Bildblogg från Slåttervägen

Carl-Olof Strands blogg

Höstdagar i norr

Kategori: Allmänt

 
Nästan direkt efter hemkomsten från Donaukryssningen gav vi oss av norrut för den traditionella höstvistelsen i stugan på Renörsudden utanför Piteå. Vi valde rätt vecka att ge oss av. Redan längs E4-an lyste höstfärgerna från träden medan himlen blev allt mer molnfri ju längre norrut vi kom. Den första veckan bjöd sedan på det högsta lufttryck vi någonsin uppmätt på stugans barometer, som mest 790 mm kvicksilver. Gav en del dis och moln men de flesta dagarna också sol och bra dagstemperaturer. Idag när vi börjat vecka 2 har dock vädret slagit om. Nu blåser det uppemot 18 sekundmeter i byarna och tallarna och granarna böjer sig norrut i den sydliga vinden. Vi stannar ett par dar till, sedan återvänder vi för att äntligen börja det vanliga höstlivet hemma i Tyresö.
 
På väg norrut stannade vi till i Umeå. Från Bildmuseet tog jag denna bild av Umeälven, som där flöt ungefär lika snabbt som Donau gjorde veckan innan. Men färgerna vittnade om annalkande höst och vinter.
 
End dag gjorde vi från stugan en utflykt till Degerberget på Pitholmen. Solen sken på Renörsudden men när vi kom till Degerberget låg en förmiddagsdimma över nejden. Men skogen stod grafiskt vacker på sluttningen mot bergets topp.
 
På alla bergstoppar i Pitebygden hittar man sådana här stenpartier, rester från istiden. Här går stigen mot bergets topp längs en av stenryggarna.
 
Morgondiset på berget visade hur många spindelnät det finns i våra skogar. Här en liten tall som är helt invävd i spindelnät och där morgondimman fastnat i nätet i form av små vattendroppar.
 
Så här kan ett "dimnät" se ut på nära håll ..............
 
......... och även så här!
 
Från Degerberget vandrade vi ner till Haraholmsviken. Vi stannade ovanför en stuga och tittade ut mot den dimhöljda ön i fonden. En kvinna kom ut och Anita tilltalade henne. Vi gick ner mot stugan och när kvinnan nämnde sin makes namn såg Anita att vi råkat stanna till hos en kusin till hennes pappa, en kusin som hon nog inte sett sedan sin studentdag 1967. Ett märkligt sammanträffande. Ledde till att vi blev inbjudna på kaffe och ett långt samtal om släkt och vänner.
 
Från vårt sommarhus ser vi ett tiotal vindkraftverk vid horisonten. Men kraftigt teleobjektiv blir det dock ganska stora. Här har jag fångat tre av dem på bild tillsammmans med den höstliga skogen på Bondön.
 
En dag under högtrycksveckan var vi hos min syster och svåger och åt surströmming i den stuga de numera äger men som tidigare tillhört min farfar/farmor och min far/mor. Sandlundsviken låg spegelblank när solen började sjunka ner över Ankarskatan i fonden.
 
Runt den 1 oktober går solen upp ca 6.30, ganska rakt ut från vårt sovrum i stugan. Den här bilden tog jag en morgon från min säng, genom sovrumsfönstret.
 
När solen stiger upp över horisonten förändras färgerna ganska snabbt. Här döljs solen av en av våra björkar och himlen har redan blivit orangefärgad, några minuter efter soluppgången.
 
En sen eftermiddag gick vi en promenad i Öjebyn, Piteås gamla stad. På kyrkogården i Öjebyn vilar flera av Anitas förfäder. Här finns både hennes morfar/mormor och farfar/farmor begravda. Här finns också denna lilla platta. Under den vilar en av Anitas mammas syskon, lilla Sigrid som dog i lunginflammation när hon var 2½ år. I familjegraven vilar ytterligare två syskon, som dock dog i tonåren, senare än lilla Sigrid. Sigrids lilla grav känns så sorglig, ett litet barn som inte finns med sin far och mor och syskon i familjegraven utan ligger ganska långt därifrån, bland okända människors gravar.
 
De senaste dagarna har himlen varit molnig med bara korta stunder då solen gjort sig påmind. Här är det fortfarande nästan vindstilla och solen tränger ner genom molnen över Leskär vid horisonten.
 
Idag slog vädret om och det började blåsa kraftig sydvind. I byarna uppmäts uppemot 18 sekundmeter. Vågorna rullar in igen och tallarna och granarna på stugans sydsida böjer sig ner över oss. Men de har stått många år i vindar från havet och kommer säkert att hålla sig upprätta även om vinden tilltar ytterligare. Vi kurar inne i stugan, tittar på TV och surfar via vårt alltid väl fungernande Pite Open - nät.
 
 
 
 
 

En Donauresa genom sju länder och fem huvudstäder

Kategori: Allmänt

 
 
Donau är Europas näst längsta flod - efter Volga - och rinner genom åtta länder. Mellan den 10 och 22 september har vi rest längs Donau med "Der Kleine Prinz", ett litet kryssningsfartyg med plats för ca 90 passagerare. Vi startade resan i Wien i Österrike och slutade den i Bukarest i Rumänien. Däremellan gjorde vi dagsbesök i Bratislava i Slovakien, Budapest och Mohacs/Pecs i Ungern, Vukovar i Kroatien, Novi Sad och Belgrad i Serbien och Vidin i Bulgarien.
 
Med på resan var våra mesta resekamrater genom åren, Ann-Therese och Staffan K. På båten fanns ytterligare ett fyrtiotal svenskar och ett fyrtiotal danskar. Reseledare var Mikael Karlmark. I Sverige såldes resan genom Grand Tour, f d Seniorresor. Seniorprägeln märktes tydligt bland resenärerna. Det är inte fel att säga att vi tillhörde ungdomarna på båten.
 
Vi startade resan med att på egen hand tillsammans med herr och fru K tillbringa ett par dagar i Wien, en av de historiska mest intressanta städerna i Centraleuropa. Här finns så mycket som helst att se. Stadens centrala del domineras av Stefansdomens 137 meter höga torn. 
 
De två första nätterna - våra egna i Wien - bodde vi förstås på Hotel Post, beläget i den äldsta delen av staden.
 
Rakt över gatan från hotellet låg det som såg ut att vara Wiens huvudpostkontor. I Sverige avskaffades postkontoren för mer än 15 år sedan, här i Wien lever de i högsta välmåga. Här fanns en liten postmuseal hörna, en filateliavdelning, en stor s k postbutik med "pappershandelsortiment" och förstås postkassor, bankomater mm.
 
