En roadtrip till Murmansk - en storstad i ödemarken
Kategori: Allmänt
Midnattssol i Murmansk
För 50 år sedan gjorde jag och ett par kamrater en tur på Nordkalotten. Vi körde längs norska kusen till Alta och hem igen över Kautokeino och Finnmarksvidda. I förra veckan var det dags igen. Min ena dotters man, Petter, har ett intresse för udda resor. Redan förra sommaren föreslog han att han och jag och mitt barnbarn Embla skulle göra en biltur till Murmansk, den stora ryska staden vid floden Tulomas mynning mot Barents hav. I år blev så resan av.
För att få visum till ett besök i Ryssland krävs en inbjudan från ett ryskt turistföretag. Vi försökte först ansöka om visum baserat på en inbjudan från ett hotell i Murmansk som vi hittat på nätet. Men när vi kom till Ryska Visumcentralen i Stockholm med våra visumansökningar dög inte denna inbjudan. Vi hittade då ett turistföretag i norska Kireknes, Pasvikturist, som arrangerar turistresor till Murmansk. Vi köpte då en resa med färd i reguljär buss mellan Kirkenes och Murmansk och förstås tillbaka, två övernattningar på hotell i Murmansk och en nära tre timmar lång guidning i Murmansk med norsktalande guide, bara för oss tre svenska besökare.
Vi startade måndag den 22/7 och körde den första dagen via Haparanda och Rovaniemi genom Finska Lappland upp till Inari vid det stora sjösystemet Inarijärvi eller Enare träsk, som vi brukar säga på svenska. Andra dagen körde vi på förmiddagen till Kirkenes i Norge varifrån bussen till Murmansk gick kl 15. Det tog sedan drygt 4 timmar att färdas 23 mil österut till storstaden vid Barents hav. Den tredje dagen tillbringade vi i Murmansk med bl a den mycket trevliga guiden Sergej, som talade en norska som var lätt att förstå, t o m för vår medföljande 9-åring. Vi åt också ute ett par gånger i staden - på västerländskt klingande restaurangerna Mama Mia och Dandy.
På torsdag morgon återvände vi med den reguljära minibussen till Kirkenes, dit vi kom lagom till lunch. Efter lunch blev det långkörning i vår egen bil igen. Först tillbaka genom Finland till trakten av Inari och sedan västerut till Kautokeino på Finnmarksvidda, samekulturens huvudstad. Den sista dagen fortsatte långkörningen, från Kautokeino ner till Enontekiö i Finland och vidare på finska sidan av Torneälven till Kolari och Avasaksa. Där korsade vi älven och var tillbaka igen i Sverige. Embla hann med en timmes uppfriskande bad i en utebassäng i Överkalix innan vi körde de sista 15-20 milen ner till Piteå. Där väntade resterande familjemedlemmar med en härlig middag och fredagsmys.
Sammantaget färdades vi 230 mil på fem dagar, varav 46 mil med buss och resten i vår egen bil. Vi hann med att lyssna på tre ljudböcker med barnfokus, varav Jack Londons "Skriet från vildmarken" kändes klockren även om den utspelas i Alaska. Vildmark som vildmark - dock såg vi inga vargar eller björnar eller liknande djur på vår tur. Bara renar, ugglor, rovfåglar, sjöfåglar och förstås mygg och knott här och där, framförallt i nord-Finland.
Första matrasten tog vi längs en av huvudgatorna i Rovaniemi. I Rovaniemi var jag senast 1969 - alltså för ett ansenligt antal år sedan.
Mina medresenärer - Petter och Embla (9 år) under den första lunchen - i Rovaniemi.
På väg genom Nord-Finland på bra asfaltvägar. Lite trafik och bara enstaka renar vid vägkanten. Petter körde gärna, så jag slapp kämpa mot den dåsighet som ofta kommer över mig vid långkörningar. Embla fick sitta fram, bl a för att undvika det bil-illamående som de flesta av mina barnbarn brukar drabbas av.
Första natten sov vi på Inari hotell vid Inarijärvi, Enare träsk. Att det handlar om ett relativt stort sjösystem syntes bl a genom att Inari hade en liten småbåtshamn.
Andra dagens förmiddagsresa gick längs nordvästra stranden av Inarijärvi. Det finns många fiskecamper längs sjöns stränder. Här har vi stannat i Hietaniemi på en sådan anläggning.
