Bildsurr från Myggan

Idag - den 18 oktober 2014 - är det 100 år sedan min far, Gunnar Strand, föddes. Pappa var min mentor och min stora förebild. Intelligent, klok, samhällsintresserad, händig hantverkare, djup men samtidigt pojkaktigt äventyrslysten. Dessutom hade han ett starkt psyke, tillsammans med händigheten kanske den av hans egenskaper jag saknar mest.

Gunnar dog 1992, 77½ år gammal. Alldeles för tidigt tycker jag. Till 20-årsminnet av hans dödsdag satte jag ihop en bloggartikel med bilder av hans liv. Nu återger jag den igen - med några komplement - på 100-årsdagen av hans födelse.


Artur och Hilma med Gunnar vid min pappas dop. Artur var född och uppvuxen i Piteå. Hilma kom från Asplövberget, i väglöst land, någon mil söder om Älvsbyn. Hon hade gått 6 veckor i skolan och lärde sig aldrig skriva bra.

 

Ett tidigt foto av Gunnar och hans ett år yngre bror, Tore. Gunnar till höger. Farmor Hilma fick inga fler barn och de bägge pojkarna växte upp som lite av pseudotvillingar.


Pappa växte upp och bodde hela sitt liv i Piteå. Här ser vi en ung Gunnar titta ut genom fönstret till pojkrummet på övre våningen i farfars och farmors hus på Storgatan 16. Själv tillbringade jag också  mina sju första på den våningen i det huset.


Pappas ungdomsår verkar ha varit en befruktande blandning av lek och allvar. Här sitter han och läser på en bergstopp någonstans i Pitebygden. Skulle kunna "Dagens lösen" eller någon annan uppbygglig skrift, som han håller i handen.


Här ser vi honom i Alesvagge i den lappländska fjällvärlden. Han gjorde 1939 en vandring från Vakkotavare till Abisko tillsammans med sin bror Tore och en annan kamrat.


Jag har hittat Gunnars inskrivningsbok i det militära. Jag vill minnas att han gjorde mer än 700 dagars militärtjänst under krigsåren. Han fick till och med föra befäl en period, något som vittnar om att han trots sin religiösa grundsyn och sitt strikta leverne trivdes bra bland bassarna under kriget.

 

Den lilla staden Piteå hade förstås inte så många nöjen att bjuda på. Men familjen ägde en båt och den verkar ha varit rejält utnyttjad utifrån de många bilder som finns av båten med passagerare. Har en bra bild av Gunnar på väg att starta utombordsmotorn på den båt som överlevde en bra bit in på 60-talet och som jag - med en modernare Mercurymotor - körde omkring med på Norra Pitefjärden, i Fårösundet och i Sandlundsviken under mina tidiga ungdomsår på 60-talet.


Någon gång kring 1941-42 följde han på cykel en viss Maria Lundberg hem från EFS ungdomshem Storstrand till Blåsmark, där Maria hade sitt hem. 1944 stod bröllopet mellan stadsbon och Blåsmarkstjejen, som snart blev min mor.


1946 föddes jag. Här på pappa Gunnars axlar på gården till Storgatan 16. Är en lite symbolisk bild för mig. Som den starka och trygga person Gunnar var bar han mig på något viss genom 46 år av mitt liv.


I mer än 20 år var pappa Gunnar ordförande i EFS missionsförening i Piteå. Under större delen av den tiden höll han också varje söndag i söndagsskolundervisningen för "de stora pojkarna". Här fick jag, trots bristande ålder, sitta med ibland. På bilden sitter jag på bänken längst fram, näst längst till höger. Min ett år yngre kusin, Jan-Erik, är också med vid det här tillfället och sitter till höger om mig.


Gunnar var en mycket duktig hantverkare. Inget byggprojekt var honom främmande. 1989 kom han t ex ner till oss i Tyresö och installerade vårt då nya IKEA-kök. När han blev pensionär tog han sig för att själv dränera på Mellangatan. Grävde upp för hand runt huset, lade nya dräneringsrör etc. På mig ytterst imponerande, särskilt efter att vi nu under vintern dränerat vårt eget Fårdalahus med hjälp av en inhyrd firma.


På den här bilden är Gunnar 66 år gammal. Han var då redan pensionär sedan tre - fyra år. Hade gjort sig fri från jobbet som optiker hos Carlssons Ur och ägnade livet åt att snickra, läsa och predika som vikarierande präst i församlingens olika kyrkor.


Genom åren hann far och jag med flera fjällvandringar. Kanske de tillfällen i livet då vi kom varandra närmast. Inte minst förde vi långa samtal om den kristna tro, som var en så stark del av Gunnars personlighet. Här Gunnar på vår sista fjällvandring. Året är 1989, han är 75 år gammal och har knappt tre år kvar att leva.


Gunnar avled av en hjärntumör den 9 juni 1992. Sörjer honom fortfarande. Tänk om han med sitt klara intellekt fått leva och uppleva ytterligare kanske 22 år av världens utveckling, om han fått leva och träffa mina underbara barnbarnsbarn, om han som ändå förunnas några få människor i varje generation fått uppleva sin 100-årsdag. Men livet är som det är, våra öden är outgrundliga.

På hans årsdag minns vi honom, fortfarande med stor saknad.