
Sonja liknar Kristus i sin självutlämnande godhet. Här Thorvaldsens Kristusstaty från Thorvaldsenmuséet i Köpenhamn - en bild jag tog vid vårt Köpenhamnsbesök i nov 2006

En tredjedag jul stannar Owe Wikströms hjärta när han springer på ett löpband hos Friskis och Svettis i Uppsala. Han räddas till livet genom ett antal lyckosamma omständigheter. Denna djupt omskakande händelse bildar utgångspunkt för Owes nya bok.


 

Owe Wikström är präst och professor i religionspsykologi. 2001 gjorde han stor succé med ”Långsamhetens lov – om vådan av att åka moped genom Louvren”. I ”Ikonen i fickan” 2004 diskuterar han platsens och resan betydelse i våra liv. Den nya boken heter ”Sonjas godhet” och har alltså undertiteln ”Medkänsla i en självupptagen tid”. Sonja är den prostituerade kvinnan i Fjodor Dostojevskijs världsberömda klassiker ”Brott och straff”. Sonja är sinnebilden för den självuppoffrande godheten, som i romanen tar hand och mördaren och Raskolnikov.


 

”Sonjas godhet” har tre teman. Det första är helt enkelt en berättelse om Owe Wikströms första år efter hjärtstilleståndet, om den förhöjda livskänslan efter att ha varit en hårsmån från döden. Vi får följa författaren i arbetet, på tröttsamma arbetsresor och till andningshålet, sommarstugan vid Västerbottenskusten. Det andra temat är böckernas betydelse. Wikström berättar ingående om sitt förhållande till litteraturen, både till världslitteraturen (Dostojevskij, Proust m fl) till svenska giganter som Torgny Lindgren men också om kärleken till Arto Paasolinas relativt lättillängliga humoristiska romaner. I läsningen finns en motkraft till förenkling och likriktning, en motkraft som kan fungera som ett slags läkande ”Husapotek”.


 

Det tredje temat är medkänslans och kärlekens situation i den moderna världen. Upplevelserna under sjukdomsperioden, det totala beroendet av andra medan hjärtat återfår sin funktion,  får Qwe Wikström att ställa sig frågan: Vart tog talet om den goda människan vägen? När han betraktar samhället tycker han sig se att ömhet och medmänsklighet, eller med andra ord ansvaret för andra, har tonats ner. I stället står ansvaret för det egna privata självförverkligandet i fokus. Med denna hypotes i bakhuvudet går Owe igenom den uppsjö av självhjälpsböcker som finns på marknaden och finner att den ”well-beeing” som där predikas är starkt självcentrerad. Mot detta ställer han Sonjas godhet från ”Brott och straff” – den självutlämnande kärleken i Jesu efterföljd.


 

Han granskar också de kristna samfunden och den andliga litteraturen. Han tycker sig även här sen en försåtlig glidning – från ett rättfärdighetspatos och betoning av ”kärleken till nästan” till en jakt efter den andliga upplevelsen. Man vill gå upp i en större mystisk enhet, förlora sig själv i enformiga sånger. Upplevelsen av gudsnärvaron blir viktigare än efterföljden. Det finns, säger Wikström, ett ökat andlighetsintresse men ett allt större solidaritetsunderskott.


 

”Sonjas godhet” innehåller - som Wikströms tidigare böcker - många intressanta tankar om livet. Wikström är en ”troende tvivlare”, en ifrågasättare som ändå finner vila i den stora kristna berättelsen. Men ”Sonjas godhet” känns bitvis en aning ”spretig”. Fokus flyttar runt mellan bokens tre teman och det blir av och till svårt att hitta den röda tråden. En och annan upprepning förekommer också. Det kan kanske kännas som om materialet inte riktigt räckt till för en hel bok denna gång. Men slutintrycket är ändå gott – och Wikströms argumentation för medlidandet och den uppoffrande kärleken känns högaktuell och viktig i vårt alltmer självfixerade samhälle.


Gränsen

Kategori: Böcker

33897-57
En bild med afrikakänsla - fast den är tagen i Spanien 2005

Från många länder i främst Afrika försöker människor på olika sätt ta sig in i Europa, för att komma undan krig och förstörelse och för att skaffa sig möjlighet till en bättre framtid. Men Europas gräns är inte öppen utåt mot dem som drömmer om att bli en del av den europeiska gemenskapen och få del av det för oss västerlänningar självklara välståndet. Om människors försök att ta sig över denna gräns handlar ”Gränsen” av Nina Solomin. Boken är utgiven av Wahlström & Widstrand 2006.

 

Nina Solomin är journalist, född 1973 och verksam vid Sveriges radio. För några år sedan skrev hon den mycket uppmärksammade reportageboken ”OK Amen”, om ortodoxa judar i New York. Nu har hon gett sig på ett annat tema.

 

Huvuddelen av ”Gränsen” berättar om Ninas erfarenheter från en längre vistelse på Fuerteventura, den av Kanarieöarna som ligger närmast det afrikanska fastlandet. Fuerteventura är Spanien och Europa och därför ett mycket omtyckt mål för båtflyktingar från Afrika. Dessa utrustas av familjen med pengar för att kunna ta sig till Marockos kust, en resa över den afrikanska kontinenten som i många fall kan ta veckor och månader. Där kan de köpa sig plats i en patera, en öppen båt som ser ut som en träeka, men som är större – 6-7 meter långa och ett par meter bred. I pateran packar man in ett trettiotal personer och ger sig sedan ut på det öppna havet mot Kanarieöarna, ca tio mil bort. Ibland går det bra, ibland kommer man iland efter mycket stora strapatser och inte sällan slutar det med katastrof, pateran kapsejsar i hårda vindar, ofta i samband med landningen och båtflyktingarna får sätta livet till.

 

Om man tar sig i land kan man bli återsänd till hemlandet – men ofta får man stanna och tillbringa många månader i uppsamlingsläger på Fuerteventura eller någon av de andra Kanarieöarna. I bästa fall kan man sedan efter en tid ta sig till en större stad, till Las Palmas eller i bästa fall till Madrid. Och där får man hanka sig fram med tillfälliga och enkla jobb.

 

Nina Solomin metod att skildra denna kamp för ett bättre liv är att bo en längre tid på Fuerteventura och i övrigt göra kortare nedslag i t ex Las Palmas, i Madrid och inte minst i Ceutas, den lilla enklav som ligger på södra sida av Gibraltar sund och som fortfarande tillhör Spanien. Nina frekventerar båtflyktingarnas caféer, hon skapar kontakter, blir successivt god vän med några av afrikanerna och kan på så sätt berätta deras historier för oss. Men hon genomskådar också att alla historier inte är sanna, att de läggs tillrätta. Som tjej får hon också många förslag om giftermål, ”gift dig med mig” – så blir jag europé och kan få del av det världens goda som hägrar bortom horisonten.


 ”Gränsen” är inte samma intressanta skildring som ”OK Amen”: De många människoödena är aldrig desamma – men kanske blir det lite för många och likartade öden för att man som läsare skall kunna hålla intresset på topp. Sen saknas också en hoppfull utgång, en möjlighet att göra den afrikanska vandringen till Europa öppen och laglig. Även om kärleksbudet egentligen kräver det är det i praktiken mycket svårt att tillåta en obegränsad invandring till Europa. Vägarna måste kanske i viss utsträckning vara stängda. Därför blir Nina Solomins bok en berättelse om ett problem – man kanske inte en flammande argumentation för att öppna ”Gränsen” och låta medmänniskorna från de mindre priviligierade länderna flytta in hos oss och njuta av våra möjligheter.