Bildsurr från Myggan

Från många länder i främst Afrika försöker människor på olika sätt ta sig in i Europa, för att komma undan krig och förstörelse och för att skaffa sig möjlighet till en bättre framtid. Men Europas gräns är inte öppen utåt mot dem som drömmer om att bli en del av den europeiska gemenskapen och få del av det för oss västerlänningar självklara välståndet. Om människors försök att ta sig över denna gräns handlar ”Gränsen” av Nina Solomin. Boken är utgiven av Wahlström & Widstrand 2006.

 

Nina Solomin är journalist, född 1973 och verksam vid Sveriges radio. För några år sedan skrev hon den mycket uppmärksammade reportageboken ”OK Amen”, om ortodoxa judar i New York. Nu har hon gett sig på ett annat tema.

 

Huvuddelen av ”Gränsen” berättar om Ninas erfarenheter från en längre vistelse på Fuerteventura, den av Kanarieöarna som ligger närmast det afrikanska fastlandet. Fuerteventura är Spanien och Europa och därför ett mycket omtyckt mål för båtflyktingar från Afrika. Dessa utrustas av familjen med pengar för att kunna ta sig till Marockos kust, en resa över den afrikanska kontinenten som i många fall kan ta veckor och månader. Där kan de köpa sig plats i en patera, en öppen båt som ser ut som en träeka, men som är större – 6-7 meter långa och ett par meter bred. I pateran packar man in ett trettiotal personer och ger sig sedan ut på det öppna havet mot Kanarieöarna, ca tio mil bort. Ibland går det bra, ibland kommer man iland efter mycket stora strapatser och inte sällan slutar det med katastrof, pateran kapsejsar i hårda vindar, ofta i samband med landningen och båtflyktingarna får sätta livet till.

 

Om man tar sig i land kan man bli återsänd till hemlandet – men ofta får man stanna och tillbringa många månader i uppsamlingsläger på Fuerteventura eller någon av de andra Kanarieöarna. I bästa fall kan man sedan efter en tid ta sig till en större stad, till Las Palmas eller i bästa fall till Madrid. Och där får man hanka sig fram med tillfälliga och enkla jobb.

 

Nina Solomin metod att skildra denna kamp för ett bättre liv är att bo en längre tid på Fuerteventura och i övrigt göra kortare nedslag i t ex Las Palmas, i Madrid och inte minst i Ceutas, den lilla enklav som ligger på södra sida av Gibraltar sund och som fortfarande tillhör Spanien. Nina frekventerar båtflyktingarnas caféer, hon skapar kontakter, blir successivt god vän med några av afrikanerna och kan på så sätt berätta deras historier för oss. Men hon genomskådar också att alla historier inte är sanna, att de läggs tillrätta. Som tjej får hon också många förslag om giftermål, ”gift dig med mig” – så blir jag europé och kan få del av det världens goda som hägrar bortom horisonten.


 ”Gränsen” är inte samma intressanta skildring som ”OK Amen”: De många människoödena är aldrig desamma – men kanske blir det lite för många och likartade öden för att man som läsare skall kunna hålla intresset på topp. Sen saknas också en hoppfull utgång, en möjlighet att göra den afrikanska vandringen till Europa öppen och laglig. Även om kärleksbudet egentligen kräver det är det i praktiken mycket svårt att tillåta en obegränsad invandring till Europa. Vägarna måste kanske i viss utsträckning vara stängda. Därför blir Nina Solomins bok en berättelse om ett problem – man kanske inte en flammande argumentation för att öppna ”Gränsen” och låta medmänniskorna från de mindre priviligierade länderna flytta in hos oss och njuta av våra möjligheter.