Om möjligheterna att göra islam mer tolerant
Kategori: Böcker
Sam Harris & Maajid Nawaz: Islam och toleransens framtid
Fri Tanke 2017
Det senaste året har jag läst ett flertal böcker om islam och om islams roll i vår samtid. Den här lilla boken om islam och om hur islam skall kunna utvecklas till en mer tolerant religion har formen av en dialog mellan två personer med olika bakgrund och förhållningssätt.
Sam Harris är en amerikansk ateist, författare, religionskritiker och neuroforskare. Som religionskritiker har han fokuserat på islam.
Maajid Nawaz är en engelsk muslim, författare och politiker. Han är en av grundarna till tankesmedjan Ouilliam, en antiterroristorganisation som försöker utmana islamistiska extremisters tankegångar. Maajid växte upp i England. Under tonåren reagerade han starkt på den institutionella rasism som han tyckte sig bli utsatt för och anslöt sig till Hizb ut-Tahrir, en revolutionär islamistisk rörelse. På uppdrag av denna rörelse reste han 1999 till Pakistan för att starta en gren av rörelsen där och efter nine-eleven 2001 hade han samma uppdrag i Egypten. Där blev han fängslad 2002 och satt i ett egyptiskt fängelse i 4 år. Under den tiden började han läsa mer om den islamistiska ideologin, övergav den och blev 2008 ordförande i Quilliam, världens första organisation mot terrorism.
I bokens inledning diskuterar Harris och Nawaz ”Vidden av problemet”, där problemet är den islamistiskt baserade terror som är ett av de största problemen i dagens värld. Harris tänker sig islam som bestående av ett antal koncentriska cirklar.
I mitten finns islamismen, dvs den riktning som vill göra islam till det politiska rättesnöret för världens länder genom att bl a införa islams lagar, sharia. Denna delas inifrån och ut in i:
· Jihadism, som genom användning av våld vill tvinga fram en islamistisk stat. Hit hör Islamska staten, Boko Haram, al-Shebab, al-Qaida och andra terrororganisationer. Vissa av dessa är globala, andra mer lokala (som t ex Hizbollah och Hamas) när det gäller utbredningen i världen.
· Revolutionär islamism, som genom revolution vill ta över makten i ett samhälle, men som inte normalt griper till vapen för att uppnå sitt syfte. Det islamska styret i Iran infördes på 1980-talet via en relativt oblodig revolution.
· Politisk islamism, vars anhängare utgör majoriteten av alla islamister men som ändå är en minoritet i gruppen muslimer som helhet. De verkar i princip inom ramen för demokratiska principer. Det tydligaste exemplet på politisk islamism är Muslimska brödraskapet i Egypten, som fick makten i landet i de demokratiska val som följde i den arabiska vårens spår.
Islamismens stöd i muslimska länder har undersökts vid olika tillfällen. Bokens författare refererar till en undersökning av 40 års olika parlamentsval i länder med muslimsk majoritet. Islamistiska partier har enligt undersökningen fått ca 15 % av rösterna i genomsnitt. Men samma undersökning visar också att stödet till sharialagstiftning kan vara mycket högre. I vissa länder tycker mellan 40 och 60 % t ex att avfällingar från muslimsk tro skall – i enlighet med sharialagarna – dödas.
Majoriteten av världens muslimer kan dock inte betraktas som islamister. En stor del av de övriga kan ses som tillhöriga konservativ islam, som fundamentalister eller traditionalister. De hyllar klantänkandet, accepterar hedersförtryck, ser med ogillande på kvinnlig frigörelse etc. Men de accepterar att leva i samhällen som inte styrs av islam och griper inte till vapen för att försvara tron. Oavsett om man ser på t ex Pakistan, Indonesien, Malaysia, Egypten eller Gulfstaterna är majoriteten av alla muslimer idag konservativa och med en konservatism som har sin grund i religionen islam. Man kan ha stor nytta av konservativa muslimer som allierade i kampen mot islamism och jihadism, säger Nawaz i boken, men de kan samtidigt vara dina motståndare i frågor om t ex kvinnors rättigheter, jämställdhet och hedersmord.
