Bildblogg från Slåttervägen

Carl-Olof Strands blogg

Hes i hemmet

Kategori: Allmänt



Idag har jag haft en hes hemmadag. Har i och för sig befunnit mig i fullt arbete - via uppkopplingen till min kära arbetsgivares Citrixlösning. Men jag har däremellan kunnat studera naturen runt omkring huset. Hittade årets första blommor, intill husets sydsida. Fick också syn på gårdsmusen, som liksom ifjol vid denna tid tittade ut från järnvägssyllarna alldeles under fågelfröautomaten utanför köksfönstret. Den försvann snabbt när någon fågel dök upp, men sen kom den fram igen och letade efter ätbara rester bland fröskalen. Jag har också haft sällskap av Indra. Efter en aktiverande lekstund på tomten tog jag ett foto av hennes sorsna nuna, när det tittade fram mellan förstutrappans järnstaket.

Så har ytterligare en dag av livet förflutit - medan rösten successivt förbättras, dock utan att hesheten helt upphört.



Två timmar för missionen och en timme för jorden

Kategori: Allmänt



I ett par månader har jag jobbat med att förbereda årets missionsgala i Hammarbykyrkan. Årets upplaga var den sjätte i ordningen och gav liksom de tidigare ett bra tillskott, faktiskt hela 70 000 kr,  till EFS hjälparbete. I år gick pengarna till barnhem i Indien, barns rättigheter i Tanzania och gatubarn i Addis Abeba, Etiopien. 

När dagen D väl kom fick jag rejäla problem. Jag blev hes redan på fredagen och sen tappade jag rösten mer och mer under kvällen. Hade svårt att överhuvudtaget göra mig förstådd i den höga ljudnivån. Galan blev "så där". Det var ett klart misstag att ta med Next Generation och barnkö­ren. Det lät skrikigt och falskt och när deras första pass var klart drog de tillsammans med sina föräldrar och lämnade vänstra frampartiet i kyrkan nästan tomt. Med Andreas Sandlund och framförallt med Erik Tilling, Millan Holm och Ted Hector blev det dock successivt bättre och bättre. Under galan gjorde också dans­gruppen Kraft två fina fram­trädanden. Erica Braun  och Anders Parsmo var bra som programledare.

När galan var slut kl 20.15, dvs efter drygt två timmar, fortsatte vi med fika och samtal inne i Hammarbysalen. Kl 20.30 anslöt vi oss till Earth Hour genom att släcka elbelysningen och i stället tända stearinljus på kaffeborden. När vi innan jordens timme var slut åkte hem till Tyresö var det påtagligt mörkare än vanligt. Lite bidrog väl också väderguden genom att lägga en dimma över stan. Kanske en liten signal till den moderatledda ledningen i Stockholm, som inte ville vara med och stöjda Earth Hour. I en artikel i SvD motiverade man detta med att en timmes elstopp inte bidrar till att förbättra klimatsituationen. Det är det förstås klart att det inte gör. Men varför låta bli att ansluta sig till en manifestation som har ett klart vettigt syfte, nämligen att sätta fokus på moder Jords svåra situation och på behovet av snabba åtgärder i klimatfrågan?

Dylan

Kategori: Allmänt



Ikväll har jag och Mattias varit på Bob Dylan-konsert i Globen. Globen var fullsatt - men jag kan inte påstå att jag tyckte det var så där enormt bra. Dylan yttrade inte ett ord mellan sångerna - vilket han väl inte brukar göra. På det avstånd från scenen som vi satt kunde vi inte heller se några ansiktsuttryck. Ja, vi kunde inte ens vara säkra på att det var han som var där, även om rösten tydde på det. Varför använder man inte jumbotronen så att hela publiken åtminstone kan få en skymt av artistens ansikte? Och varför låter man inte en textremsa visa titlarna på de sånger Dylan sjunger - så himla bekanta med alla låtarna är väl inte majoriteten av publiken?

Men - framförallt är jag kritisk till ljudbilden. Måste det vara så hög volym och måste det bli distorsion när Bob Dylan klämmer i eller när han tar fram munspelet? Jag har haft samma känsla varje gång jag hört en stor rockartist live. För högt och onyanserat och avgrunder från det ljud som man får när man spelar artistens skivor i sin egen musikanläggning.

Men Dylan är ju i alla fall Dylan. Vi fick höra ett antal gamla godingar som Lady Lay, Desolation Row, Like a rolling stone, Highway 61 revisited, Tangled up in blue, ett antal sånger från den senaste skivan, Modern Times, samt som avslutning en mycket annorlunda version av Dylans genombrottslåt, Blowing in the wind. Även om arrangemanget inte var det bästa var det i alla fall en upplevelse att till slut en gång få se den berömde mannen, rockhistoriens kanske främste artist, åtminstone om man beaktar att han till skillnad från många andra både skriver och framför sitt material. Dessutom var det kul att göra musikgrej tillsammans med sin son.

Konserten var slut efter 1 timme och 45 minuter. Ute var det bitande kallt - både medan vi stod i kö för att komma in och efteråt när vi promenerade bort till kyrkans parkering där jag ställt bilen. Var är våren?