Schönbrunn är Habsburgsdynastins sommarresidens, beläget i utkanten av Wien. En fantastisk anläggning som försöker övertrumfa Versailles i Paris, dock utan att riktigt lyckas med det. Vi gjorde en rundvandring i slottet och kände historiens vingslag i de rum där kända kungligheter som  kejsarinnan Maria Theresia, hennes dotter Marie Antoinette, kejsar Franz Josef, kronprinsen Franz Ferdinand (som genom att bli skjuten i Sarajevo orsakade första världskrigets utbrott) men även kompositörer som Mozart och Haydn vistats. Minst lika imponerande som slottet är också Schönbrunns magnifika kilometerlånga trädgård.
 
En realtivt modern österrikare är Friedensreich Hundertwasser, född 1928 och död år 2000. Hundertwasser är känd som både arkitekt och konstnär. Hans byggnader är mycket särpräglade. Mest känt är Hundertwasserhaus i Wien, det hus som syns på bilden ovan. Vi var där 2001, ett år efter Hundertwassers död. Nu vid vårt andra besök hade det växt upp ett helt litet turistkvarter i husets grannskap, där man kunde köpa Hundertwasser-souvenier av alla möjliga slag.
 
Till ett besök i Wien hör de mycket välsmakande, lagom söta, bakverk som är ett av stadens viktiga bidrag till världen. Vi testade bl a att äta apfelstrudel på Café Mozart, ett klassiskt Wien-café, som bl a är känt från den gamla långfilmssuccén "Den tredje mannen". Den här bilden är dock tagen i samband med en av våra första middagar ombord på Der Kleine Prinz. Under vår tredje dag i Wien anslöt vi till den Donauresa, som vi sedan var med på i tio dagar. Maten på fartyget var mycket god och vällagad. Särskilt efterrätterna höjde sig över den standard vi brukar få nöja oss med i Sverige. Varierade och välsmakande.
 
Vår sista kväll i Wien tog jag den här bilden från båtens soldäck. Här har vi den sjunkande solen i ryggen. Den låter sina sista strålar belysa en relativt ny stadsdel som är belägen på andra sidan Donau, sett från Wiens centrum.
 
Torsdag den 14 september vaknade vi i Bratislava. Här låg vi vid kaj tillsammans med flera andra kryssningsfartyg. Vår "prins" var en aning kortare och lägre än de andra, men att den var lägre kändes bara bra när vi passerade under broar över Donau och nästan tyckte oss kunna sträcka upp armarna och nudda vid broarna. Det händer dessutom då och då att vattenståndet i floden ökar rejält och då är det förstås bra att fartyget inte är så stort och högt.
 
Bratislava - Slovakiens huvudstad - är en relativt liten stad, har ca 460 000 invånare. Men en mycket trevlig stad, kanske kan man t o m säga gemytlig även om vårt besök i staden bara varade några 6-7 timmar. Staden domineras av en vacker borg, som vår svensktalande guide Jena påstod var Europas vackraste. Dessutom hävdade hon bestämt att Donau är blå, inte brun eller grön, som ett normalt öga uppfattar som dess äkta färg. Men Strauss-valsen "An der schönen blauen Donau", kan ju inte ha fel titel menade hon. Jena var en  av en av en rad lokala stadsguider som överlag var mycket kunniga och duktiga på att förmedla sin kunskap, ibland på svenska och ibland på engelska med översättning till svenska av vår svenske reseledare Mikael.
 
Vid något tillfälle försökte dessutom den danska gruppens reseledare guida oss svenskar. Föll naturligtvis platt till marken eftersom danska och speciellt den aktuella reseledarens danska ju inte är ett språk utan mer att läte, där man hela tiden försöker svälja de ord man uttalar. Överhuvudtaget kan man undra varför researrangörer placerar svenskar och danskar på samman gruppresa. Alla andra nationers resenärer vore bättre. Då skulle vi svenskar ju kunna konversera med de de flesta av medresenärerna på engelska. Men eftersom danskar förstår svenska kan vi ju inte få för oss att tala engelska med dem. Och då vågar man ju inte tilltala dem eftersom man inte kommer att kunna förstå vad de svarar.
 
Här promenerar vi genom Bratislavas gamla stad, mycket trivsam med låga hus och trevliga gatuserveringar.
 
 
I Bratislava hittade vi också denna "staty". Den föreställer Cumil, en man som sticker upp överkroppen ur ett brunnslock på en av huvudgatorna i gamla stan. Sägs vara stadens mesta turistattraktion. Hade till och med fått en egen varningsskylt.
 
Från Bratislava fortsatte Der Kleine Prinz mot Budapest. Donau är efter Bratislava i åtskilliga mil gränsflod mellan Slovakien och Ungern, något som vi dock inte såg mycket av eftersom vi under färden från Bratislava till Budapest sussade gott i vår fina hytt. När floden blir helt ungersk viker den av och passerar genom Ungern i nord/syd-riktning.
  Morgonen den 15 september vaknade vi alltså i Budapest, Ungerns huvudstad och den icke-nordiska stad, där jag (i konkurrens med London) nu tillbringat flest dagar. Jag besökte 1989 den ungerska posten i Budapest i en hel vecka och 2001 var Anita och jag fyra dagar i staden. 
   Budapest är den enda staden längs Donau som har elegant bebyggelse på bägge sidor av floden, ja i Budapest kan man nog säga att Donau är den pulsåder som binder ihop de bägge stadsdelarna, Buda på den östra sidan och Pest på den västra sidan av floden.
  På bilden syns ett av stadens kännetecken, Mathiaskyrkan i slottsormådet i gamla staden på Budasidan.
 
Här har vi sökt oss till Budapests gigantiska saluhall, belägen alldeles intill vår kajplats på Pest-sidan av Donau. Mat och prylar av alla slag fanns att köpa.
 
Budapests brunnslock går inte av för hackor. De glimmar nästan som guld.
 
Länderna i Europa har en mycket välutvecklad cafékultur. I Budapest finns bl a det välkända Café Gerbeaud i ena änden av stadens mesta gågata Vaci Utca. Har har A (och förstås även jag) just avslutat en kaffepaus med ovanligt gott fikabröd.
 
På lördag kväll, efter två dagar vid kaj i Budapest, lämnade vi staden men gjorde först en sväng upp längs flodens Pest-sida, rundade Margareteön och återvände utför floden på Buda-sidan. Vi passerade då det magnifikt upplysta parlamentshuset, ett av de största, vackraste och bäst belägna i Europa och kanske i hela världen.
 
