Bildsurr från Myggan

Carl-Olof Strands blogg

Stugsommaren 2021

Kategori: Allmänt

 
Sommaren 2020 blev det bara två veckor i vårt sommarhus på Renörsudden söder om Piteå. I år - efter antikroppar och vaccin - är den traditionella pensionärssommaren tillbaka. Sex veckor i stugan blir det i år. Här kommer ett bildsvep från veckorna med sol och värme, barn och barnbarn, fotbolls-EM och OS, enkelt byggande och måleriarbete och ett antal utflykter till Pitebygdens olika utflyktsmål.
 
Under årets resa norrut längs kusten åt vi den första dagen lunch på Axmars brygga söder om Ljusne.
 
Årets övernattningsplats på "uppresan" blev Ullånger i hjärtat av Höga kusten.
 
Framme på stugan möttes vi som vanligt av en blommande sommaräng, dvs det som efter klippning blir vår gräsmatta.
 
Med mig hade jag denna bok - om konsten att överleva sommaren med släkten i sommarstugan. Egentligen en onödig bok för oss eftersom vi mycket sällan haft problem inom detta område. Så blev det inte i år heller. Fyra veckor med barn och barnbarn kryllande på stugtomten och inne i stugan har fungerat utmärkt även detta år.
 
Vår första gäster var sonens tre tonårsbarn, 13, 16 och 19 år gamla. Norrbotten bjöd på suveränt badväder vilket utnyttjades dagarna i ända.
 
Fotbollstjejen tränade jonglering på gräsmattan, som då ännu var ganska grön. Så småning blev den så nedtrampad att i stort sett inga grässtrån stack upp ur marken.
 
Mera bad - med S stående på den stora sten som finns ett tiotal meter ut från land och som är alla barnbarns mål när de ger sig ut i Bottenvikens vatten.
 
Om vi inte badar i havet tar vi en promenad till samfällighetens egna lilla badsjö, Degersandsträsket. Här finns en fin liten badplats. I år verkade hela Högsböleskiftet ha upptäckt denna. Alltid folk på plats då vi kom dit.
 
En dag åkte vi till Sandängesstranden, Piteåbornas egen strand. Den vetter mot samma öar som Pite Havsbads mer berömda turiststrand men den kilometerlånga och långgrunda stranden är glest befolkad och ett mycket härligt utflyktsmål varma sommardagar. Sandängesstranden är dessutom ett av Pitebygdens naturreservat.
 
Till sommarens sysselsättningar hör att besöka våra föräldrars gravar på kyrkogården i Piteå. Här plantera A nya blommor på mina föräldrars grav.
 
Efter en vecka med de tre tonårsbarnen Strand anlände deras föräldrar till stugan. Här har hela familjen låtit sig avfotograferas i Bottenvikens vatten.
 
En utflyktsdag åkte vi till Café Hildur längst ut på Norra Haraholmen. Här var jag några gånger i min tidiga barndom, när EFS-föreningen i Piteå hade sin sommarutflykt med båt till denna plats. Nu åkte vi förstås bil till Hildur-caféet.
 
På återvägen från Hildur besteg vi Degerberget med fin utsikt över skärgården. Här finns också militära lämningar, som S på bilden är i färd med att undersöka.
 
Högst uppe på¨berget finns ett utsiktstorn, som kanske också har en militär historia. Sonhustrun var den enda som gav sig upp för den lodräta stegen.
 
Med både son och barnbarn i lagom ålder på plats drog jag igång ett lite byggprojekt. Vi gjorde nya trägångar mellan våra olika byggnader. Här övar sig 16-åringen på att använda farfars skruvdragare.
 
Rosa kvällar hör sommaren på Renörsudden till. Här är klockan ca 23.30 och himlen i norr flammar gulröd.
 
Kinnbäcks skärgårdsturism arrangerar båtresor till den f d fyrplatsen Pite Rönnskär. Vi åkte med på en sådan tur tillsammans med M och hans familj. På ön finns en Heidenstamfyr som en gång i tiden stått på Österlens sydkust. På ön finns också - som på de flesta fyrplatser i Norr- och Västerbottens skärgård - ett litet kapell.
 
Numera är Pite Rönnskär en liten idyll med ett 20-tal sommarstugor. Fyren är inte längre i bruk - men fyrmästarens bostad används som cafélokal, även den driven av Kinnbäcks skärgårdsturism. Kinnbäck är den lilla by dår båtturerna till Rönnskär startar.
 
Efter fjorton dagar anlände vår dotter M med sina tre barn. Här har fyra av kusinerna slagit sig ner med sina mobiler i storstugans stora soffa.
 
Under ett par dagar var vi nu 11 personer på stugan. Det blev då tillfälle att ta årets familjebild, som vanligt på stugans förstubro. Kvar i Stockholm var i år vår yngsta dotter med familj samt M:s man, som behövdes på sitt arbete.
 
En nykomling på Renörsudden var detta år Winston, en Jack Russel-variant som kallas Gordon Russel. Det blev under ett par veckor många promenader med 8-månadersvalpen. Men vilken trevlig bekantskap!
 
Ett slumpmässigt sammanträffande. När vi en dag tankade i Kåge (av alla platser) stod vår Volvos närmaste släkting och blev också tankad med diesel. YDL 023 är väl storebror (eller lillasyster) och YDL 024 är väl lillebror (eller lillasyster). XC70 D4 står det bak på bägge bilarna. 
 
Som vanligt blev det även detta år en målningsinsats. I år några svårt medtagna fönster mot havet.
 
