Under helgen 26-27 april har Betlehemskyrkans ungdomskör från 1970-talets början haft en återträff i Stockholm. En riktig nostalgihelg med de gamla kära ungdomskörssångerna av Göte Strandsjö, Olle Widestrand och andra, sånger som ungdomskören sjöng då när det begav sig.
Tillsammans kom A och jag i augusti 1970 till Stockholm från de nordliga landen. Redan första lördagen åkte vi ut till EFS sommarhem Svalkan och på vägen hem blev vi rekryterade som medlemmar i Betlehemskyrkan och ungdomskören. Denna hade bildats i mitten av 1960-talet och bestod i huvudsak av studerande och inflyttade unga EFS-are från rörelsens kärnland i Norrland och Skåne.
Kören återsamlades första gången på hösten 1988. I år, knappt 20 år senare, hade ett femtiotal sångare och "respektive" hörsammat kallelsen. Vi samlades vid 14-tiden på lördagen i Betlehemskyrkans ungdomsvåning, Utsikten. Det blev förstås många omfamningar och "länge sen vi sågs" innan de numera i snitt 60-åriga sångarna slog sig ner för kaffe och välkomstprat. Sen var det dags för eftermiddagens övning nere i Betlehemskyrkans kyrkorum. Anna-Karin Öqvist sjöng upp oss och därefter tog Staffan Sandlund över. Staffan var körens dirigent under "storhetstiden" i början av 1970-talet och ledde oss nu med sedvanlig intensitet och humor i ett antal gamla 60-talslåtar från den tidens ungdomskörsrepertoar. Olika stilar var representerade från den innerliga "Herre till dig får jag komma" till de riviga numren "Saliga visshet" och "Rikt är att leva". Och förstås körens signatur från 70-talet, "En glädje som består". Allt ackompanjerat på piano av Christina Sandlund och Eva Wedin.
Många visade sig ha sjungit i kör i så gott som alla år sedan 1970 - men många återknöt för första gången på länge kontakten med den speciella känsla som det innebär att stå i en kör och sjunga tillsammans med andra. Och bra lät det, kanske väl så bra som då för nära fyrtio år sedan.
Fram på kvällskvisten blev det middag uppe på Utsikten. Olika körmedlemmar berättade händelser och anekdoter från tiden i ungdomskören. Många vittnade om vilken betydelse kören haft för dem under deras studieår i Stockholm. Påfallande många hade t o m mött sin livskamrat i kören. Rikard, numera bosatt i Piteå, berättade om hur han närmat sig sin blivande hustru genom att gå med i ungdomskören. Efter en tid sa det klick och så småningom kom paret att förlova sig i en soffa på Utsikten. Vart den soffan tagit vägen kunde inte ens någon av BK-bröderna Englund svara på. Vi fick också titta på bilder och lyssna på en inspelning av det TV-program som kören spelade in på valborgsmässoafton 1973.
Efter en kvällsandakt nere i kyrkan åkte vi Stockholmare hem till vårt och de långväga besökarna, de flesta från landsändan norr om Dalälven till sina hotellrum eller till sina barn. Det verkade inte vara helt ovanligt att norrlänningarnas barn följt i sina föräldrars fotspår och åtminstone tillfälligt emigrerat till Stockholm.
På söndag sjöng sedan kören i Betlehemskyrkans 11-gudstjänst. Körens reunion hade lockat många åhörare till kyrkan. De inövade sångerna framfördes med bravur - ja om vi får säga det själva lät det riktigt bra. Staffan och Anna-Karin sjöng ett par duetter. Klas Lindberg ledde mässan och predikade från Rosenius gamla predikstol. Efter kyrkkaffe på Utsikten skingrades kören för denna gång. Om 20 år till är de flesta i 80-årsåldern. Det återstår väl att se om det blir någon återsamling och konsert då. Men man vet aldrig. Och ungdomskör förblir förstås kören trots begynnande krämpor och grånande tinningar.
