Bildsurr från Myggan

 

Nu är vi ensamma igen "på stugan". Igår gav sig Ms med familj iväg söderut . För att döva abstinensen efter barn och barnbarn använde vi den varma och soliga dagen till att göra en andra Västerbottensrunda. Den första - för fem veckor sedan - gick till Bjuröklubbs naturreservat. Idag letade vi upp ett mycket annorlunda naturreservat, Degerforshedens gamla tallskog någon mil innanför Kinnbäck. Vi håller ju till bara någon mil från Västerbottensgränsen - så det är väl naturligt att vi utforskar även naturen i detta län.

 

Vi hittade på Nätet en bra beskrivning av en rundtur med Degerforsheden som ett av delmålen. Rundturen kallades "Laxdalsrutten" och finns bakom denna länk: http://www.skelleftea.se/Dokument/Dokument/Fritid,%20f%C3%B6reningar%20och%20kultur/laxdalsrutten.pdf. Laxdalsrutten för resenären upp längs Byskeälven och ner tillbaka längs Åbyälven. Bägge älvarna är relativt stora skogsälvar som i sitt nedre lopp är ganska strida och fulla av fall och forsar. Dessutom kända som fina vattendrag för sportfiske.

 

Vi körde först till Byske och åt lunch på Gästgiveriet. Sedan tog vi vägen på norra sidan Byskeälven via Byske by och Selet till Fällfors. I Fällfors finns en fors, ett kraftverk och inte minst den magnifika Marranäsvältan. Denna gång lämnade vi dock dessa sevärdheter åt sitt öde och fortsatte från Fällfors direkt över till Åbyälvens dalgång via Jakobsfors. Vi stannade till vid Mikaelsforsen och Stenlundsforsen och därefter vid Lundforsfallet, ett ganska stort och vackert fall i älven. Efter Båtfors rinner Tvärån  ut i Åbyälven. Där tog vi av norrut mot Gagsmark, en vacker by som dock bara har grusvägsförbindelser med omgivningen. På en smal skogsväg letade vi oss sedan fram till Degerforshedens naturreservat, ett område med 300-åriga tallar och en och annan gran och björk. Sägs vara ovanligt att det finns kvar så gamla träd i dessa trakter. Men vi tyckte nog att skogen på Degerforsheden såg ut ungefär som annan skog i detta skogrika land. Från Degerforsheden fortsatte vi ner till E4-an norr om Åbyn. När vi på långt avstånd började se bilarna swischa förbi på E4 såg vi att vår utfart från skogsvägen stängdes av en grind. Skulle vi vara tvungna att köra tillbaka flera mil för att komma ut på E4-an? Nej, så illa var det inte utan grinden gick att öppna. Från skogsvägens ensamhet var vi så plötsligt ute på E4-an och hade sedan ett par mil tillbaka hem till sommarhuset.