Bildsurr från Myggan

Carl-Olof Strands blogg

I mina kvarter

Kategori: Allmänt

Ett alster i skulpturparken vid Norra Hamnen

Jag växte upp på Storgatan 16 i Piteå, några hundra meter från Norra Hamnen. Där låg farfars båt och väntade på familjens båtutflykter i stans vackra skärgård. Idag gick vi en sen kvällspromenad ner till hamnen och till stadsparken, där jag på en kort smalfilm från 1950 försöker cykla på en grusgång med en liten trehjuling. En nostalgisk rundvandring i de trakter där jag levde mina första 8 levnadsår tills vi 1954 flyttade lite ut från stans absoluta centrum till familjens nybyggda hus på Mellangatan.
 
Intill Norra Hamnen finns numera en skulpturpark - med bl a denna fena som sticker upp ur den gröna gräsmattan.
 
Anita och ett annat av konstverken vid hamnen.
 
En havande kvinna fanns också i skulpturparken.
 
Vid fiskarstugan i hamnen sitter denna gubbe och blickar mot nordost och det norra utloppet från Piteå. Ganska precis framför gubben låg min farfars båt i hamn under mina uppväxtår.
 
Här låg alltså den norra småbåtshamnen redan under min barndom. Men båtarna är andra än på 50-talet.
 
Från Tages bro över Strömmen eller Kanalen, kärt barn har många namn. I bortre ändan av bilden föll en grannpojke på 50-talet i vattnet och drunknade. Han hittades efter några dagars draggning i vattnet strax intill min farfars båt i hamnen. En händelse som påverkade mig rätt så starkt när det skedde.
 
I fjol invigde Piteås fritidsförvaltning en gigantisk träkaj längs Kanalen. På min tid var här björkskog  och sly.
 
I stadsparken, bara ett hundratal meter från mitt barndomshem, har kommunen i sommar ställt i ordning sju minträdgårdar, vilka samtidigt fungerar som någon slags kontstverk. I bakgrunden på denna tredje bild från trädgårdarna ser man gammellasarettet, numera vandrarhem. Det var Norrbottens första sjukhus, tror jag, men när jag var barn användes det som bostad för problemfamiljer. Man drog sig helst inte så långt som till lasarettet - eftersom grabbarna som bodde där inte var att leka med.
 
På den är delen av Storgatan låg farfars hus, där jag framlevde mina första åtta år. Huset revs 1965. Gatan leder till Rådhustorget och fortsätter sedan rakt genom stan ända bort mot Backenområdet. Stans längsta gata - möjligen i konkurresne med Nygatan.
 
 
 
Kommentera inlägget här: