Bildsurr från Myggan

 

I min tidiga ungdom led jag av nyårsdepression. Depression kanske är ett väl starkt ord - men det var i alla fall så att jag brukade känna mig nedstämd runt nyårsafton. Som tidig tidningsläsare tog jag del av tidningarnas och så småningom radions och tevens årskrönikor - och vad fanns där om inte en oändlig uppräkning av alla de  krig, katastrofer, mord och annat elände, som förevarit under det år som gått. Med åren och kanske med en ökande avtrubbning har denna nyårsdysterhet minskat. Kanske har jag också hanterat den genom att själv under många år skriva en årskrönika, "just for fun" och för den egna dagboken. Så blir det också i år och nu lägger jag t o m ut den på min blogg, som ju egentligen är en fotoblogg - men som ändå kan ge plats för en och annan icke-fotografisk tanke.

2012 har varit mitt och Anitas första hela år som pensionärer. Lite på gott och ont. I ena vågskålen ligger den stora frihet som livet som pensionär ger och de därmed följande möjligheterna att ägna tid år alla mina specialintressen som foto, datorer, böcker, resor och föreningsliv.  I den andra vågskålen ligger avsaknaden av en fast daglig struktur, alla dagliga jobbkontakter och alla trevliga arbetskamrater, som man inte längre träffar. Och kanske den förlorade känslan av att vara specialist på något, i mitt fall under de sista åren Postens ekonomiprocesser och systemlösningar, en kompetens som numera inte betyder ett endaste dugg i mitt dagliga liv.

2012 har i "den lilla närvärlden" präglats av att vi i vintras lät dränera om runt hela huset på Slåttervägen. Regn, lera och åter regn gjorde detta till en stor prövning. Men fram på vårkanten var såren runt huset primärt läkta och en ny gräsmatta utrullad på den skövlade tomten. I början av hösten stod det nya utrummet klart och strax innan snön började fall i slutet av november var markstenläggningar och asfaltering av garageuppfarten klara. Så när vi nu går in i 2013 är det med en delvis ny tomt och en färdig "pensionärskuvös" som vi hoppas ha stort nöje av under vår- , sommar- och höstdagar på Slåttervägen.

2012 har också varit ett år då vi tillbringat mer tid i sommarhuset i Piteå än tidigare. Sammanlagt har det blivit mer än 8 veckor vid Bottenvikens strand, huvuddelen under juli-augusti och med besökande barn och barnbarn hos oss större delen av den tiden.

En stor poäng med pensionärstillvaron är ju också att kunna resa på icke-skollovstid. 2012 har vi dels varit ett par vinterveckor på Gran Canaria, där jag till skillnad från de flesta andra svenskar aldrig varit tidigare, dels åkte vi oktober på en 12-dagars "pilgrimstur" till Israel tillsammans med bl a ett antal goda vänner från Hammarbykyrkan.

Dagar på Gran Canaria

Under årets sista månader har denna Hammarbykyrka varit i mina tankar så gott som dagligen och även många nätter. Den EFS-förening som jag tillhör driver verksamheten i kyrkan som ett samarbete med Skarpnäcks församling. Församlingen står för ca 80% och EFS-föreningen för ca 20 % av de totala kostnaderna för verksamheten. Under hösten har församlingen meddelat att man vill avbryta detta samarbete och dessutom har man hanterat beslutsprocessen kring detta på ett helt regelvidrigt sätt, dvs helt i strid med det samarbetsavtal som finns mellan EFS-föreningen och församlingen. Eftersom jag sitter i EFS-föreningens styrelse och i den samarbetskommitté som skall hantera samarbetet har jag varit djupt involverad i detta i nu ett par månader. Jag har aldrig, inte ens under mitt arbetsliv, stött på en så manipulerande och obehaglig "motpart", som de församlingsföreträdare från s och m som vi haft att göra med i detta sammanhang. Har verkligen fått mitt förtroende för Svenska kyrkans styrande organ att sjunka till ett absolut bottenläge.

Men - som en motvikt till denna dystra antisamarbetsbild - finns våra fem barnbarn, som utgör absoluta ljuspunkter i tillvaron. Boende i Tyresö och Bagarmossen är de tillgängliga för oss närhelst vi och de vill. Varje onsdag har jag t ex haft en stund ensam med Martinas Gunnar hemma hos honom på Laxåvägen i Bagarmossen. Har blivit expert på att bygga torn av Legoklossar. Med det tillskott han fått i årets julklappstilldelning kommer vi in på 2013 att kunna bygga ett stabilt torn som räcker ändå upp till rumstaket.

En årskrönika bör ju förstås också lyfta blicken ut från den privata sfären och blicka ut över världen. Och då tenderar förstås delar av den gamla nyårsnedstämdheten att göra sig påmind. Men även här är bilden dubbelbottnad.

Professor Hans Rosling försummar ju inte att när tillfälle ges berätta om hur mycket bättre världen är nu än tidigare. Och viss finns det en grundläggande positiv utveckling i den meningen att det ekonomiska välståndet sprider sig ut till nya kontinenter och länder. Under 2012 har vi till och med kunnat läsa om att afrikanska länder  som Tanzania och Etiopien (förresten gamla EFS-missionsfält) börjat få hjulen att snurra och tillväxten att komma igång. Kanske kan man också peka på fortsatta demokratiska landvinningar genom den arabiska våren, dock med reservationen att den hittills mest lett till att islamistiska partier tagit makten och börjat utöva ett annat slags förtryck än de tidigare diktatorer som styrt länderna. Det finns också demokratiska bakslag, t ex i form av Rysslands "putinisering".