På Buda-sidan av Donau ligger den gamla staden med slottet, Mathiaskyrkan, Fiskarbastionen och många andra gamla och väl upplysta byggnader. Här har vi passerat Kedjebron, den vackraste av de fyra broarna över Donau, och tittar bakåt mot byggnaderna runt Mathiaskyrkan.
 
Från Budapest gjorde vi också en kortare bussutflykt till en hästgård några mil öster om staden. Beskrivningen av utflykten talade om ett besök på Pustan, den stora jordbruksslätten i centrala Ungern. Men i själva verket åkte vi alltså österut till ganska kuperade trakter. Vi fick bekanta oss med en hästgård, driven av familjen Lazar. Här blev det barnsliga aktiviteter som att åka i en vagn efter ett tvåspann hästar och titta på gårdens olika andra djur. Men vi fick också vara med om en uppvisning av olika ryttarformer. Ryttaren på bilden styr fem hästar såtende på de två sista hästarna. Skickligt, inte något som vilken ryttare som helst klarar av, misstänker jag.
 
Den här vackert draperade ryttarinnan ingick också i turistshowen. En kännare av ridkonsten ser säkert att hon rider det som kallas damsadel, dvs hon sitter på hästen med bägge benen sedesamt på samma sida av hästens rygg.
 
Mellan utflykterna tillbringade vi en hel del tid i båtens fina matsal. Att äta fyrarätters måltider är ju ett trevligt tillfälle att långprata med bordsgrannarna. Här var det fyrarätters både till lunch och middag. Ändå blev vi aldrig "övermätta". Små vällagade och vackert presenterade portioner gjorde luncher och middagar till mycket angenäma tillställningar.
 
Nästa kajplats efter Budapest var Mohacs, en liten stad i södra Ungern, belägen strax innan floden når Ungerns södra gräns. Här fortsätter floden som en gränsflod mellan Slovakien och Kroatien. Från Mohacs tog oss en buss på en utflykt ca 5 mil västerut till staden Pecs. Där besökte vi bl a en mycket vacker kyrka, där vi också bjöds på en liten orgelkonsert med verk av Bach, Schubert och Shostakovich.
 
Under utflykten till Pecs regnade det oavbrutet och åskan mullrade. När vi kom tillbaka till Der Kleine Prinz växte en paraplymosaik fram på entréutrymmets golv.
 
Senare på eftermiddagen klarnade det upp och solen tittade fram över vår kajplats i Mohacs. Här en bild av Der Kleine Prinz i Mohacs. Visar också Donaus stränder som de oftast såg ut, gröna och ganska obebodda. Notera också att båten alltid la till med fören mot strömriktningen. När vi startade från Mohacs senare på eftermiddagen fick vi alltså vända båten och fortsätta söderut i motsatt riktning.
 
Morgonen därpå fanns vi i Vukovar, en stad i norra Kroatien. Staden var svårt utsatt för serbiska bombningar under krigen på 1990-talet. Vår lokala guide gav oss utförlig information om kriget, naturligtvis präglad av hans kroatiska nationalitet. Här förstod jag äntligen var sverigedemokraterna i Sverige hämtar sitt tänkesätt kring skillnaden mellan medborgarskap och nationalitet. I både Kroatien och Serbien gör man mycket tydlig skillnad mellan nationalitet, dvs vilken folkgrupp man tillhör, och medborgarskapet i en stat. I ett pass som utfärdats i Kroatien finns därför uppgift om nationalitet. Oftast är man då förstås också kroat men man kan även vara serb och bo i Kroatien. Kroater definieras i huvudsak som tillhörande den katolska kyrkan, medan serber definieras av sin ortodoxa kristna tillhörighet.
   Vukovar-guiden och även de flesta andra lokalguiders framställning lyfte gärna fram den egna folkgruppen/nationen  och man talade oftast lite nedlåtande om de angränsande folkgrupperna. Nu var gliringarna oftast godmodiga, men för bara drygt 20 år sedan motiverade de krig och massmord. En iakttagelse både i Kroatien och Serbien var att man oftast talade gott om Titos tid, innan Jugoslaven 10 år efter hans död föll samman i sju olika stater. Det sämsta Tito gjorde var att dö, hörde vi sägas ett par gånger.
  På bilden ovan syns ett skottskadat ännu inte restaurerat hus.
 
I Vukovar fanns också detta hus, Vukovars Schönbrunn, som guiden kallade det. Ett hus som pietetsfullt renoverats efter krigets bombningar. Slottet har tillhört en tysk släkt vid namn Eltz från dess uppförande 1749 till 1920-talet. En kul koppling var att vi och våra goda vänner på Donauresan 1985 gjorde en bilresa i Europa med våra totalt sex (3+3) barn. Då besökte vi Burg Eltz i trakten av Koblenz i Tyskland. Och mycket riktigt, det visade sig vara samma släkt som byggt slott både i Tyskland och Vukovar i nuvarande Kroatien. 
 
På eftermiddan samma dag bytte vi efter några mil sida av floden och ankrade i Novi Sad, Serbiens näst största stad. Den ligger i en autonom provins som heter Vojvodina, längst norrut i Serbien. Novi Sad tillhörde de städer som bombades av NATO i samband med Kosovokonflikten, det sista inslaget i 1990-talets krig i f d Jugoslavien. Stadens tre broar och en raffinaderianläggning bombades sönder av NATO i slutet av Balkankrigen på 90-talet. Broarna är uppbyggda igen - men NATO:s aktier står inte högt i trakten. Att man själva som serber lätt bomber falla över både kroater och bosnikaer tycks man ha glömt.
  Stadens historia är typiskt centraleuropeisk. Den tillhörde länge den österrikiska Habsburgsmonarkin och sedemera det Österrike-Ungern som krympte starkt efter att tillhört förlorarsidan i det första världskriget och i den krympningen hamnade Novi Sad i det som så småningom kom att kallas Jugoslavien.
   Här gick vi en trevlig stadsvandring och hann också med att ta en fika på en stadens många gatuserveringar. I den här huslängan fanns ett café där Albert Einstein skall ha tillbringat många timmar. Hans första fru hette Mileva Maric och var från Novi Sad. Hon anses ha haft en viss postiv påverkan på hans arbete med relativitetsteorin, ja serbiska feminister vill t o m hävda att det det var Mileva och inte Albert som drog de epokgörande slutsatserna, men att Albert som den man han var förstås tog åt sig och fick hela äran. Hur det är med det kan man ju spekulera kring - men Mileva och "Einsteins café" var i alla fall ett viktigt inslag i vår guides, Elenas, berättelse om staden.
 
