Bildsurr från Myggan

I pappa Gunnars fotoalbum finns bl a denna bild av ett jätteläger på Storstrand någon gång i början av 1940-talet

Jag läste igår på webben att Storstrand, EFS ungdomsgård utanför Piteå, brunnit ner. Inte hela anläggningen men den gamla mangårdsbyggnaden från 1800-talet, en av Pitebygdens vackraste byggnader. Enligt Piteå-Tidningen antas det handla om mordbrand.

Storstrand är en plats på jorden som har en särskild plats i mitt hjärta. Storstrand är starkt förknippad men min barn- och ungdomstid och uppväxten i Evangeliska Fosterlandsstiftelsens kärnland runt Piteälvens mynning. Storstrand kom i EFS ägo på 1940-talet. Min far var då engagerad i ledningen av Storstrand och deltog även som ledare i läger på gården.  Familjehistorien förtäljer också att det är tack vare Storstrand som jag och mina syskon överhuvudtaget existerar. Pappa spanade in mamma på Storstrand och följde sedan henne och hennes kamrater på cykel hem till Blåsmark. Och så gick det som det gick.

På 50-talet var jag med på ett par tre barn- och pojkläger på Storstrand. 1961 var det dags för konfirmationsläger, avslutat med konfirmation i Piteå stads kyrka, inte i den närbelägna landsförsamlingskyrkan i Öjebyn. Dit var EFS på den tiden inte välkomna med sina konfirmander. Onsdagen efter konfirmationen cyklade jag ut till gården för att få en skymt av den tjej jag förälskat mig i under lägerperioden. Hon var där - men något mer än kärlek på avstånd blev det inte fråga om.

Från 1961 och till dess jag definitivt lämnade Piteå 1970 var Storstrand mitt självklara mål under sommarens lördagskvällar. Storstrand var för oss EFS-ungdomar vad Perudden var för de danslystna Pitekillarna och Pitetjejerna. Till Storstrand åkte man primärt för att spana på tjejer eller hitta något trevligt gäng att knyta an till och följa hem på nattfika. Särskilt viktig var midsommaraftonen på Storstrand. Om man inte - efter den långa möteskvällen på Storstrand - kom med i något "efterfestgäng" var den midsommaraftonen helt förstörd.

På Storstrand satt jag och de andra förstås också av långa predikningar, lyssnade på bygdens sångstjärnor och upplevde av och till också en andlig verklighet. Bäst minns jag nog Torsten Nilsson, EFS då mest lysande teolog, som med sina predikningar kunde hålla mitt intresse uppe i mer än en timme.

Sedan vi flyttat till Stockholm 1970 har mina och Anitas besök på Storstrand varit mycket sporadiska. För några år sen var vi där en söndagkväll och lyssnade på Staffan, Sandlund alltså, som liksom vi gjorde ett återbesök i sin ungdoms kapell. Publiken var ganska stor - men det slog oss att det i stort sett var samma människor där som 30 år tidigare, alla hade bara blivit 30 år äldre. Dagens ungdomar lyste med sin frånvaro. Det verkade som om Storstrand inte längre fungerade som EFS "raggningsplats" i Piteå!

Nu har alltså Storstrandsbyggnaden brunnit ner. Det stora kapellet står visserligen kvar - men Storstrand blir förstås aldrig samma sak utan den gamla mangårdsbyggnaden.