Bildsurr från Myggan

Martina, Petter och en sovande Embla

De senaste helgerna har varit präglade av festligheter.

Helgen den 3-4 juni firade vi Martinas och Petters försenade bröl­lopsfest, kombinerad med en namngiv­ningsceremoni för Embla Sirili Ellen Jo­hanna, ute på Värmdö, närmare be­stämt på  Ersta diakonian­stalts sommarhem. Sommarhemmet heter Betania och ligger vackert be­lä­get på en klippa , med kvällssol från väst. Vi jobbade hårt, först med förbe­redelser på lördag och sedan med upp­rensning på sön­dag. Totalt var det mer än 80 per­soner som deltog. Från våra släktsi­dor var Lisbeth och Arne, Lars och Marga­reta samt Sture och Essy med. Vi­dare Gabriel, Ethel och Emil samt för­stås våra barn med respektive och barn. Det fanns också med grupper av Tyresö­kontakter, journalistkon­takter och Upp­salakontakter. Vid namngiv­ningsceremonmin sjöng Johanna ”Skymtar för en stund” och Petters lillebror sjöng en låt av Bob Dylan. Innan dess hade vi även firat bröllopet med bl a tal av undertecknad och Petters mamma samt Jenny – som ta­lade om att Martina var en person hon kunde säga att hon älskade. Till mitt tal fo­gade jag ”Älva hon glema” som jag sjöng till mitt eget gi­tarrackompanjemang (med mik­rofon och förstärkare). Men nog hade jag önskad att Embla fått bli döpt som alla andra före henne i släkten.

Kvällen blev sen och först vid 2-tiden kom vi i säng. Embla sov hos oss till 04.00 då Martina kom och hämtade henne. Söndagmorgo­nen bjöd sedan på vackert väder. Ett 50-tal per­soner hade sovit över och vaknade suc­ces­sivt under förmiddagen. Martina och Petter öppnade paketen till Embla. Jag och Anita jobbade med städning mm. Fram­emot 3-tiden var vi klara men satt kvar ett par timmar och utvärderade festen tillsammans med "brudparet" och Petters föräldrar.

Helgen därpå var det dags för nästa evenemang: En familjehelg på Kolmården.

 När jag fyllde 60 i vintras fick jag ju en weekend på Kolmården med hela familjen. Detta löfte har alltså gått i uppfyllelse denna helg. Vår vistelse bland Kolmårdens djur har dessutom gynnats av strälande sol och riktig sommarvärme. Den enda smolken i glädjebägaren var väl att Sverige bara spelade 0-0 mot Trinidad och Tobago i den första VM-matchen.

Vi startade redan vid 9-tiden på lördagmorgonen. Jag och Anita hämtade Martina och Petter och Embla medan Johanna fick åka med Mattias och hans familj. Väl framme i Kolmården parkerade vi vid Vildmarkshotellet och hämtade ut våra biljetter till parken. Sen började vi besöket med att äta medhavd lunch intill delfinariet. Sen vandrade vi runt i ungefär fyra timmar. Lukas var på ett mycket gott humör och verkade mycket fascinerad av alla attraktionerna.

Vid fyratiden drog vi oss ner till hotellet och tog våra tre rum i besittning. Sen hann de flesta av oss med att bada med småpojkarna i hotellets lilla bassäng, för dagen helt fylld av föräldrar och barn. Kl 18 bänkade vi oss så i vårt rum för att se Sverige vinna en expeditionsseger mot Trinidad och Tobago. Men ack vad vi bedrog oss. Trots spel mot ett mål hela matchen stod det 0-0 vid full tid. En riktigt fiaskobetonad start på 2006 års VM-äventyr.

När vi hämtat oss från depressionen gick vi bort till matsalen och åt en god buffémiddag med rött vin och en mycket trevlig servitris. Jag avrundade dagen med en ensam promenad ner till Bråvikens strand. Fullmånen lyste över vattnet – vilket resulterade i ett antal fina bilder med min nya zoomstarka kamera.
På natten sov jag mindre bra – beroende på att sängen var försedd med syntetkuddar. Men vad gjorde det när sedan söndagen bjöd på helt klar himmel och rejäl värme. Efter en sen frukost använde vi denna andra dag till att dels delta i delfinshowen, dels åka med på en guidad busstur genom safariparken. Sen bar det hemåt och efter en kaffepaus vid en OK-mack kom vi tillbaka till Stockholm och Tyresö vid 5-tiden. Vi hade då nästan 30 grader varmt hemma på Slåttervägen. På kvällen laddade jag ner bilder och hann också med säsongens sista tenniskväll.

Jag är mycket tacksam över de två helgerna med alla i familjen. Jag har en fantastisk familj – en oerhörd gåva, som jag aldrig kan vara nog tacksam över.