I närliggande Jävrebyn finns en museifyr som flyttats dit från Skags udde i Ångermanland. Här är G på väg ut på fyrens plattform efter att ha klättrat upp via den smala trappan inne i fyrhuset.
 
Och här är G:s lillasyster också uppe i fyren och ser ut över Beas rökeri och hamncafé, numera en plats dit många ortsbor tar sig för att bl a njuta av serveringens goda skärgårdstallrikar eller köpa rökt röding i rökeriet.
 
Vi fick besök av en av barnens kusiner. En av hans flickor (t v) är nästan jämngammal med vår "V" (t h) och de lekte mycket konstruktivt tillsammans.
 
En dag passerade denna annorlunda segelbåt i farleden utanför stugan. Gjorde bilden svartvit eftersom jag tyckte båten påminde om gamla fartygstider.
 
Varje stugsommar infaller åtminstone en fullmåne. Den skapar då en härlig mångata över Bondöfjärdens vatten. Här står månen rakt över det vi brukar kalla Kaninholmen alltsedan en tidigare stugranne höll holmen med kaniner i några år.
 
Vid en middag hos goda vänner i Södra Ersmark norr om Skellefteå hamnade denna geting i mitt ölglas. Men det var faktiskt ingen getingsommar i år. Var nog nästan den enda geting som vi kom i kontakt med under Piteåsemestern. Inte heller myggen utgjorde denna sommar något som helst problem på vår udde mot havet.
 
Även M och hennes tre barn fick besöka Sandängestranden. Här hoppar V på en av de sandrevlar som sträcker sig ut frän sandstranden. I bakgrunden bebyggelse på ön Huvan.
 
Här sitter V och hennes storebror på grannens rejäla brygga.
 
Badstenen fick nu även besök av Winston och hans närmaste anhöriga från Bagarmossen.
 
Min ornitolog till hustru identifierade via en fågelsångsapp att vi hade tornfalkar i vårt grannskap. En kväll fick jag ett av exemplaren på bild med mitt teleobjektiv.
 
Såpbubblor har alltid haft ett visst underhållningsvärde bland barnbarnen. Här är det V som testar sin såpbubblekompetens.
 
På det relativt platta taket över vår stugtillbyggnad från 2006 samlas lite för lätt dorjnålar, dvs tallbarr, och löv. Vi skickade upp 12-åringen G på taket. Han sopade taket och klättrade dessutom upp till taknocken på den ursprungliga stugan.
 
Efter fyra veckor med barn och barnbarn i huset blev vi så lämnade ensamma i stugan. En kväll tog vi bilen och körde på en smal skogsväg upp mot Högberget, sydväst om Jävre. Efter ca 500 meters kompletterande vandring till fots kom vi upp på bergets topp. Där finns ett gravröse och en fin utsikt över Bottenvikens skärgård. En bergstopp att verkligen rekommendera.
 
Några dagar in i augusti är kvällarna mörkare men fortfarande kan man vid 22-tiden fotografera den "rosa timmen" i norr.
 
Tillsammans med min syster K gjorde vi en dag en resa inåt landet. Vi besökte först Torrbergstjärnens naturreservat.
 
Vi passerade sedan Arvidsträsk där min förfader Olof Gabrielssom bosatte sig i början av 1800-talet. Som icke förstfödd fick han dra inåt Markbygden för att hitta en jordplätt att odla. Han gjorde ett bra val eftersom Arvidsträsk är en mycket vackert belägen by. Tyvärr dog Olof ung. Han sägs ha drunknat på väg hemåt från en handelsresa till Piteå. Hans son Gabriel Olofsson blev glasbruksarbetare i Långviken norr om Piteå och nästa generation flyttade in till Piteå stad och gjorde att jag så småningom kom att tillbringa mina åtta första år i min farfars hus längs Storgatan i staden.
 
Vi nådde så småningom Storsund vid stambanan. Här finns bl a detta övergivna stationshus. Inga tåg stannar längre här.
 
Om man gör en tripp inåt landet skall man förstås stöta på renar. Mellan Storsund och Koler mötte vi detta vackra exemplar vid vägen. Sedan  - i byn Koler - började vår Volvo annonsera att lufttrycket i det vänstra bakdäcket var för lågt. Inte så märkligt i sig eftersom en liten påfyllning av luft på en OK-mack i Långträsk fixade problemet. Men mycket märkligt - eftersom vi samma datum i fjol också gjorde en tur till Markbygden och då just i Koler fick samma varningsbesked från Volvon, bara med skillnaden att det då var höger framdäck som felade. Då blev konsekvenserna lite mer långtgående. Vi tog oss hem med däcket men morgonen därpå var det tomt på luft. Alltså aldrig mera Koler!
 
Till somrarna i Piteå hör också att besöka mina föräldras och mina farföräldras stuga på Fårön, en ö nära Piteås stadskärna. Numera är det min yngsta syster och hennes man som äger den. Vi gjorde ett kort besök och blev bjudna på hamburgare som de just rensat ut ur stugans frys. Dagen efteråt åkte de söderut mot sitt nya hem i Barkarby, dit de nyss flyttat för att komma närmare sin tre barn och sex barnbarn som numerar finns i Stockholm och Uppsala.
 
Jag avslutar denna sommarskildring med en nytagen kvällsbild. Norrhimlen är fortfarande även under nattens mörkaste timme rosafärgad och vattnet skimrar i blått. Vi har tillbringat ännu en sommar i det jag brukar kalla "Ljusets sommarland".