Nästa B-huvudstad efter Bratislava i Slovakien och Budapest i Ungern blev Belgrad i Serbien. Belgrad är belägen där bifloden Sava rinner ut i Donau. Sava är en stor "segelbar" flod som rinner upp i Slovenien. Vår kajplats här låg faktiskt i Savas mynning och inte vid Donaus strand. 
  På södra sidan av Sava med utsikt över bägge floderna ligger Belgrads stora fästning, där vi började vår rundtur i staden. Enligt guiden var fästningen stadens lunga - dit man drog för att ha picnick, motionsspringa, träffa vänner etc. Ett gäng herrelösa men registrerade hundar drog runt inne i fästningen.  
  Bilden visar en utsikt från fästningen mot Sava och längre bort Donau.
 
Inne i fästningen fanns ett krigsmuseum, där vi kunde beskåda krigsutrustning från olika tider. Här på bilden ser vi den s k "Tjocka Berta, en kanon med anor från första världskriget. I det kriget tillhörde Serbien segrarsidan.
 
Från ankringsplatsen i Belgrad gjorde vi på eftermiddagen en utflykt till en liten ort som hette Yarak. Här finns ett jordbruk som också är en turistfälla. Man serverade i och för sig god mat och rikligt med husets vin och starkare drycker. Ett gäng musiker spelade folkmusik från trakterna (och från andra delar av världen). Vi fick också tillfälle att gå runt och titta på gårdens djur.
 
Bland djuren fanns dessa gäss. För första gången förstod jag varför man brukar tala om "gåsmarsch"!
 
Nästa dag innebar en heldag på "Den lilla Prinsen". Detta eftersom vi då passerade genom det som kallas Järnporten, Donaus passage genom ett bergsområde. Den smalaste passagen är ca 150 meter bred och syns lite till höger om mitten på bilden. Floden har här Rumänien på den vänstra och Serbien på den högra sidan och slingar sig fram så att den ibland t o m går i öst-västlig riktning.
 
Här har jag använt mobilkamerans panormafunktion och tagit detta foto från passagen av Järnporten. Fotot är tagit mot båtens akter uppströms Donau. Den här dagen tillbringade vi till stor del ute på fartygets soldäck, dock var dagen ganska grå och solfattig. Men vyerna var ganska fina.
 
Den här mannen hängde större delen av dagen på däck med sin kamera, som han dock här tillfälligt överlämnat till sin hustru. Passagen av Järnporten guidades av vår svenska reseledare via den radioutrustning som jag bär på magen. En bra lösning som användes vid alla guidningar och som gjorde att jag med min kamera kunde röra mig ganska långt från klungan kring guiden utan att gå miste om den ofta intressanta information som hen förmedlade.
 
Strax efter passagen av Järnportens smalaste del såg vi detta jätteporträtt inhugget i en bergssida på den rumänska sidan av floden. Om jag minns rätt från Mikaels, reseledarens, berättelse hette mannen Decerailos och var någon slags dakis hjälte. Dakerna är ett trakiskt folk som invandrade till Rumänien och som romarna kom att kalla daker. Det rumänska bilmärket Dacia har en koppling till folkets namn.
 
Vi är nu framme till resan sista dagar. Den näst sista dagen vaknade vi i staden Vidin, nu var vi alltså i Bulgarien. Men på andra sidan floden såg vi Rumänien. Donau är under en mycket lång sträcka gränsflod mellan Rumänien och Bulgarien. Här var jag uppe tidigt på morgonen och hann fånga morgonrodnaden innan solen gick upp i öster.
 
Även i Vidin blev det en stadsvandring på ett par timmar, ledd av guiden Miguela. Här fick vi bl a besöka det medeltida fortet Baba Vida, "mormor Vida". 
 
I Vidin fanns också denna synagoga. Den bulgariska regenten lyckades så gott som helt skydda sina judiska undersåtar från Förintelsen genom att vara lierad med Hitler-Tyskland och genom att gång på gång skjuta upp transporterna till förintelselägren, något man är stolt över idag. Men den judiska befolkningen i staden har ändå i stor utsträckning lämnat och dragit till Israel. Den här stora synagogan står kvar - men utan tak. 
 
Från Vidin hakade vi på en eftermiddagstur med buss upp till Belogradschik, den lilla vita staden. Den ligger på 600 meters höjd intill en gammal borg som byggts i ett område med mycket märkliga stenformationer, formationer som liknar de vi sett på bild från Kappadokien i Turkiet. Vi gick hela vägen upp till borgens högsta punkt, trots att vi fick klättra i branta trappor och stegar. 
 
Från borgens högsta punkt hade vi mellan stegstodern en fin utsikt mot angränsande berg.
 
Vissa besökare i borgen hittade mer luftiga platser än undertecknad.
 
Så var vi framme vid den sista ankringsplatsen, morgonen den 22 september. Vi lämnade skeppet i en liten stad, Turnu Magurele. Här fanns en gammal kemisk industri, som såg ut att liksom många andra industrier på Balkan med ursprung från kommunisttiden vara nedlagd. Här lämnade vi Der Kleine Prinz och embarkerade en buss, som sedan längs en snörrät väg genom det mycket öppna slättlandskapet i södra Rumänien förde oss till huvudstaden Bukarest.
 
Bukarests sevärdhet nummer ett verkade vara detta megahus, Folkets hus, parlamentet. Sägs vara världens näst största politiska administrationsbyggnad. Den rumänske diktatorn Ceausesco beordrade byggandet och kompletterade byggnaden med en paradgata som går genom staden rakt bakåt från den plats där jag tog det här kortet. Här framför byggnaden lyckades en gång Micael Jacksom vid en utomhuskonsert - efter Ceausescos och kommunismens fall - ta fel på Bukarest och Budapest, vilket guiden - en äldre man - framhöll ett par gånger.
 
I Bukarest åkte vi runt i staden med den buss som tagit oss från fartyget till huvudstaden, men fick också lite egen tid innan avfärden till flygplatsen vid 15-tiden. Vi gjorde under rundturen bl a ett uppehåll framför den byggnad där Ceausesco i samband med revolutionen 1989 försökte tala folket tillrätta, men i stället fick fly med en helikopter från byggnadens tak för att senare fångas in och avrättas tillsammans med sin hustru. Lite av nutidshistoriens vingslag!
 