De yttersta cirklarna i den tänka bilden av islam innehåller reformvänliga muslimer och ”medborgare som råkar vara muslimer”. Dessa grupper är mycket svagt eller inte alls företrädda i de flesta muslimskt präglade länder, men de finns t ex Europa och USA. Nawaz själv är förstås en ”reform-muslim” – han vill leda utvecklingen i riktning mot mer toleranta islamtolkningar, präglade av demokratiska kultur och mänskliga rättigheter. För de personer som ingår i den ”yttersta cirkeln”, som bara råkar vara muslimer men som i övrigt lever ett ganska normalt ”Svensson-liv” är islam mer en kulturell fernissa, en identitet som lever kvar men som inte längre är någon av personernas viktigaste identiteter.
När det gäller utbredningen av islamism och konservativa muslimska attityder redovisar Harris i boken en undersökning som gjordes i Storbritannien direkt efter bombdåden i London 2005. 20 % av de tillfrågade muslimerna sade sig då känna förståelse för terroristernas motiv, 30 % ville leva med Sharialagstiftning i s f engelsk lag och 68 % ansåg att brittiska medborgare som ”förolämpar islam” borde gripas och åtalas.
I bokens avsnitt om ”vidden av problemet ” enas Harris och Nawaz om att ”den muslimska utmaningen” och speciellt förstås jihadismen är en enorm utmaning för Europa och resten av världen.
I bokens nästa avsnitt – ”Trons kraft” – diskuterar Harris och Nawaz vad det är som motiverar jihadister till deras terrorhandlingar. Nawaz anser att de i första hand rekryteras med ett ideologiskt angreppsätt – där rekryteringen har fyra beståndsdelar; en berättelse om verkliga och enbart upplevda oförrätter, en identitetskris, en karismatisk rekryterare och ideologiska dogmer. Han pekar på det faktum att de som ansluter sig till jihadistiska rörelser i de flesta fall är redo att bli martyrer – för sin tro. Här spelar uppenbarligen religion en avgörande roll, man tror uppriktigt att man genom att dö i islams namn kommer till ett paradis och en bättre tillvaro än den verkliga världen kan erbjuda. Ytterst få människor är beredda att dö för en princip om man inte också har en tro att det finns ett bättre liv efter döden. Denna bergfasta paradistro kan också vara ett motiv när islamska staten urskillningslöst mördar t o m små barn. Man kan motivera detta med att de får ett bättre liv i paradiset!
I bokens tredje avsnitt, ”Liberalismens svek” går Harris starkt tillrätta med västvärldens liberaler, som enligt honom hela tiden försöker mörklägga de verkliga problem som islam behöver ta tag i. De vill i god västerländsk sekulär anda inte se religionen som det egentliga problemet utan lyfter fram andra faktorer, som de egentliga drivkrafterna bakom jihadismen, t ex västerlandets agerande i Mellanöstern, muslimers utanförskap i Europas stora städer etc. Här ifrågasätter Harris också starkt tendensen att klassificera all kritik av islam och även av islamism och jihadism som islamofobi. Vi måste kunna skilja, menar han, mellan att starkt kritisera våldsam jihadism, islam mer allmänt som religion, islams heliga dokument (Koranen och haditerna) och att kritisera muslimer mer allmänt. Bara det sistnämnda bör kunna klassificeras som islamofobi.