Resans andra gränspassage ägde rum strax norr om finska Näätamö - från Finland till Finnmark fylke och Sör-Varangers kommune i Norge. Det blev många gränspassagerunder resan, faktiskt hela åtta stycken. De här hann vi med på fem dagar: Sverige-Finland-Norge-Ryssland-Norge-Finland-Norge-Finland-Sverige.
Dr Wessels gate i Kirkenäs - som verkade vara stadens huvudgata. Här låg bl a Pasviksturists kontor. Pasvikturist arrangerade vår tur till Murmansk.
Embla i Kirkenäs hamn. Härifrån skeppas bl a malm på fartyg som numera ofta går till Kina via nordostpassagens rutt norr om Ryssland.
När vi anlände till Kirkenes sökte vi med vår bil upp Scandic Hotel, varifrån Murmansk-bussen skulle avgå. Jag gick in och frågade om parkering. När jag stodi receptionen och pratade hörde jag plötsligt en välbekant stämma säga "Carl-Olof". Det var min mångårige postkollega Åke Kling, som samma dag anlänt till Kirkenes efter en sexdagarstripp med Hurtigrutten (som ju har sin nordostliga ändstation i Kirkenes). Har bara träffat Åke en gång sedan pensioneringen för fyra år sedan. Det blev ett kärt återseende som vi bl a firade med att Åke anslöt till vår lilla grupp för lunch och rundpromenad i Kirkenes.
Klockan 15 på eftermiddagen gick den reguljära minibussen - en Mercedes - mot Murmansk. Vi var åtta passagerare, varav alla utom vi verkade vara ryssar. Efter en utdragen gränspassage innehöll de första 2 milen massor av vägarbeten. Bussen skumpade fram i hög fart mellan stenarna och vi kände oss lite panikslagna vid tanken på att det skulle studsa så i 20 mil till. Men vägen bättrade sig och resten av resan får man nog klassa vägen och vägbeläggningen som klart godkänd.
Egentligen såg bara ett par, tre riktiga bebyggelser under resan mot Murmansk. På avstånd såg vi gruvsamhället Nikel, som har en viktig nickelgruva. I Petsamojokis mynning finns också ett antal orter, bl a den militära etableringen Sputnik, där jag vill minnas av denna bild togs från bilens innandöme. De första milen mellan norska gränsen och Murmansk kör man genom Petsamoområdet. Det tillhörde Finland mellan första världskriget och 1944, då Finland förlorade det till Ryssland. Nickelgruvan i Nikel etablerades under den finska tiden.
Mitt mellan Kirkenes och Murmansk stannade bussen till några minuter vid denna caféetablering i Titovka. Här fanns också en avgiftsbelagd toalett med en litengumma som såg ut att sitta där dagen i ända för att ta lite betalt av fåtaliga resenärer. I avsaknad av rubel fick jag på utvägen disponera toaletten för 1 Euro. Ganska flexibelt bemötande alltså.
Fram på kvällskvisten kom vi så till Murmansk. Vi tog in på Park Inn Poliarnie Zori, ett helt modernt hotell av västerländskt snitt, väl beläget bara något hundratal meter från stadens huvudgata, Lenin Prospekt.
Efter middag på hotellet gick vi en kvällsvandring ner till huvudgatan. Där hittade Embla framför en optikaffär detta lejon att rida på.
Vår heldag i Murmansk, resans tredje dag, blev vi guidade runt i Murmansk av Sergej i hans Toyota. I nästan tre timmar körde han oss runt och berättade om staden, dess historia och dess nutid. Staden grundades efter första världskriget, dvs för knappt hundra år sedan. Under andra världskriget var Murmansk en nyckelort. Stadens hamn är trots det nordliga läget tack vare Golfströmmen öppen året runt. Till Murmansk anlände krigsmaterial som Sovjetarmén behövde för att bedriva det framgångsrika kriget mot Hitler från öster. Tyska trupper bombade staden upprepade gånger och man försökte också med marktrupper inta staden - men ryssarna höll emot och säkrade den öppna hamnen under hela kriget. Murmansk har också varit en strategiskt viktig plats under det kalla kriget och numera innebär den globala uppvärmningen att staden får en allt viktigare roll som hamn i och med att nordostpassagen mer och mer öppnas för fartygstransporter. Sovjetstaten gav de offentligt anställda i staden mycket förmånliga villkor, när det gäller löner och semester. 50 dagar ledigt under sommaren var inte ovanligt. Murmansk hade som mest bortåt 450 000 invånare. Nu är invånarantalet "bara" drygt 300 000 invånare - men man är fortfarande med god marginal den största staden i världen norr om polcirkeln.