 
I Bukarest hittade vi också denna ryttarstaty, en kung som liksom jag hette Karl och som spelat någon slags roll i den rumänska historien. Ryttarstatyer var förresten vardagsmat i de städer vi passerade. Fanns i princip i varje stad. Illustrerar kanske den krigiska miljö som den här delen av Europa utgjort under historiens gång. Och alla statyer av verkliga personer visar förstås män. En männens värld där klanen och folket varit och är oerhört viktiga och där demokratiska ideal har svårt att på allvar slå rot hos medborgerna.
  Så gott som alla guider i de sju länder vi besöket hade negativa saker att säga om landets politiker - om korruption och oförmåga att förstå medborgarna behov. Kändes på sätt och vis oroande, visar ju att demokratin kan hänga på en skör tråd. En utveckling i Rysslands riktning med en stark man liksom Putin leder folket rätt kan lätt komma att kännas som en bättre lösning än demokratins "klantskallar till politiker".
  Här på Balkan lever också sexismen och guiderna kan säga saker om kvinnor som vore omöjliga vid en motsvarande guidning i Sverige. Medan he-män har hög status. Religion är också närvarande på ett annat sätt än hemma i den meningen att alla tillhör en religion, dvs har en religiös identietet och att man t ex gärna korsar sig när man passerar en kyrka. Zigenare/romer är inte väl sett och de som vi betraktar som fördomar om folkgruppen kommuniceras av guiderna som sanningar.
 
Vår bildningsresa längs Europas längsta flod efter Volga är därmed till ända. Den blev ca 120 mil lång och varade i 10 dagar. Med flyg kom vi sedan snabbt hem till Tyresö för att inom ett par dar fortsätta upp till sommarhuset i Piteå, där jag skriver dessa rader.
 
Den som vill veta mer om Donau kan ju gärna läsa Claudio Magris kända bok "Donau". Den kom ut på 1990-talet och innehåller korta essäer om Donau, om dess städer och människor och med tonvikt på de kulturella yttringar som funnits och finns kring denna pulsåder genom vår världsdel.
 
 

Mina fjällvandringar

Kategori: Allmänt

 
 
 
Så här i slutet av sommaren minns jag gärna de många fjällvandringar jag gjorde i min ungdom och även senare i livet. Nu är det mer än 10 år sedan sist - men i fjällvandringsmånaden augusti drar det i stövlarna att ge sig av igen. Kanske blir det nästa år?
 
I det här långa blogginlägget har jag samlat bilder från de olika vandringar jag gjort i den svenska fjällvärlden mellan 1963 och 2005.
 
 
1963 - Nikkaluokta - Tjuonajokk - Nikkaluokta
 
Min första fjällvandring gjorde jag 1963 tillsammans med pappa Gunnar och min ingifta morbror Åke Risberg. Vi körde bil till Årosjokk, tog turbåten till Nikkaluokta och gick sedan söderut mot Kaitumsjöarna och en fiskecamp som hette Tjuonajokk, där vi sov en natt i en stuga. Sedan beställde vi båtskjuts och blev transporterade någon mil österut på Kaitumjaure. Vi fiskade sedan röding i en bäck och sov en regnig natt  i det gamla tält som min farmor sytt till sin familj på 1930-talet (!). Vi gick sista dagen i hällande regn tillbaka till Nikkaluokta och kom dit lagom för att hinna med turbåten tillbaka till Årosjokk och bilen.

Vi embarkerar turbåten till Nikkaluokta vid bryggan i Årosjokk.

Vi sover sista natten i farmors handsydda tält med utsikt över Kaitumjaure.
 
 
 
1964 - Kungsleden Abisko-Kebnekaise 
 
1964 var pappa Gunnar 50 år. 1939, 25 år tidigare, hade han och hans bror gått Kungsleden tillsammans med en kamrat. Nu var det dags för pappas andra vandring - tillsammans med mig och med min ett år yngre kusin Jan-Eric Johansson. Vi åkte bil upp till Kiruna och tog tåget över till Narvik för att på kvällen återvända med tåget till Abisko och där börja vandringen. Vi hade ett nyinköpt tält med oss, i vilket vi sov de flesta nätterna. Vandringen förde oss förbi Abiskojaure, Alesjaure, Tjäktjapasset, Tjäktjavaggen, Singi och till Kebnekaise och Nikkaluokta. I Tjäktjavagge glömde vi en av tältpinnarna vid en övernattning, vilket gjorde de resterande nätterna lite mindre bekväma. Nu fanns det bilväg till Nikka och sista etappen gick därifrån med buss tillbaka till bilen i Kiruna. 
 
18 år gammal, på min första  längs Kungsleden.
 
En rast i Alesvagge.
 
Pappa Gunnar och kusin Jan-Eric i Ladjovagge.
 
 
 
1967 - Kungsleden Vakkotavare - Kebnekaise
 
1967 var det dags för en andra vandring med samma trio som 1964. Janne och jag gjorde även denna gång sällskap med pappa Gunnar. Vi startade denna gång i Vakkotavare vid Akkajaure, efter att ha lämnat bilen i Gällivare och åkt buss längs Vägen västerut. Via Teusajaure, Kaitumjaure och Singi kom vi efter några dagar till Kebnekaise turiststation. Där gjorde vi en endagsvandring upp till Tarfalastugan innan vi nästa dag fortsatte ner till Nikkaluokta. Med buss och tåg tog vi oss tillbaka till bilen i Gällivare.
 
Janne på Kaipek, en liten höjd intill Kebnekaise turiststation.

Foskningsstationen i Tarfaladalen
 
Tarfalasjön
 
 
 
1968 - Sarek
 
Det här året gjorde jag min särklassigt tuffaste fjällvandring. Jag deltog i ett vandringsläger i Sarek, arrangerat av EFS länsförbund i Norrbotten och med Pitebon Erling Sandlund som erfaren fjällvandrare och ledare. Vi åkte buss och båt till Saltoloukta turiststation och vandrade sedan via Petsaure, Kukkesvagge, Perikjaure, Övre Rapadalen och Routesvagge genom Sarek och ut till Kisurisstugan i Padjelanta nationalpark. Vandringen - med tunga tält - slutade i Änonjalme vid Akkajaure. Med båt och buss tog vi oss tillbaka till civilisationen. Min tältkompis under vandringen var Erik Nilsson från Luleå. Vi turades om att bära tältet och när vi hade det på ryggen bar vi nog ca 25 kg. 
 
På väg mot Perikjaure
 
Rast i hjärtat av Sarek 
 
Sarektjåkko och Mikkaglaciåren
 
 
 
1970 - Dagsturer i Ammarnäs
 
Strax innan jag och Anita slog våra bostäder ihop och flyttade till Tyresö 1970 åkte vi till Ammarnäs tillsammans med min far och mor, mina systrar och min - då blivande - svåger Staffan. Vi gjorde en vandring upp till en lågfjällstopp norr om Ammarnäs. Med ända upp på toppen var t o m min mamma Maria, som vi innan knappast trott var kapabel till en sådan bestigning. Men Anita orkade förstås bra och här syns hon på lågfjällets topp.
 