Det fjärde avsnittet i boken handlar om ”Islams natur”. Här lyfter man bl a fram det faktum att den absoluta huvuddelen av världens muslimer är fundamentalister i den meningen att de anser Koranen vara Guds direkt ord och därmed fullständigt ofelbar. Nawaz öppnar dock här för möjliga tolkningar genom att dels visa på historiska fall där olika tolkningar av Koranens budskap förekommit, dels genom att argumentera för framtida öppnare och mer toleranta tolkningar av Koranens kritiska och våldsuppmanande inslag. Här invänder Harris att det senare också innebär en viss grad av oärlighet. När moderata troende – och det gäller även kristna – säger sig hitta sina moderna, etiska principer i de gamla skrifterna framstår detta enligt Harris som en övning i självbedrägeri. Sanningen är, säger Harris, att de flesta av våra moderna värderingar är oförenliga med specifika läror inom judendom, kristendom och islam. De fundamentalistiska tolkningarna är oftast mer konsekventa och därmed ärligare, menar Harris.
Med denna utgångspunkt – finns det överhuvudtaget någon väg som gör att de heliga muslimska texterna kan tolkas mer pacifistiskt? Harris och Nawaz diskuterar detta i bokens sista kapitel, ”Hitta en väg framåt”. Harris lyfter fram två budskap inom islam som är särskilt kritiska, demoniseringen av de otrogna och löftet om paradiset.
Här menar Nawaz att en tänkbar väg är att argumentera för idén att det egentligen inte finns någon korrekt tolkning av skriften. Detta borde vara relativt enkelt för sunnimuslimer som inte har något slags prästerskap, tycker han. Det handlar alltså inte om att ifrågasätta Gudstron i sig utan om att verka för mer liberala tolkningar. Kan man t ex bara så en aning tvivel om att paradiset väntar martyren kan kanske rekryteringen av självmordsbombare försvåras.
Ett stort problem är enligt författarna också ”solidariteten” mellan muslimer. Även moderata muslimer tenderar att ta parti för islamisterna i stället för att stödja sekulära icke-muslimer. Det muslimska klantänkandet och ”den enfaldiga bokstavstron” göder en allmän fientlig inställning till den andre, dvs icke-muslimerna. Det krävs en radikal förändring av kulturella identitetsmönster och en förändrad syn på Koranen och de andra heliga skrifterna.
Nawaz tar också upp något som han kallar Voldemort-effekten. Voldemort är skurken i Harry Potter-serien och benämns där ”han som inte får nämnas vid namn”. Han ifrågasätter här bl a president Obamas sätt att försöka se Al Qaida och IS bara som en kriminell organiserad liga och inte som den religiöst baserade grupp den i själva verket är. Man nämner, säger Nawaz, inte islamismen vid namn och särskiljer den inte heller från den mångfacetterade religionen. Att säga att Islamiska staten representerar hela islam är förstås fel, men det är också helt fel att säga att IS inte har något med islam att göra.
Kan Euroislam utvecklas i en mer liberal riktning och bli ett mönster som kan spridas också till de muslimska kärnländerna i Mellanöstern? I boken refereras till en fatwa mot Islamiska staten som undertecknats av flera brittiska imaner, som de bägge debattörerna själva delat på sociala medier. Men Harris menar att fatwan har en svag grund i den islamiska doktrinen. Men en fatwa mot IS är förstås bättre än ingen fatwa alls, säger han.
Avslutningsvis säger Nawaz att det enda sättet att på längre sikt förhindra rekryteringen av anhängare till islamismen och specifikt IS är att sprida berättelser som kan konkurrera med de islamistiska genom en autentisk och inhemsk kulturell förändring. Man måste vinna gehör för sekularismen. En särskild svårighet är att många muslimer förknippar sekularism med det förtryck och tyrannvälde som utövats av de sekulära diktatorerna i arabvärlden, t ex Sadam Husein i Irak, Nasser/Sadat/Mubarak i Egypten och Hassad i Syrien. Men det som till yttermera vissa behövs är en kedja av pluralism som leder till sekularism vilket i sin tur leder till liberalism och verklig demokrati.
Harris och Nawaz lilla bok analyser mycket övertygande islamismen och vad som kan göras för att vrida utvecklingen inom islam i en mer liberal och demokratisk riktning. Bör läsas av alla de politiker och debattörer som har en alltför grund kunskap om islam och om islamismens rötter.
