Bildblogg från Slåttervägen

Carl-Olof Strands blogg

I ljust minne bevarad

Kategori: Allmänt


Jordfästning i  Norrfjärdens kyrka


Inom fyra veckor har mina två äldsta släktingar gått bort. Först pappas bror Tore och sedan morbror Patrik. Idag har jag varit med på Patriks begravning och minnesstund i Norrfjärden. Kändes verkligen inte som en sorgehögtid, snarare som en stark påminnelse om det himmelska hoppet. Så här lät det lilla tal som jag höll vid minnesstunden:


För en månad sedan var det begravning för Pappas bror, farbror Tore, nu är det dags för morbror Patrik. Vår föräldrageneration faller ifrån, eftersom jag är äldst av kusinerna är jag väl snart också äldst i släkten.


När jag var barn tänkte jag mig alltid Elin och Patrik som mina möjliga reservföräldrar, de som skulle ta hand om mig och mina systrar om mamma och pappa av någon anledning skulle falla ifrån samtidigt. Det känns därför naturligt att ha tagit flyget upp till Patriks begravning. Det känns som om vi haft en lång historia tillsammans, det känns bra att få vara med och hedra hans minne.


Mina minnen av Patrik går ända tillbaka till barndomens tidiga år. Patrik och Elin bör väl ha kommit till Norrfjärden från Östra Husby i slutet av 1940-talet. I predikantlägenheten i det gamla missionshuset gjorde vi tidigt besök, jag tror t o m jag kan minnas något mycket tidigt julfirande i den lägenheten. Det känns som om jag och Janne inte riktigt kom överens den gången, som om vi kan ha bråkat om julklapparna eller något sådant.


Från andra besök minns jag särskilt en nattlig fisketur, kan det ha varit på Harrträsket, tillsammans med Patrik och pappa Gunnar. Vi kom tillbaka med abborre, som Elin kokade till lunch. Jag och Janne kanske också somnade på förmiddagen i sovrummet ovanför köket, trötta efter nattens strapatser. Sen vaknade jag med en vedervärdig doft av kokt abborre i näsan. Sen har jag aldrig riktig kunnat med den maträtten. 


Under åren i Norrfjärden skaffade Patrik en moped, med vilken han åkte runt på sina predikant förrättningar bland Norrfjärdens bönhus. Ibland kom han också till Piteå, iklädd flygaroverall och ansiktsstrut (eller vad man skall kalla det). Och då hände det faktiskt att jag någon gång i förtid fick prova att köra hans moped. En intressant försmak till den egna 15-årsmoped jag så småningom kom att skaffa.


Via några år i Råneå kom Patrik så småningom i början av 1960-talet till Piteå stad som predikant. När Patrik blev predikant i Piteå blev det ännu mer kontakter mellan våra familjer och med Patrik. Jag var ofta hemma hos Janne på Prästgårdsgatan. Patrik startade i Piteå bl a en blåsorkester, där jag försökte mig på att spela tenorsaxofon. Det lät ju inte som John Coltrane precis och jag blev inte så långvarig i branschen. Jag tror inte heller blåsorkestern i Piteå i sig blev någon av Patriks större succéer heller. Då lyckades han bättre med den orkester han redan på 50-talet startade här i Norrfjärden. Den lever visst fortfarande har jag hört. 


En sak som skiljde familjen Johansson från alla andra släktingar var Patriks arbetsrum. Dels att han hade ett eget arbetsrum med ett stort skrivbord, dels att väggarna var fyllda av bokhyllor med böcker. Mest andlig litteratur, som han väl behövde för sina predikoförberedelser, men också romaner och annan mer världslig litteratur. Pappa var i och för sig också läsare, men så mycket litteratur som Patrik hade han ju inte hemma. Och inget separat arbetsrum. Med min lite feminina intellektuella läggning såg jag Patrik som ett föredöme. Böcker var också min grej – även om jag inte fördjupade mig EFS-förlagets litteratur som han gjorde utan oftast höll mig till världens litteratur. Patrik var släktens intellektuella gigant, kan man kanske säga.