Anita på ett lågfjäll norr om Ammarnäs
 
 
 
1971 - Från Nikkaluokta till Ritsemjokk 
 
Kanske den bästa vandringen på tu man hand med pappa Gunnar. Vi startade i Nikkaluokta och beställde båtskjuts av Henrik Sarri uppför Vistasälven. Ca 3 mil uppströms blev vi avsläppta och vandrade vidare till Vistasstugan. Vi tog sedan Stuor Räitavagge upp till Nallostugan och fortsatte över vattendelaren ner till Sälkastugorna i Tjäktjavagge. Vi steg upp en mycket tidig morgon och vadade över den breda Tjäktjajokk och fortsatte sedan uppför Tsutsavagge till Hukejaurestugan. Vi gjorde därifrån en dagstur upp till Ivarsten vid norska gränsen innan vi drog söderut till Sitasjaurestugorna och slutligen ner till Ritsemjokk vid Akkajuaure. Fint väder och gott humör - en helt underbar vandring. Hos svärföräldrarna i  Piteå fanns Anita, gravid med vårt första barn. Minns den härliga känslan att komma hem till henne efter vandringen.
 
 Jag vädrar fötterna med Nallo i bakgrunden
 
Kebnekaise från Tsutsavagge
 
Akkajaure från bryggan i Vietas
 
 
 
1972 - Toppbestigningar i Marsfjällets skugga
 
Sommaren 1972 gjorde vi ytterligare en familjetur till fjällen, denna gång till Marsliden, där vi sov ett par, tre nätter för en billig penning i en liten stugby. Vi gjorde dagsutflykter i riktning mot Marsfjället och längs vägen mot Stekenjokk. Där lämnade vi mamma Maria med vår förstfödde Mattias (6 mån) och vandrade upp på ett av lågfjällen längs vägen, det lågfjäll som syns på bilden.
 
Pappa Calle, 26 år, med Mattias, 6 månader 
 
 
 
1973 - Med Anita på Kungsleden - från Vakkotavare till Nikkaluokta
 
Det här året fick jag med Anita på en första riktig fjällvandring. Vi lämnade Mattias, 1,5 år hos mormor/morfar/farmor/farfar i Piteå och gav oss ut på Kungsleden med tält. Vi startade i Vakkotavare vid Akkajaur och gick via Teusajaure och Kaitumjaure till Kebnekaise och vidare till Nikkaluokta. Det regnade ganska mycket och efter en regnig natt i Vistasdalens södra ända vandrade vi en hel dag i regn till Kebne. När vi kom dit hade regnet trängt igenom alla kläder och t o m in i kameran i den kameraväska jag hade stoppat ner i ryggsäcken. Men Kebne bjöd på dusch, bastu och god mat och dessutom tog vi in på turiststationens boende för natten. Slutet gott, allting gott, så pass gott att Anita i alla fall gjorde mig sällskap på fler vandringar framåt i tiden.
 
Anita på höjden ovanför Vakkotavare, med Sarekfjällen i det fjärran diset
 
 Calle på fjället 1973
 
 
 
1974 - En dagstur i Tärnafjällen
 
Sommaren 1974 var Anita gravid med Martina. Tillsammans med mina föräldrar gjorde vi en bilresa till Norge. På återvägen körde vi Blå vägen över Hemavan och Tärnaby. Den sista natten låg vi i en hyrd stuga längs vägen västerut från Hemavan mot Tängvattnet. Efter en övernattning gjorde pappa Gunnar och jag en förmiddagstur upp på Vallentjakke, 1187 m över havet. Anita, Mattias och mamma Maria fick vara kvar i stugan.
 
Pappa Gunnar, 60 år,  på toppen av Vallentjakke
 
 
 
1976 - En tur på tu man hand till Ammarnäs
 
Sommaren 1976 fick Anita och jag lite barnledigt några dagar under vår årliga sommarvistelse i Piteå. Vi drog för andra gången till Ammarnäs och gjorde där bl en vandring upp på Gaisatjåkkå, en knappt 1000 meter hög topp norr om Tjulträsket. Det blev också lite fiske i Vindelälven.
 
Calle med fiskespö vid Vindelälven norr om Ammarnäs. Om det blev någon fisk? Det minns jag inte, så knappast.
 
 
 
1977 - Padjelantaleden med Anita
 
Våra föräldrar i Piteå hade nu vant sig vid att ta hand två busiga barn medan vi roade oss på egen hand. Den här sommaren blev det en första tripp lämgs Padjelantaleden. Vi tog turistbåten från Ritsemjokk till Vaisaluokta. Vi tältade sedan ovanför Kutjaur och vidare i sluttning upp i passet mot Arasluokta efter passagen av Låddejåkkåstugan. I Staloluokta tog vi in på STF:s anläggning, badade i bastun och deltog i en kvällsgudsjtänst i kåtakyrkan. Hem tog vi oss som enda passagerare i ett gammalt sjöflygplan från 1940-talet. Det startade på Virihaures vatten och förde oss till Stora Sjöfallet och Vietas. Jag fick sitta framme på en förarplatsen. Kändes som ett ovanligt spännande äventyr.
 
Anita på Padjelantaleden
 
 Kåtakyrkan i Staloluokta med Virihaure i bakgrunden.
 
Vårt plan på Virihaures vatten
 
 
 
 1978 - Tärnafjällen med Curstedts
 
En studentkamrat från Piteå, Tore Curstedt, bosatte sig i Sollentuna och gifte sig med Sol-Britt. Vi umgicks en hel del, särkskilt på 1970-talet medan barnen var små. 1978 lockade vi Tore och Sol-Britt med på en fjälltur till trakten av Tärnaby och Hemavan. Vi hyrde en stuga i Klippen och gjorde dagsturer. Bl a besteg vi samma Vallentjakka som jag och pappa Gunnar "besegrade" 1974. Curstedts blev sedan ett tag hängivna fjällvandrare på egen hand och så småningom världsresenärer med Antarktis och Påskön på besökslistan.
 
 På övre bilden - Tore, Sol-Britt och Anita och en karta. Den under bilden är tagen på Vallentjakkes sluttning mot Tängvattnet.
 
