Bildsurr från Myggan

Carl-Olof Strands blogg

Sonjas och vår godhet

Kategori: Böcker

33897-58
Sonja liknar Kristus i sin självutlämnande godhet. Här Thorvaldsens Kristusstaty från Thorvaldsenmuséet i Köpenhamn - en bild jag tog vid vårt Köpenhamnsbesök i nov 2006

En tredjedag jul stannar Owe Wikströms hjärta när han springer på ett löpband hos Friskis och Svettis i Uppsala. Han räddas till livet genom ett antal lyckosamma omständigheter. Denna djupt omskakande händelse bildar utgångspunkt för Owes nya bok.


 

Owe Wikström är präst och professor i religionspsykologi. 2001 gjorde han stor succé med ”Långsamhetens lov – om vådan av att åka moped genom Louvren”. I ”Ikonen i fickan” 2004 diskuterar han platsens och resan betydelse i våra liv. Den nya boken heter ”Sonjas godhet” och har alltså undertiteln ”Medkänsla i en självupptagen tid”. Sonja är den prostituerade kvinnan i Fjodor Dostojevskijs världsberömda klassiker ”Brott och straff”. Sonja är sinnebilden för den självuppoffrande godheten, som i romanen tar hand och mördaren och Raskolnikov.


 

”Sonjas godhet” har tre teman. Det första är helt enkelt en berättelse om Owe Wikströms första år efter hjärtstilleståndet, om den förhöjda livskänslan efter att ha varit en hårsmån från döden. Vi får följa författaren i arbetet, på tröttsamma arbetsresor och till andningshålet, sommarstugan vid Västerbottenskusten. Det andra temat är böckernas betydelse. Wikström berättar ingående om sitt förhållande till litteraturen, både till världslitteraturen (Dostojevskij, Proust m fl) till svenska giganter som Torgny Lindgren men också om kärleken till Arto Paasolinas relativt lättillängliga humoristiska romaner. I läsningen finns en motkraft till förenkling och likriktning, en motkraft som kan fungera som ett slags läkande ”Husapotek”.


 

Det tredje temat är medkänslans och kärlekens situation i den moderna världen. Upplevelserna under sjukdomsperioden, det totala beroendet av andra medan hjärtat återfår sin funktion,  får Qwe Wikström att ställa sig frågan: Vart tog talet om den goda människan vägen? När han betraktar samhället tycker han sig se att ömhet och medmänsklighet, eller med andra ord ansvaret för andra, har tonats ner. I stället står ansvaret för det egna privata självförverkligandet i fokus. Med denna hypotes i bakhuvudet går Owe igenom den uppsjö av självhjälpsböcker som finns på marknaden och finner att den ”well-beeing” som där predikas är starkt självcentrerad. Mot detta ställer han Sonjas godhet från ”Brott och straff” – den självutlämnande kärleken i Jesu efterföljd.


 

Han granskar också de kristna samfunden och den andliga litteraturen. Han tycker sig även här sen en försåtlig glidning – från ett rättfärdighetspatos och betoning av ”kärleken till nästan” till en jakt efter den andliga upplevelsen. Man vill gå upp i en större mystisk enhet, förlora sig själv i enformiga sånger. Upplevelsen av gudsnärvaron blir viktigare än efterföljden. Det finns, säger Wikström, ett ökat andlighetsintresse men ett allt större solidaritetsunderskott.


 

”Sonjas godhet” innehåller - som Wikströms tidigare böcker - många intressanta tankar om livet. Wikström är en ”troende tvivlare”, en ifrågasättare som ändå finner vila i den stora kristna berättelsen. Men ”Sonjas godhet” känns bitvis en aning ”spretig”. Fokus flyttar runt mellan bokens tre teman och det blir av och till svårt att hitta den röda tråden. En och annan upprepning förekommer också. Det kan kanske kännas som om materialet inte riktigt räckt till för en hel bok denna gång. Men slutintrycket är ändå gott – och Wikströms argumentation för medlidandet och den uppoffrande kärleken känns högaktuell och viktig i vårt alltmer självfixerade samhälle.


Kommentera inlägget här: