Bildblogg från Slåttervägen

Carl-Olof Strands blogg

Islamiska staten och Vasaättens kungligheter

Kategori: Allmänt

 
 
Har just läst Loretta Napoleonis bok "Islamiska staten", skriven 2014 men fortfarande aktuell. Loretta är en världsberömd terroristexpert som har en djup kunskap om vad som genererat den jihadistiska organisationen IS, som de senaste åren lyckats skapa ett embryo till ett återuppståndet kalifat genom militär erövring av delar av Syrien och Irak, en militär erövring som dock även kompletteras med insatser för att på salafismens grund återskapa ett fungerande islamskt samhällssystem med profetens Mohammeds 600-talssamhälle som förebild. Jag upplever boken som en mycket intierad beskrivning av organisationen, om de drivkrafter som gjort att den kunnat etablera sig mitt i Mellanösterns kaos och om dess plats i Mellanösterns politiska landskap. Rekommenderas till alla som vill förstå mer av det som händer i världen idag.
 
Samtidigt som jag läst denna bok har jag också under lingonplockning och andra aktiviteter runt sommarstugan på Renörsudden lyssnat på Herman Lindqvists bok "De vilda Vasarna". Här berättar Herman om Vasaätten och dess olika kungligheter - från Gustav I (sedemera kallad Gustav Vasa), över den äldste sonen Erik XIV, via Johan III och Sigismund till den yngste av Gustavs söner, Karl, som blev kung som Karl IX och sin tur far till krigarkungen Gustaf II Adolf. I boken figurerar också Cecilia, Gustav Vasa intelligenta och intriganta dotter, som skaffade sig en tydlig plats på den europeiska scenen. Herman Lindqvist gillas inte riktigt av seriösa historiker - men man måste ändå säga att han har en gudabenådad förmåga att göra historia intressant. "De vilda Vasarna" känns närmast som ett manus till en familjeroman. Men i Vasarnas fall överträffar ju verkligheten dikten. Rekommenderar alltså även denna bok.
 
Men vad har då Islamiska staten med Vasaätten att göra? Varför skriva om de två företeelserna i samma bloggnotis? Jo, när man läser om IS vedervärdiga dåd mot människor (man halshugger, man bränner, man våldtar och betraktar kvinnor som handelsvaror), ja då känner man igen sig i Herman Lindqvists skildringar av de svenska kungarna på 1500-talet. Man låter halshugga och bränna sina fiender och använder sina kvinnor som handelsvaror. Inget är alltså nytt under solen - men IS aktioner sker i alla fall 500 år senare, i en tid när vi skulle kunna förvänta oss att människan blivit en aning mer civiliserad och klokare.
 
I våras besökte vi Kastelholm på Åland - en av de borgar där medlemmar i Vasaätten vistades på 1500-talet
 
 

I mina kvarter

Kategori: Allmänt

Här förbi Konserthuset vid Hötorget passerade jag på morgonen den 17 augusti 1970, min första arbetsdag på Posten, på väg till min första riktiga arbetsplats på Kungsgatan 53.
 
 
Den 17 augusti 1970 började jag jobba på Posten i centrala Stockholm. Vi hade ett par-tre dagar tidigare flyttat in i en lägenhet i Tyresö. Jag tog en morgonbuss till Hökarängen, tunnelbanan därifrån till Hötorget och gick sedan nerför Kungsgatan till adressen Kungsgatan 53. Där väntade mina första arbetskamrater, männen och den kvinnliga sekreteraren på Postens kommersiella byrå, med den interna förkortningen CAU. Kan fortfarande minnas känslan från denna vandring mot min första riktiga arbetsdag efter min civilekonomexamen från Umeå Universitet. Vårt kontor på Kungsgatan 53 var en kontoriserad privatvåning. Som senast anställd fick jag min arbetsplats i pigkammaren!
 
Den 17 augusti i år 2016 - dvs. på dagen 46 år efter den första arbetsresan -  gjorde vi ett besök i Stockholms city, vilket inte händer så ofta numera. A följde en äldre bekant till en läkare i ett av Hötorgshusen. Vår bekant behövde skjuts ända fram och jag körde dem till Sergelgatan och parkerade sedan (dyrt) i det garage, Continentalgaraget, där jag i flera år hade en parkeringsplats för min förmånsbil.
 
Besöket tog lång till och jag fick bortåt 3 timmar på egen hand och på strövtåg i Stockholms absoluta centrum. "I mina kvarter" (minns ni den låten från My Fair Lady?), kan man kanske säga eftersom jag kom att tillbringa mer än 33 år i olika "postala" kontorslokaler i dessa trakter. Totalt blev det ju 41 år i Postens tjänst - men de sista 8 åren höll vi till ute i Tomteboda i Solna.
 