Stalin är i stort sett försvunnen från stadsbilden - men Lenin lever. Här på ett väggen till ett ganska modernt hus i centrala staden.
Stadsbilden i Murmansk är onekligen blandad. Men huvuddelen av bebyggelsen verkade bestå av dystra "Chrustjov-hus" från 50- och 60-talet, där funktion var överordnat skönhet. Stalinperiodens hus var arkitektonsikt mer tilltalande och påkostade, men idag ofta gravt förfallna.
Här har vi nog ett Stalinhus, dessutom upprustat och ganska vackert. Om jag minns rätt var detta säkerhetspolisens hus i staden. Det ligger vid paradgatan, Lenin Prospekt.
Det här hotellet, Azimut, var länge Murmansks internationella symbolbyggnad. Enligt Sergej hade det nu stått oanvänt i sju år sedan det köpts av privata intressenter, som dock hittills underlåtit att som avtalet med "kommunen" stadgar rusta upp det. Men nu var tydligen upprustningen äntligen på gång att starta.
Självklart har Murmansk även Mac Donalds på plats. Här får mina läsare förstås även en liten lätt lektion i det ryska språkets besvärliga bokstäver. Bilparken i staden var övervägande mycket modern, men vi såg också en och annan övervintrad Lada.
Uppe på en höjd ligger denna ganska nybyggda ortodoxa kyrka, Sjömännens kyrka. Den ortodoxa har ju upprättats rejält efter Sovjetimperiets fall och numera lutar sig Putins allt mer knepiga nationalism mot den ortodoxa kyrkans mer än tusenåriga historia. I området runt kyrkan finns ett antal minnesmärken med anknytning till den omfattande militära och civila sjöfart som har sin bas i Murmansk isfria hamn.
Intill kyrkan finns det här minnesmärket över Kursk-katastrofen, då en atombestyckad ubåt blev kvar på Ishavets botten med 118 personer ombord. Minnesmärket består delvis av ubåtens torn, som tagits från den sent omsider bärgade ubåten.
Intill kyrkan finns också detta "fyrtorn", som skall minna om alla sjömän - militär och civila - som gått under på Ishavet och som haft sin bas i Murmansk. De dödas namn fanns alla inskrivna i böcker som fanns i byggnadens markplan.
En bit bort från kyrkan finns denna gigantiska staty, kallad Alyosha. Den är uppförd för att hedra de ryska trupper som försvarade Murmansk mot de tyska angreppen under andra världskriget. Trupperna bidrog genom att behålla hamnen till att andra världskriget slutade som det gjorde. Hamnen möjliggjorde viktiga transporter av krigsmaterial till de ryska trupperna i deras kamp mot Hitler-Tyskland i krigets avgörande slutskede.
Här ser vi hela vår expedition vid Alyosha, fotograferad av guiden Sergej.
Här står Embla på den plats där Stalin, Chrustjov, Bresjnev och andra sovjetiska ledare brukade stå när de besökte Murmansk och höll tal för sin fanclub och för ditbeordrade åhörare. I bakgrunden den djupa fjorden vid vilken Murmansk ligger.
Embla poserar framför Murmansks handelshamn längre in i fjorden. Åt andra hållet - mot fjordens mynning - finns hamnens militära del, dit dock förstås inga besökare får komma. Inte ens vår guide Sergej verkade ha varit där.
I hamnen ligger bl a den första atomdrivna isbrytaren, Lenin, förtöjd. Är numera tagen ur bruk och fungerar i stället som museum, ett museum som vi dock inte fick tillfälle att besöka.
Resten av vår hela Murmansk-dag strosade vi runt på stadens gator. Här hittade vi ett höghus med en ganska luftig reservutgångstrappa.
Embla framför Murmansk Mall - ett stort köpcenter i tre-fyra våningar. Det fanns ytterligare 3-4 stora köpcentra, om än inte så stora som Murmansk Mall.
Här är vi inne i Murmansk Mall. Alla butikslokaler var ännu inte tagna i bruk, kanske på grund av att den ryska ekonomin går knackigt nu, bl a som en följd av västs blockader föranledda av Krimannekteringen och det ryska agerandet i Ukraina. T ex hade Mac Donalds ännu inte öppnat. Men skylten var uppsatt.
