Vårresa till Tiveden
Kategori: Allmänt
Förr i tiden - före klimatkrisen och före covidpandemin - gjorde vi varje år en till två resor utomlands, oftast med fossildrivna farkoster. Ett mål för resandet var då att - utöver lite sol och värme under högvintern - besöka alla Europas länder. I förhållande till det målet ligger vi ganska bra till, men det återstår några mindre och svårtillgängliga länder, länder som nu nog inte kommeer att bli besökta.
Numera är vårt resande - i varje fall tills vidare - begränsat till vårt eget avlånga land. Det krävs visserligen även här fossildrivna fordon, men avstånden är kortare och förbrukningen av fossila bränslen blir i alla fall betydligt mindre. Ett mål för Sverigeresandet som vi satt upp är att i stället för Europas olika länder besöka alla Sveriges nationalparker. Här ligger vi något sämre till. Av de 30 nationalparker som finns har vi besökt ungefär hälften. Alltså mycket kvar att utforska.
I helgen som gick avverkade vi en av de återstående parkerna, Tivedens nationalpark strax söder om gränsen mellan Västergötland och Närke. Tiveden betraktas ibland som Europas sydligaste vildmark, ett starkt kuperat landskap med djupa sprickdalar, gigantiska flyttblock och mängder av döda träd. Mellan skogarna finns vackra sjöar i olika storlekar. Nationalparksdelen av Tiveden är delvis lokaliserad runt den relativt stora sjön Stora Trehörningen. Runt denna sjö ligger också de välhållna "entréerna" till parken, Ösjönäs i sydväst, Vitsand i norr och Huvudentrén i sydost.
Att vi kom oss till Tiveden i pandemins slutskede (?) beror på att vår yngsta dotter anmäldes till en kurs för ledare inom Friluftsfrämjandet, en kurs som gick av stapeln på Ösjönäs gård, ett äventyrscenter i anslutning till nationalparken. Då fick vi idéen att skjutsa henne dit och under hennes kurs bo på Stigmansgården, en enkel f d lägergård strax utanför nationalparksgränsen. Johanna sov i vår stuga, vi skjutsade henne med bilen till kursen på morgonen och hämtade henne på kvällen.
Utöver två dagars vandringar med fint om än kyligt väder och totalt ca 25 000 steg hann vi med att också besöka Karlsborg och Karlsborgs fästning. Sista dagen, då det regnade, tog vi bilen och tvärade över till goda vänner från Karlstad (och ursprungligen Piteå/Skellefteå) som har en stuga vid Vänerns strand. Efter besöket åkte vi tillbaka till Tiveden, hämtade dotter J och körde hem i regn och kyla till våra hem till Stockholm igen.
Här följer en bildkavalkad från resan.
På väg tillbaka till Stigmansgården tidigt på fredagsmorgonen efter att ha lämnat J i Ösjönäs. Bilen står på den lilla skogsväg vi körde 6-7 gånger ganom nationalparken, en väg där vi inte under någon av passagerna mötte ett annat fordon.
Stigmansgården, en enkel stugby, där vi var första gästerna för året. Man hade satt på värmen i vårt hus lite för sent, så det var lite för kallt den första kvällen och natten. Lite slitet och en aning unken vinterlukt, eller var det t o m mögel. Men stället var det bäst belägna när det gäller våra skjutsningar av dottern till hennes ledarkurs. Gården hade en intressant historia. Den uppfördes av Handelsbanken i samband med Kubakrisen i början av 1962. Man sprängde ut valv i marken och anlade några byggnader ovanpå valven. Stället såldes senare till Diabetikerförbundet, som använde gården som lägergård i många år. Nu ägs det av en familj från en bondgård i närheten och har byggts om till stugby och café/servering.
Vi anlände till stugan torsdag kväll. Fredag förmiddag åkte vi till nationalparkens huvudentré. Vi gick därifrån Stenkällerundan, som bl a ledde oss till nationalparkens "emotionella centrum", Stenkällan, en vattensamling under ett gigantiskt klippblock som tidigare antogs vara en källa men som numera bara anses vara en vattensamling som ligger kvar året runt.