Under de tre timmarna hann jag äta en bagel i Kungshallen, lyssna på ungdomlig gratisjazz i Konserthusets foaje, passera förbi Kungsgatan 53, min första arbetsplats, kontrollera att vakten i Centralposthuset (som numera används av bl a näringsdepartementet) sköter sina åligganden och i övrigt ströva runt med kameran runt Hötorget och Åhléns-hörnan. Ett envist duggregn följde mig hela tiden - men bilderna blev trots detta ganska hyggliga.

 
I det här huset på Kungsgatan 53 hade jag min första arbetsplats - Utvecklingssektionen inom Postens kommersiella byrå. Rune Borgsten hette min första chef, en mycket sympatisk man bördig från Värmland. Här fanns också Karl-Erik Olsson, Bengt Edner, Ulf Uland, Bengt Holst och några andra trevliga arbetskamrater.
 
Carl Milles skulpturer vid Hötorget har jag ju fotograferat förut. Men det blev en bild idag också, denna gång i regn.
 
Överallt dessa fiskmåsar!
 
 En grå dag bland torghandlarna på Hötorget
 
Svampsäsongen dominerade bland torgets stånd
 
 PUB:s gamla hus vid Hötorget har anglifierats och blivit Haymarket.
 
Det fanns massor av turister denna regniga augustidag vid Hötorget. De här ser ut att ha asiatiskt ursprung,
 
Inne i Konserthusets entrehall fanns också Carl Milles representerad.
 
Gruppen A:gri gav en gratiskonsert i Konserthusets foaje.
 
St Clara kyrka med Stockholms högsta kyrktorn ser man från olika vinklar i "mina kvarter".
 
Snart är det advent igen. Fast på Gamla Brogatan är det visst advent för jämnan.
 
Gamla Brogatan - i centralposthusets närhet. När jag kom till Stockholm var det en bortglömd, sliten gata, numera en attraktiv gågata med affärer och serveringar.
 
Centralposthuset ur olika vinklar. Här i Ferdinand Bobergs vackra hus hade jag min arbetsplats under huvuddelen av mina 41 år i Postens centrala organisation. Känns lite sorgligt att den magnifika entrén på den första bilden inte kunnat användas som entré på många, många år.
 
När jag kom till City och jobbade på Kungsgatan 53 gick vi och åt lunch i Postgirots hus. Vi använde då Klara Norra Kyrkogata för att ta oss till restaurangen. Gatan var då Stockholms porrgata. Porren försvann på 1980-talet och ersattes bl a av denna vietnamesiska restaurang, där jag ätit ett antal luncher genom åren.
 
Via den här mellanbyggnaden kunde man på 1970-talet enkelt ta sig över från Centralposthuset till Postgirohuset. Sen ökade säkerhetskraven och då blev såna enkla förflyttningar stoppade. Det blev att gå ut och in genom husens bevakade entréer.
 
Den här platsen vid Åhléns entré mot Drottninggatan brukar betraktas som Stockholms mesta centrum. Här passerade jag förstås ofta under mina Cityår. Den här bilden kan man kanske se som ett litet försök att tillämpa s k "street photography", dvs bilder i flykten av okända personer i gatumiljö. Men visst känns bilden som Åhlénshörnan!
 
De här kvarteren har ju i huvudsak byggts efter den stora "Klaramassakern" på 1950-talet. Ett hus, hotell Continental, har t o m både hunnit rivas och byggas upp igen i ny skepnad igen. I huset till höger, Klarabergsgatan 60, tillbringade jag också ett antal Postår, ngåra med utsikt just mot hotellet. Det var också i det huset jag på våren 1970 blev intervjuad av min blivande chef Rune Borgsten och en man från Personalavdelningen, en intervju som innebar att jag kom att tillbringa mitt arbetsliv i Postens centrala organisation och att jag och Anita kom att bosätta oss i Stockholm och därmed flytta familjens fortsatta liv 90 mil söderut från våra ursprungliga hemtrakter.
 
Numera är Tyresö vårt hem - även om vi även åker hem till Piteå på somrarna. Och Stockholms absoluta centrum vill jag gärna kalla "Mina kvarter".
 
 
 
 
 
 

Färger i Fårdala

Kategori: Allmänt

 
Bilder från en kvällspromenad en kväll i Fårdala, vårt hem på jorden. Även över vår förort kan västerhimlen skimra.