Muhammed och hans efterföljare
Kategori: Allmänt
I Luxor finns denna byggnad - ursprungligen en kristen kyrka
som för några hundra år sedan omvandlats till
moské - ett litet exempel på religionernas kamp
De senaste veckorna har Jyllandspostens och ett antal andra tidningars publicering av Muhammedkarikatyrer lett till stora demonstrationer och bojkotter mot danska och nordiska varor och attacker mot nordiska beskickningar i den muslimska världen. Hur kan några mediokra teckningar få den genomslagskraften?
Läste idag en Brännpunktsartikel i SvD av Lisbeth Linderborg. Jag tycker att hon sätter fingret på problemets kärna - den fascistoida islamismen. Den militanta och fundamentalistiska islamismen bär på ett stort hat till den västerländska livsstilen och eftersträvar oinskränkt makt i det egna landet - typ den regim som talibanerna under några år kunde driva i Afghanistan. Nu utnyttjar dessa krafter de smaklösa och onödiga danska teckningarna för att misstänkliggöra den västerländska demokratin och den tryckfrihet som hör samman med ett öppet och demokratiskt samhällsskick. Man flyttar fram sina positioner i de egna hemländerna och bland muslimer i väst genom att hetsa okunniga massor mot en rätt så tveksam symbol för dessa friheter: de danska karikatyrerna.
Denna militanta och oförsonliga islamism måste noga skiljas från islam som religion och alla de muslimer runt om i världen och i vårt eget land - som lever sina liv i profetens efterföljd , i tron på Allah och enligt islams i många stycken goda seder. Dessa "normala muslimer" har förstås också blivit illa berörda av teckningarna - på samma sätt som vi som svenska kristna kan reagera på "hädiska" framställningar av Jesus Kristus. Men därifrån är det för de flesta av dessa troende men "moderata" muslimer mycket långt till att bränna nordiska ambassader i sina hemstäder.
Tyvärr blandas ofta dessa två grupperingar - islamisterna och de troende muslimerna - ihop av media och debattörer. I mina ögon representerar åtminstone vissa grenar av islamismen en politisk ideologi, som nog är den ideologi som sedan 1945 kommit närmaste nazismen, i sitt våldsförhärligande och i sina anspråk på absolut makt och världsherravälde. Att då skylla t ex den islamistiska terrorn i världen på orättvisor och utanförskap är felaktigt och leder till helt felaktiga slutsatser om hur terrorn skall bekämpas.
De senaste veckornas turbulens om Muhammedkarikatyrerna visar också att religionen blir en allt viktigare förklaringsfaktor till politiska händelser. Aldrig tidigare under min nu 60-åriga levnad har väl religionerna spelat sådan roll som idag i världspolitiken. Att förstå de olika religionernas tänkesätt måste vara en grundläggande färdighet för dagens politiker. Men med minskad religionsundervisning och ett i grunden allt mindre religionsintresse bland vanliga infödda svenskar undrar man ju om dessa kunskaper finns hos våra beslutsfattare.
Men som sagt - den stora gränslinjen går inte mellan kristendom och islam - utan mellan en västerländsk sekulär livsstill inom ramen för ett öppet och tillåtande samhälle och den militanta fundamentalistiska islamismen - med dess stenhårda islamtolkning och dess ambition att sprida denna fundamentalistiska islam till hela världen. Det är alltså inte en religionernas kamp vi bevittnar utan snarare en kamp mellan öppenhet och slutenhet , mellan demokrati och diktatur , mellan tolerans och oförsonlighet.
