Bildsurr från Myggan

Gillar att titta på Debatt, lyssna på Ring P1 och andra program som innehåller inslag av samhällsdebatt. I går innehöll Debatt ett par inslag där en ensam person blev ifrågasatt av en majoritet av de andra debattörerna. Även om jag tidigare tyckt illa om den "utsattes" uppfattning tenderar jag att byta ståndpunkt när denne ensam skall försvara sig mot flera "angripare".

 

Fram till igår hade jag glatt accepterat skallet mot f d justitiekanslern Göran Lambertz, som försvarar de tidigare domar mot Tomas Quick, som nu en så gott som enig kår av jurister och journalister starkt ifrågasätter. Kände nu plötsligt att Lambertz kanske kan ha rätt. Var det hans argumentation eller bara det förhållandet att han så gott som ensam satt på den anklagades bänk i debatten som gjorde att jag tenderade att byta ståndpunkt?

 

Ett annat inslag i gårdagens Debatt handlade om konstnären Lars Vilks, som tänker åka till eett antaget rasistiskt/främlingsfientligt arrangemang i USA. Nu när han ensam fick försvara sig mot olika angripare kände jag sympati för honom - från att tidigare baserat på mediarapporteringen bedömt honom som en knäppskalle.

 

Slutsatsen blir alltså - om andra reagerar som jag - att man har en god möjlighet att bli positivt bedömd om man ensam i en TV-debatt angrips från flera andra debattörer. Ensam är kanske starkt i den typen av debatter som TV ofta bjuder på.