När jag och Anita gifte oss 1970 var det några få personer som höll tal. En av dem var Patrik
och han var också den som höll det längsta talet. Calle, Calae, Caloss – böjde han mitt namn enligt något slags latinskt böjningsmönster. Resten av släkten var ju inte direkt känd för att ställa sig upp och tala inför andra, så Patrik bröt även här mot den rådande kulturen. Tur att någon tog på sig den rollen, annars hade ju många bröllop och begravningar blivit ganska tråkiga. 


Patrik har även på andra sätt varit ett litet föredöme för mig. Han engagerade sig inom EFS centralt, t o m ett tag i EFS styrelse på riksplanet och han tog på äldre dagar stor plats i kyrkopolitiken i Norrfjärden. Jag har försökt mig på en liknande karriär – men har hittills bara kommit till EFS ekonomiråd och till en post som ledamot i kyrkogårdsnämnden i Tyresö. Genom pappa Gunnar lärde jag mig att det inte är det egentliga jobbet som räknas mest utan det engagemang man lägger ner i ideell verksamhet. Patrik levde också efter en sådan grundprincip, tror jag. 


I somras besökte jag och Anita några gånger, som vi brukar Anitas mamma, som sedan fem år bor på Norrgården. En dag passade jag på att också titta bort till Patrik. Anita kom också över dit för en stund. Vi satt med honom en lång stund och pratade gamla minnen. Jag tog också några bilder av honom och hans lägenhet, ett foto av Elin och lite annat som påminde om de år som gått. 


Men det blev inte så. Nu har även Patrik fått flytta till det himmelska hem han antagligen trodde starkt på. Själv är jag lite mer ambivalent på den punkten – men aldrig känns det himmelska hoppet så starkt som på begravningar, brukar jag tycka. 

Nu börjar dom ju bli ganska många där från vår föräldrageneration. När Patrik nu anslutit sig har man säkert redan haft någon slags släktträff – med pappa G, Göran och Ebba, Syrena och Sigurd och Åke. Och sist men inte minst Elin förstås, hon har nog haft det ensamt och sett fram emot att få återförenas med Patrik i den himmelska trädgården.



Minnesstund i Norrfjärdens missionshus



 

Höstens tecken

Kategori: Allmänt


Det sista äpplet

Efter ett par veckors gråväder tittade solen fram igen idag. Lockade oss ut i trädgården. Tog några bilder av hösten! Inne i vardagsrummet blommar en praktig amaryllis. Den fastnade också på plåten idag.


Höstens sista löv


Amaryllis

Bland teknik och bilder

Kategori: Allmänt


M begrundar en havsörn, fotograferad av Brutus Östling

I helgen som gick besökte jag och min nu snart 38-årige son årets Fotomässa. Det var andra året i följd som detta blev av. Kul att M börjat intressera sig för min gamla hobby. Fotomässan är en mäktig blandning av ny teknik och innehållsrika bildutställningar. Många lyfte i år fram tryckteknik, bl a fanns många montrar som visade alternativa fotoboksprogram. Någon ny kamera såg jag inte ut - den jag nu har är ju trots allt inte ens ett år gammal. Men en "riktig" blixt kollade jag in, kanske kommer den med på inköpslistan den närmaste tiden.

Bland bildutställningarna fastnade vi särskilt för Brutus Östlings sevärda fågelbilder. Urban Brådhe bidrog med ett antal mycket berörande bilder av unga cancersjuka kvinnor. Anders Petersens bilder av vindrivna existenser fyllde ett helt rum. Ytterligare en bildsamling stannade på näthinnan, en bildserie från katastroflandet Kongo.

Tillbaka till Tyresö kom jag med en bok innehållande vinnarbilderna från 2009 års pressbildstävling. Inspirerande att se hur proffsen behandlar olika ämnen.