 
 
1981 - Padjelanta - med Gunnar, Karin och Mattias
 
1981 var Mattias knappt 10 år gammal, vältränad efter ett par års envetet fotbollsspelande med Tyresö FF P71. Pappa Gunnar var 67 år och fortfarande vid god vigör. Med på det årets fjällvandring hade vi också min syster Karin. Vi startade i Vietas och flög med helikopter in till Staloluokta vid Virihaure. Därifrån vandrade vi Padjelantaleden österut via domänverkets stugor i Arasluokta, Låddejokk och Kisuris till ändstationen i Änonjalme, varifrån vi tog båt över till Ritsemjokk och civilisationen.
 
Karin, Gunnar, Mattias och Calle
 
Vi landade med helikopter vid stranden av Virihaure
 
"Rauken" på höjden mellan Arasluokta och Låddejokk

 

1984 - Några dagar i Vouggatjålme
 
Det här året, 1984, var mitt kanske svåraste år i livet. Jag led av utbrändhet och hade kortare perioder varit hemma från jobbet. Dessutom hade Posten omorganiserats och jag var osäker på min framtid i företaget. Men en fjällvistelse på tu man hand med Anita bidrog i alla fall till att höja humöret en aning. Vi bodde några nätter i ett tyvärr mögelluktande rum i en stuganläggning i Vouggatjålme, längs Graddisvägen, den väg som från Arjeplog leder över till Fauske i Norge. Vi hann med 2-3 bestigningar av lågfjäll i omgivningen. På väg uppför Tjidtjak hade vi en varm och solig dag och badade näck i en fjällbäck, en dag att minnas. Men mest var det mulet och regnigt, som på bilderna nedan.
 
Anita på toppen av Själbnatjåkka, alldeles vid gränsen till Norge
 
Och Calle på samma plats
 
 
 
1988 - Runt Kebnekaisemassivet med 4/5 av familjen
 
1988 var Mattias 16 år och Martina 13 år. Det här året tyckte vi det var dags att släpa med dem på en fjällvandring. Johanna, 6 år, fick stanna hemma i stugan med mormor och morfar. Vi startade i Nikkaluokta, övernattade i tält vid Kebnekaise turiststation och vandrade i regn genom Ladjovagge till Singistugorna där vi tog in undan regnet. I bättre väder fortsatte vi så norrut till Sälkastugorna, där vi gick värdshus förbi och fortsatte upp till Nallostugan i Stuor Räitavagge. Vi gick sedan i regn till en tältplats i Vistasdalen söder om Vistasstugan. Den sista etappen förde oss till en överenskommen plats vid Vistasjokk, där Henrik Sarri kom och hämtade oss för ca 3 mils ytterligare färd genom Vistasjokks delta till Nikkaluokta. Vi hade lite för ynklig utrustning för att klara så pass mycket regnande och Anita fick rejält ont i sina ben. Men Mattias travade på som en häst och Martina sken som en sol hela vandringen. Inga problem med dåligt väder där inte.
 
Strand-vandrarna fotograferade av medvandrare på leden i Vistasdalen
 
Nallostugan med lite uppsprickande molntäcke
 
Martina i regnställ en regnig dag i Stour Räitavagge - med Nallo i bakgrunden
 
Barnen Strand på marsch genom Vistasdalen
 
 
 
1989 - Kungsleden igen, den sista vandringen med pappa Gunnar
 
Pappa hade gått Kungsleden som 25-åring 1939 och (med mig ) som 50-åring 1964. 1989 var han 75 år och vi bestämde oss för att göra en gemensam vandring igen. Det blev den här gången en höstvandring, då det kom nysnö medan vi var i de högst belägna delarna av leden mellan Abisko och Vakkotavare.
 
Vi sov den här gången hela tiden i STF:s stugor - i Abiskojaure, Alesjaure, Tjäktja, Sälka, Singi, Kaitum och Teusajaure. En tidsmässigt lång vandring som blev ett fint minne av min far. Han dog tre år senare i en snabbt växande hjärntumör. Från Tjäktjastugan försökte vi oss på att göra en kvällsbestigning av 1500-meterstoppen Tjäktjatjåkko. Vi orkade inte riktigt ända upp, vände på ca 1200-metersnivån.
 
Det här blev min sista vandring med min far och mentor. 1992 dog han av en snabbt växande hjärntumör.
 
Gunnar, 75 år,  på ett snöfält uppe på Tjäktjatjåkka
 
Calle, 43 år, längs leden mellan Alesjaurestugorna och Tjäktjastugan.
 
 
 
1991 - Padjelanta med fyra 10-åringar
 
1987 började jag spela tennis med ett antal "gubbar" från Hammarbykyrkan. Ett par av dem hade barn i vår Johannas ålder. 1991 tog jag, Ulf Sjöström och Martin Stenvall med oss Johanna, Axel, Maria och Anna på en vandring i Padjelanta. Från Ritsemjokk åkte vi med en stor helikopter till Staloluokta vid Virihaure och vandrade därifrån tillbaka mot Akkajaure via Arasluoktastugorna, Låddejåkkastugorna och Kutjaurestugan till Vaisaluokta, där turbåten tog oss tillbaka till Ritsemjokk. Alla var på gott humör fram till sista dagen då ett par av barnen, bl a min Johanna, blev magsjuka och fick en jobbig vandring till den båt som väntade.
 
Här embarkerar vi Norrlandsflygs stora helikopter i Ritsemjokk
 
Här är hela gänget utom fotografen startklara efter landningen vid Virihaures strand i Staloluokta. Fr vänster Johanna, Anna, Maria, Martin, Ulf och Axel.
 
Johanna på fjällheden
 
Överläggning längs leden
 
 
 
1993 - Kungsleden med Mattias och Ulf Sjöström
 
Ulf Sjöström som var med på barnvandringen två år tidigare hade tidigare i livet vandrat i Kebnekaisetrakten. det här året gav han och jag och Mattias, nu 21 år gammal, oss ut på Kungsleden - från Abisko till Kebnekaise och Nikkaluokta. Vi hade ett nyinköpt tremanstält, som vi använde vid den första mycket blöta övernattningen i Alesvagge. Sen blev det inga tältnätter mer, eftersom allt blev blött den första natten och eftersom vädergudarna inte heller denna gång var särskilt nådiga på Kungsleden. Vi övernattade denna vandring alltså i STF-stugorna i Alesjaure, i Sälka och i Singi. Sista dagen gick vi hela 30 km från Singi till Nikkaluokta, den längsta dagsetapp jag gjort i fjällen. Redan första dagen fick jag en blåsa under foten, som sedan hämmade mig rejält under vandringen. När vi tittade in i vindskyddet vid Kouperjokk stötte jag ihop med gamle Pitekompis Lulle Lundbäck. Världen är alltid liten.
 