Den här lyckade bilden tog jag vid en lekplats utanför Murmansk Mall. Bilden är underexponerad, men gör sig bra i svartvitt.
Vår andra kväll i Murmansk bjöd på klar himmel i norr. Det var midnattssol, trots att det gått en månad sedan midsommar. Solen glimmade vackert i de - för det mesta - fula husfasadernas fönster.
Torsdagens förmiddag åkte vi tillbaka de 23 milen till Kirkenes. Embla var inte uppdaterad på fotoförbudet vid gränsstationen och tog upp sin mobilkamera, vilket gränsvakten uppmärksammade och kom springande. Men hon fick följa med oss andra in i Norge och behövde inte ens ta bort den bild hon tagit med mobilen.
I Kirkenes åt vi först lunch och sökte sedan upp Dagfinn Hansens tryckeri. Det drivs av Ronald Hansen, barnbarnsbarn till Karl Axel Fredriksson, en bror till min farmor. Karl Axel var född 1880 och emigrerade till Norge i början av 1900-talet för att så småningom hamna i Kirkenes. På bilden Embla med Ronald, hennes mors fyrmänning. Som kuriosa kan nämnas att Ronald visade sig vara sambo med en kvinna, som är vd för Pasvikturist, det företag som vi köpte Murmanskresan från.
I Kirkenes åt vi först lunch och sökte sedan upp Dagfinn Hansens tryckeri. Det drivs av Ronald Hansen, barnbarnsbarn till Karl Axel Fredriksson, en bror till min farmor. Karl Axel var född 1880 och emigrerade till Norge i början av 1900-talet för att så småningom hamna i Kirkenes. På bilden Embla med Ronald, hennes mors fyrmänning. Som kuriosa kan nämnas att Ronald visade sig vara sambo med en kvinna, som är vd för Pasvikturist, det företag som vi köpte Murmanskresan från.
Vid lunchtid anträdde vi återfärden mot vårt sommarhem i Piteå. Här är vi tillbaka vid Inarijärvi/Enare träsk och gör en paus på en sandstrand, där det var minst sagt gott om knott. Någon minut senare stod Embla i vattenbrynet och såg en stor rentjur passera bara någon meter bort från henne. Men den tuffa tjejen verkade inte bli det minsta rädd av detta närmöte med lappmarkens karaktärsdjur.
Från Inari eller egentligen från Kaamanen några mil norr om Inari tog vi väg 92 västerut och efter några mil var vi tillbaka i Norge igen. Här har vi stannat vid en vacker fjällälv på Finnmarksvidda. Embla buteljerade några deciliter av det klara fjällvattnet.
Dagen slutade på Thon Hotell i Kautokeino, samernas huvudstad med bl a en samisk högskola. Här sov vi vår sista resnatt i detta relativt nybyggda och arkitektoniskt intressanta hotell. Men hotellets renstek, som jag till dyra norska pengar åt till middag, var en besvikelse. Att äta ute är förresten vansinnigt dyrt i vårt västra grannland.
Vi vände på resans femte och sista dag bilens front mot söder. En bit efter Enontekiö kom vi fram till Torneälven, som vi sedan på den finska sidan följde till Övertorneå. Där körde vi över till den svenska sidan. Här några blommor i den rika vegetationen vid den vackra älven.
I Överkalix hittade vi detta tempererade utomhusbad, där Embla fick tillbringa en timme i skönt vatten, medan morfar gick runt och tittade på Överkalix bygata. Här var ensamkommande flyktingpojkar i 16-17-årsåldern ett mycket synligt inslag i gatubilden.
Reseberättelsens sista bild får bli denna utsikt över Kalixälven, tagen från badbassängen i Överkalix. Härifrån var det ca 15 mils körning kvar innan vi kom tillbaka till sommarstugan på Renörsudden söder om Piteå. Då hade vi på fem dagar avverkat 230 mil, varav 46 med minibussen mellan Kirkenes och Murmansk och resten med min Volvo V60.
Ulf Sjöström säger:
tack för ännu en intressant resrskildring
Gunnel Agrell Lundgren säger:
Vilken fantstiskt resa och vilka bilder. Bloggen med fylliga kommentarer är som den bästa giudebok. Otroligt vackra bilder. Kul att du hade Embla med.
Chi säger:
Tack för en detaljerad underbar reseskildring :)