Bildsurr från Myggan

 

Precis när vi kommit hem från 12 dagar i Israel blommar den ständiga konflikten upp igen. Isamiska Jihad och kanske också Hamas skjuter raketer mot orter i södra Israel, ja några missiler har t o m nått Tel Aviv och Jerusalem (där vi nyss var). Israel svarar med bombningar mot Gaza. Våldet trappas upp!

 

Nu idag den 22 nov är det vapenvila. Tillfällig? Snart blommar våldet ganska säkert upp igen i den konflikt som pågått ända sedan Israel genom ett FN-beslut kom till 1948. För att förstå läget och ha en uppfattning om vad som kan göras, vad som är rätt och fel måste man först göra några nedslag i landets historia.

Direkt efter att Israel 1948 utropats som stat angrepps landet av omkringliggande arabstater. Det kriget ledde till att Israel väsentligt utökade det av FN tilldelade området. De palestinska områdena (som från FN:s sida var tänkta att bilda en egen stat) krympte rejält och annekterades av Jordanien (Västbanken) resp Gaza (Egypten). Palestinska flyktingar från de områden som Israel tog har alltsedan dess funnits i Gaza, i Jordanien och på andra håll i regionen. Flyktingar eller ättlingar till dem, som ännu inte gett upp hoppet om att få tillbaka sitt förlorade land. Notabelt är att Egypten/Jordanien under den tid de "ägde" Gaza och Västbanken inte gjorde något för att skapa en egen palestinsk stat av de områdena.

 

1956 deltog Israel i Suezkriget - det första krig jag själv tydligt minns - och visade för första gången upp sin välutbildade och duktiga militärmakt. Israeliska stridsvagnar stod efter några dagar vid Suezkanalen. Men eftersom både USA och Sovjet gick emot Storbrittannien och Frankrike, som ytterst låg bakom Suezkriget, återställdes ganska snart ordningen och Israel drog tillbaka sina trupper från Sinaihalvön.

 

1967 hade Egyptens Nasser, Jordaniens kung och andra arabledare samlat mod till ett angrepp på Israel. Sexdagarskriget blev för araberna en fullständing katastrof. Israel erövrade Sinaihalvön och Gaza från Egypten, Västbanken från Jordanien och Golanhöjderna från Syrien. Och inte minst, Israel erövrade Östra Jerusalem med gamla staden och tempelplatsen och gjorde sedan snabbt staden till Israels huvudstad.

 

1973 i det s k Yom Kippur-kriget gick arabstaterna på nytt till gemensamt angrepp på Israel. Här uppnådde man inledningsvis en överraskningseffekt och Israels läge såg till att börja med ut att vara kritiskt. Men den starka och välövade israelska armen vände på utvecklingen och slog kraftfullt tillbaka angreppet. Pansartrupper stod återigen inte långt från Kairos förstäder. Israel behöll de i 1967 års krig ockuperade områdena.

 

Sedan dess har både Gaza, Västbanken och Jerusalem varit ständiga oroshärdar. Våldet har framförallt flammat upp under de s k intifadorna, de palestinska upproren under vilka även självmordsbombningar mot bl a Tel Aviv blev ett viktigt inslag. Under de senaste åren har iranstödda raketattacker från Gaza blivit det viktigaste palestinska "vapnet" i kampen mot Israel.

 

Under åren som gått har Israels ledning också tillåtit en ofta ortodox judisk bosättning inom de ockuperade områdena. En mycket olycklig utveckling. Samtidigt har förhållandena till främst Jordanien och Egypten normaliserats. Sinai återlämnades till Egypten och ett fredsavtal slöts där Egypten erkände Israel. Även Jordanien har erkänt Israel och länderna har sedan haft väl fungerande relationer.

 

Under Bill Clintons sista presidentdagar år 2000 var det relativt nära att ett avtal om en två tvåstatslösning kunde slutas. Yassir Arafat fick dock i slutskedet kalla fötter och hoppade av avtalet. Sedan dess har Arafat gått ur tiden. Hans skapelse, Fatah, regerar nu med visst självstyre på Västbanken - medan Gaza behärskas av Hamas.  Dock finns i Gaza numera också en konkurrent till Hamas, islamska Jihad, som är ännu mer oförsonliga och våldsbejakande i förhållande till Israel.

 

Fatah har väl åtminstone i ord erkänt Israels rätt att existera, medan Hamas och i ännu högre utsträckning islamska Jihad fortfarande står för "nolltolerans" mot Israel. Hela landet skall återlämnas till palestinerna! Till bilden hör också Irans inblandning, där ledaren med det uttalbara namnet, gång på gång hotar Israel med framtida utplåning och där Iran ständigt förser motståndet i Gaza med raketer. Numera är det inte Hamas utan islamska Jihad som är mottagare av stödet.

 

En stark känsla på plats i Israel är hur litet landet är och hur nära det är till "fienden". Under Israelresan kom vi inom 5-10 mils avstånd från Beirut (Libanon), Amman (Jordanien) och Damaskus (Syrien). Det är inte heller särskilt långt till Kairo (Egypten) eller till Bagdad (Irak). I 63 år har Israels befolkning levt med ett hot om en ny "förintelse", ett hot från omgivande stater vars huvudstäder ligger i Norrköping, Västerås och Gävle - om vi skall översätta situationen till Stockholmsförhållanden. Klart att man måste ha rätt att försvara det land som man ju historiskt ändå kan anses ha en historisk rätt till och som FN:s säkerhetsråd en gång enhälligt tilldelade den stat som nyskapades 1948.

 

Samtidigt måste man ju hysa förståelse för palestinernas längtan efter ett eget styre. Man måste också kunna inse att Israel i många fall uppträtt onödigt bryskt och orsakat stort lidande bland den palestinska befolkningen. 

 

Vad finns det då för vägar ut ur denna hopplösa situation? Det är klart att jag funderat mycket på det så här direkt efter Israelresan och i samband med de pånyttfödda våldshandlingarna. Inga lätta frågor men några slutsatser har jag i alla fall kommit fram till.

 

* En tvåstatslösning och en stabil fred kräver förstås att alla berörda parter, inkl Hamas och islamska Jihad i Gaza, erkänner Israel och dess rätt att existera inom 1967 års gränser, eller ev gränser som något justerats för de befintliga israeliska bosättningarna på palestinsk mark.

 

* Israel måste upphöra omedelbart med sådana bosättningar. Varje sådan bosättning försvårar framtida fredsöverenskommelser. Likaså måste kontraproduktiva, superortodoxa värderingar i Israel pressas tillbaka.

  

* De interna striderna inom den palestinska sfären måste upphöra. Det blir förstås ingen palestinsk stat förrän världssamfundet kan se att det finns ett möjligt stabilt palestinskt styre i den palestinska staten. Eller skall vi direkt sikta mot två olika palestinska stater, en i Gaza och en på Västbanken.

 

* Jesusalems status måste garanteras internationellt. Åtminstone den gamla staden, världens centrum för judendom och kristendom och en viktig islams stad, måste internationaliseras. Mitt eget förslag är att flytta FN till Jerusalem. Då skulle staden inte bara vara världens viktigaste religiösa "navel" utan också världens viktigaste politiska centrum. En bra idé, eller hur?

 

Låter detta lätt? Nej, sannolikheten att läget skulle radikalt förändras under min återstående livstid är nog ganska låg. Men ändå - det är ju bra att ha en bild av vad som borde göras ifall man skulle bli vald till amerikansk president eller svensk utrikesminister och därmed fick viss möjlighet att påverka situationen.