Här ser vi A på väg mellan två stora flyttblock på väg in mot nationalparkens centrum, Stenkällan.
Flyttblock runt omkring Stenkällan....
.... och sedan ett antal bilder från den vackra naturen i området.
I nationaparken finns en mängd små sjöar - eller kanske man skall kalla dem tjärnar i stället.
Fredagseftermiddagen använde vi till att åka några mil åt sydost till Karlsborg. Här besökte vi Karlsborgs fästning. VI har inte varit där tidigare och hade en dimmig uppfattning om denna fästning. Jag som lumpat i Boden ser ju framför mig Bodens fästning, bestående av ett antal fort insprängda i berg runt omkring staden. Det här var något helt annat, visade det sig.
Efter förlusten av Finland i 1809 års krig kände riksledningen oro för att en rysk attack skulle kunna beröva Sverige vår ostligt belägna huvudstad. 1819 började man därför bygga Karlsborgs fästning, baserat på ett initiativ från Baltzar von Platen (som då var i färd med att bygga Göta kanal, som ju passerar genom Karlsborg). På Vanäs udde mot Vättern byggde man enorma vallar runt ett stort landområde. Mot landsidan uppfördes ett slutvärn som är en av Europas längsta uppvärmda byggnader. Och inne i området uppfördes byggnader för befäl, manskap, kyrka, förrådsbyggnader mm. Fästningen var färdigbyggd efter 90 år, dvs år 1908. I händelse av ett ryskt angress skulle kungen, regeringen och guldreserven mm flyttas till Karlsborgs fästning.
Värnen byggdes med kalksten som 1819 stod emot dåtidens artilleri, men 1908 hade artillerikonsten utvecklats så att kalkstensmurarna inte längre fungerade som skydd. Alltså blev fästningen i stort sett värdelös som fästning när den äntligen var klar. Men genom åren har den använts och används även nu för andra militära ändamål.
Entré till fästningen genom mursen mot sydost.
Tyghuset, där vapen och annat krigsmateriel förvarades.
Den östra horisonten.
Fästningskyrkan, numera även använt som museum.
Befälsbyggnad
I Karlsborg fanns i många år arméns fallskärmsjägarskola. En klassisk DC3-a finns uppställd strax utanför fästningsmurarna, ett flygplan som bl a användes vid fallskärmshoppning.
Vätterns strand
På fredagskvällen åkte jag genom nationalparken till Öjenäs för att hämta dotter J. Solen hade just gått ner och gav möjighet till några fina kvällsbilder mot västerhimlen.
Lördag bjöd på fortsatt fint väder med växlande molnighet. Vi började den dagens vandringar i Vitsands-entrén till nationalparken.
Det första målet för dagen var Junker Jägares sten, ett femton meter högt klippblock som ser ut att kunna välta vilken minut som helst. Här har författaren av dessa rader fotas i den uppenbara riskzonen med hustruns mobilkamera. Men stenen stod lika fast denna dag, som den gjort i tusentals år.
Oblyga bofinkar fanns det gott om i nationalparken.
Efter ett par timmars vandring anlände vi till Vitsandsentrén. På Vitsands vita sandstrand intog vi dagens lunchfika.
Ute på Trehöringens vattenyta simmade denna vackra lom förbi.
Med denna kvällsbild tar vi adjö till nationalparken.
Söndag morgon kom med strilande regn, ett regn som höll i sig hela dagen. Vi valde då att sätta oss i bilen och tvära över från Vättern i öst till Vänern i väst för att hälsa på goda vänner som har sommarstuga vid den stora sjön. Herr och fru Viklund bor normalt i Karlstad och har rötterna i Piteå och Skellefteå. Här fick vi under några timmar dels träffa dem, dels deras två mycket vackra norska lunnehundar, Thule och Niko (med reservation för stavningen). Hundbilderna får bli de sista i denna lilla reseberättelse från en flykt undan covidrestriktionerna till ett av Sveriges mest annorlunda naturområden, Tiveden.