Vårt tremannstält i regnet i Alesvagge
 
Vi passerar Tjäktjapasset, Kungsledens högsta punkt på ca 1100 meter ö h.
 
Mattias med ryggsäck och vandringsstav i Tjäktjavagge
 
Vi rastar i Ladjovagge efter att ha passerat Kebnekaise turiststation. Singitjåkko och Tuolpagorni i bakgrunden.
 
 
 
1994 - Kungsleden på skidor
 
Det finns vissa personer som föredrar fjällen på vintern. Staffan Karlberg övertalade detta år ett antal gubbar i vår s k fredagsgrupp att pröva på en skidtur längs Kungsleden. Fredagsgruppen är en samtalsgrupp med koppling till Hammarbykyrkan, där vi varit med sedan slutat av 70-talet. Vi blev fem gubbar - alla gifta med vår första hustru och alla med tre barn - som gav oss iväg i april 1994. Det var Östen Brorsson, Lars Jakobsson, Staffan Karlberg, Hasse Sandell och jag som kom att utgöra expeditionen.
 
Vi hade en enorm tur med vädret, soligt och med temperaturer strax under noll grader. Vi sov över i stugorna i Abiskojaure, Alesjaure, Sälka, Singi och Kebne. I Singi låg vi två nätter och dagen däremellan åkte vi en tur upp till Unna Räita-stugan mitt inne i Kebnekaises mest magnifika natur. Tre av gubbarna gav sig sista dagen först upp till Tarfala, Hasse hade skavsår och åkte med en scootertransport och jag åkte ensam på skidor direkt till Nikkaluokta. En märklig upplevelse att ensam åka skidor genom fjällvärlden.
 
Fyra femtedelar av expeditionen vid Abiskojaurestugan
 
En liten rast i Alesvagge
 
Ladjovagge med en jokk som tittat fram under snön
 
 
 
1996 - Peljekaise 
 
1996 hade pappa Gunnar varit död i fyra år. Mor Maria var fortfarande vid god hälsa. Den här sommaren tog jag, Anita och min syster Karin mamma Maria med oss upp till Jäkkvik och Adolfström. På den senare orten hälsade vi på en tremänning med flicknamnet Karin Lundkvist, som bosatt sig i byn. I Jäkkvik lämnade vi mamma Maria på kyrkans fjällgård och gjorde en dagstur upp på det närbelägna fjället Peljekaise. På vägen upp stannade vi i en raststuga och träffade där ett par som haft sitt barn på samma konfaläger på Åkerögården som vi. Världen är som sagt alltid mindre än man tror.
 
Paret Strand på toppen av Peljekaise
 
 
 
2002
 
Fjällvistelserna blev med åren allt glesare. Först 2002 fick jag nästa tillfälle att andas fjälluft. Nu tillsammans med min ledningsgrupp för Posten Ekonomisupport. Vi lyckades förlägga ett planeringsmöte till Abisko, där en av medlemmarna Johnny Wohlin, hade känningar.
 
Efter att vi avslutat konferensen stannade vi kvar ett par dar på egen bekostnad. Vi besteg Nuolja och gjorde en dag en tur upp till Trollsjön, en fantastiskt vackert belägen och klar fjällsjö. Vi hade en helt enastående dag med sol och värme trots att det var i början av september. Kanske min bästa fjälldag någonsin. På återvägen öppnade vi en flaska vin och delade mellan ledningsgängets deltagare.
 
Jag kände det då som om jag verkligen lyckats med att skapa ett sammansvetsat gäng av ES som vi hette. Med i Abisko var Margareta Glock, Agneta Merelius, Gunilla Lidgren, Madde Gustafsson Sjölin, Lars Elmgren, Bengt Johansson, Johnny Wohlin och jag. Mina första digitala fjällbilder var tyvärr inte så högupplösta men ett par av dem får i alla fall vara med här.
 
 
Huvuddelen av ledningsgruppen med Torneträsk i bakgrunden
 
Vår härliga lägerplats vid Trollsjön
 
 
 
 2003 - Jämtlandstriangeln med Martina
 
2003 var Martina 28 år på det 29:e. Nu ville hon göra sin gamle far sällskap på en ny fjällvandring, 15 år efter vandringen i Kebnekaise. Vi valde då en bekväm vandring i Jämtland. Vi åkte tåg till Enafors och buss till Storulvåns turiststattion och vandrade sedan medsols i triangeln Storulvån - Sylarna - Blåhammaren - Storulvån. En härlig runda där Martina också blev uppvaktad av ett par tvillingpojkar i 10-årsåldern som gick triangeln med sin mor. I Blåhammaren åt vi en mycket god trerättersmiddag med bordsservering. Så bekvämt kan man också ha det i fjällen.
 
Calle med den halvtama ren som följde oss från starten i Storulvån mot Sylarna.
 
Martina på leden
 
Från Sylstationen gjorde vi en dagstur upp mot Sylfjällets höjder. Här är vi på ca 1300 meters höjd. Men vi kom inte hela vägen upp. 
 
 
 
2004 - Jämtlandstriangeln igen
 
2004 upprepade vi förra årets succé. The same procedure as last year, kan man kanske säga, dock med den skillnaden av vi gick motsols det här året. Storulvån - Blåhammaren - Sylarna - Storulvån blev alltså rutten.
 
Martina passerar ett vattendrag på väg till Blåhammaren
 
Inte långt kvar till Blåhammaren, 1160 meter ö h.
 
 
 
2005 - Tredje gången på Jämtlandstriangeln, nu med en gravid kvinna
 
Det här året väntade Martina Embla och var gravid sedan någon månad när vi gav oss av på den tredje triangelvandringen. Men vi förenklade det hela något genom att denna gång bara från Storulvån vandra fram och tillbaka till Sylarna och med Sylstationen som bas göra ett par dagsturer i dess omgivningar. Vi lärde här känna herr och fru Schilling och fru Schiling tog hand om Martina här hon höll på att svimma eller kanske t o m svimmade inne i dambastuns lokaler. I Sylarna åt vi också surströmming för första och hittills enda gången i fjällen.
 
Far och dotter tar en paus på en dagstur längs leden från Sylarna till Helags.
 
Surströmming med Schillings m fl.
 
 
Sylmassivet från Sylstationen
 
 
 
Hur blir det i framtiden?
 
Till sist ett porträtt av den mångårige fjällvandraren, taget senast det begav sig, 2005. Blir det någon mer gång? Orken räcker nog, ja kanske t o m att konditionen nu är bättre än för 12 år sedan. Vi får väl se, kanske blir det av 2018, 55 år efter den första vandringen 1963.