Men den ekonomiska tillväxt som vi så väl unnar länder i Asien, Afrika och Latinamerika har en allvarlig baksida. Allt fler forskare och debattörer pekar på att jordens resurser trots allt inte är oändliga och att en fortsatt asymptotiskutveckling av tillväxtkurvorna obönhörligt på lång sikt leder till en klimat- och miljökatastrof. Det hölls nyligen ett nytt världsklimatmöte, denna gång i Doha, Qatar. Inte heller denna gång lyckades världens ledare samlas kring åtgärder som har någon slags chans att reducera eller helst eliminera risken för en ökning av jordens medeltemperatur. En tämligen samstämmig forskarkår ser en uppenbar risk för en katastrofal ökning av medeltemperaturen med 4 grader på 50 år - om vi inte nu börjar det obekväma arbetet att reducera den risken. Min dotter Martina har engegerat sig i starten av Föräldravrålet, en Facebook-kampanj som kräver åtgärder från alla politiska ledare i Sverige och i världen. Drygt 6000 gillare har man fått på några veckor - mycket i sig, men samtidigt så få att man förstår att denna problematik ännu inte satt sig i medvetandet hos svenskarna och deras politiker. Förstår man inte problematiken? Eller gör man som strutsen?

En oroande faktor under 2012 och 2013 är också det som numera brukar kallas "Euro-krisen". Egentligen handlar det dock inte primärt om euron utan om att vissa länder inte har kunnat ha kontroll på sina utgifter och därmed försatt sig i en ohållbar skuldsituation. Till de länderna - fast utanför EU - hör också USA, som just i dagarna närmar sig "det fiskala stupet", där skattehöjningar och utgiftsminskningar automatiskt slår till.  Eurokrisen har fått många annars sansade personer att börja ifrågasätta hela EU-idéen, en tankeutveckling som är så dum att man nästan inte kan förstå den. Jag vidhåller fortfarande att skapandet av EU är det bästa som hänt i europeisk politik under min 67-årig levnad. Globala problem som finanskriser och klimatkatastrofer kräver globala lösningar och globala styrsystem. Och att då börja ifrågasätta EU - som ju åtminstone är ett embryo till en sådan överstatlig struktur - tycker jag helt enkelt är som det heter "hål i huvudet".

Vad har då hänt hemma i den svenska "ankdammen" 2012. I rikspolitiken har vi fått två nya partiledare (Stefan Löfvén och Jonas Sjöstedt) och en nygammal i form av omvalde Göran Hägglund. Löfvén är i alla fall ett lyft i förhållande till den pajas som tillfälligt fick ha jobbet ett tag efter Mona Sahlin. Verkar rätt så klok i sin framtoning. Sjöstedt är en skicklig debattör - men hans parti har trots detta gått bakåt under året. Sen är det "min" partiledare Göran Hägglund. Ärligt talat tycker jag inte att han riktigt räcker till i den roll han har. Men partiets politik är just nu också för vag och vacklande för att attrahera annat än kd:s kärnväljare. Jag har svårt för KDU:s försök att placera partiet till höger om moderaterna. Nej för mig är kd det parti som skall vara alliansens sociala samvete med en positiv inställning till den offentliga sektorn men med ett samtidigt budskap om familjernas och individernas egna ansvar för sina handlingar och sina liv, baserat på en stark etisk kompass som i sin tur baseras på historiskt framgångsrika värderingar, vilka man bl a finner i den judisk-kristna traditionen.

2012 har jag gjort mitt sjätte år som vice ordförande i kultur- och fritidsnämnden här i Tyresö. Ett ganska trevligt uppdrag med rätt så små politiska konflikter men samtidigt inom en sfär som berör de allra flesta medborgarna. Om jag får säga det själv är det nog så att kulturen, naturen och idrotten är några av Tyresös främsta politikområden. Vi ligger oftast bra till inom de områdena i olika rankingar som jämför kommuner med varandra. En speciell grej är ju också att Tyresö FF:s damlag i fotboll 2012 lyckades bli svenska mästare. En riktig höjdare för en fotbollsintresserad gammal gubbe som jag.

Nu väntar 2013 - ett än så länge oskrivet blad. Ett barnbarn till är på gång, så mycket vet vi. I slutet av januari reser vi till värmen på Teneriffa i ett par veckor. Till sommaren blir det förstås några veckor i Piteå igen. Annars kommer väl tiden att gå sin gilla gång. Vi hoppas att fortsatt få vara friska och rörliga, både fysiskt och mentalt.

En känsla som kommit efter pensioneringen är att livet nu blivit mer ändligt. Förut tänkte jag på tiden fram till pension som ändlig och sedan ett närmast oändligt långt pensionsliv. Nu börjar jag ibland räkna hur många år jag har kvar. Om tio år är jag lika gammal som min pappa var när han gick ur tiden. Om 13-14 år har jag uppnått den genomsnittliga återstående livslängden för en svensk man. Men om jag blir lika gammal som min farbror Tore blev återstår fortfarande 25 levnadsår - och det kan ändå kännas som nästan en oändlighet.

Ja, så kan en gammal statistiker hålla på. Men allt är ju bara sannolikheter. Så bäst att bara ta en dag i sänder och bara dag för dag se framåt mot nästa dag som kommer - med ett halvfullt glas och ett öppet sinne.