Bildsurr från Myggan

Min hustru och livskamrat A lider sedan i somras av hjärtsvikt. Den tydligaste yttringen är att hon har vätska i lungorna, något som gör att hon av och till fär andnöd nattetid, har svårt att sova och till och med att ligga ner. Efter ett knappt halvårs rundgång i sjukvårdsapparaten har hon nu lyckats bli ett fall för Södersjukhusets skickliga hjärtläkare och vi ser framtiden an med större hopp än tidigare.

Men livet har på något sätt gått in i en lugnare andning - trots att A:s andning ofta är snabbare än tidigare. Jag jobbar med chefens goda minne hemma av och till för att hålla min sjukskrivna hustru sällskap. Jobbet har överhuvudtaget blivit mindre viktigt för mig, samtidigt som det känns väldigt skönt att kunna komma dit och träffa arbetskamraterna - som verkligen ställer upp och delar min oro. Anita och jag går ut och äter söndagsmiddagarna tillsammans - lika bra att inte snåla med kassan, man vet ju aldrig hur långt livet blir. Vi ser oss om efter ställbara sängar, som skulle göra nätterna bekvämare för A. Och vi håller en nära kontakt med barn och barnbarn, vi pratar nog med dem alla nästan varje dag. Sen har vi också en fantastisk förmån av att tillhöra Hammarybykyrkans stora grupp av engagerade kristna. De ringer och undrar hur det står till och tar med A i sina böner.

Med hjälp av medmänniskors omsorg, medicinens landvinningar och en sund livsstill skall vi tillsammans se till att A:s goda hjärta blir tillräckligt bra, så att hon kan komma tillbaka till sitt jobb och så att hon och jag kan leva ytterligare många goda dagar tillsammans.