Ett fjällvandringsminne
Kategori: Allmänt
Idag tog jag fram ett gammalt diamagasin från 1968. I magasinet fanns 48 år gamla diabilder från den gruppvandring jag 1968 gjorde genom Sarek; Sarek som brukar kallas Europas sista vildmark. Det var EFS i Norrbotten som detta år arrangerade två olika vandringar, bägge med Saltoluokta vid Langas som utgångspunkt. Den ena gruppen, där bl a min syster Karin ingick, gjorde en enklare vandring i trakterna söder om Saltoluokta. Jag och nio andra gav oss ut på en vandring rakt igenom Sarek.
Första kvällen tog vi oss uppför sluttningarna ovanför Salto till sjön Pietshaure, där vi slog upp tälten vid sjöns ostända. Andra dagen gick vi över ett 1000-meterspass, vadade Kukkesjåkkå och slog läger norr om Perikjaure. Dag tre förde oss förbi Perikjaure till övre Rapadalen, vi gick på en snöbrygga över tuffa Tjågnorisjåkka. På kvällen kom vi fram till det som brukar kallas Smajlaträffen vid bron över Mikkajåkkås anslutning till Smajlatjåkkå. Där var också ett annat gäng - så totalt fanns det ett tiotal tält där. Vår fjärde dag förde oss nordvästut längs Smajlajåkkå med fin utsikt mot Mikkaglaciären och Sarektjåkko, Sveriges näst högsta fjälltopp. Vi fortsatte sedan mot Padjelanta via Routesvagge och kom efter ytterligare en tältnatt, den regnigaste, fram till Padjelantaleden och Kisurisstugorna. Där sov vi i stugor innan vi den sista vandringsdagen gick norrut förbi Akkatjåkko till Änonjalme och turistbåten över Akkajaure till Ritsemjokk. Alltså sex tuffa vandringsdagar, den mest påfrestande vandring jag gjort under mina fjällvandringar.
Ledare för vandringen var Erling Sandlund, en erfaren vandrare som varit i Sarek flera gånger tidigare. Jag delade tält med Erik Nilsson från Luleå, som så småningom blev läkare. Andra namn på deltagare som jag minns är Gunnar Burman, Hans Haabenicht, Henry Marklund och Mats Alterman. Totalt var via tio deltagare i vandringen.
När jag nu skannat bilderna tycker jag att de är förvånansvärt bra. Diabilderna har suttit i glasramar, vilket ju är stor nackdel, men med Photoshop kan man ta bort de värsta skadorna, bättra på färgerna och skärpa till bilderna. Och förstås beskära dem.
Kvällsvy från vår vandring från Saltoluokta upp till Pietshaure. Längst bort skymtar man Stora Sjöfallet.
Kvällsbrasa vid Pietshaure. Rakt ovanför elden skymtar sockertoppsberget Slugga.
Längst t h Erling Sandlund, vår ledare, numera avliden.
Uppför - mot ett pass på 1000 meter
Här har vi passerat 1000-meterspasset och ser Sarekmassivet i fonden.
Kukkesjokk är en svårforcerad jåkk om det regnar. Vi klarade oss över - men jag tycker nog att det är det svåraste vad jag varit med om fjällen. Erling ledsagar här en av de två tjejer som ingick i gruppen.
En vacker härlig tältplats norr om den vackra sjön Perikjaure
Renar runt Perikjaure
Fler renar
Perikjaure i motljus - dag 3 då solen faktiskt sken några timmar
På väg mot Övre Rapadalen
Gruppen i Övre Rapadalen
Här passerar vi Tjågnorisjåkka på en snöbrygga och tittar söderut mot Rapadalen och Låddepakte.
Min mest spektakulära tältplats någonsin. Smajlaträffen kallas en plan yta invid bron över Smajlajåkkå, en bro som är viktig infrastrukturföreteelse i Sarek. Här finns i övrigt inga broar, inga övernattningsstugor, här är man helt hänvisad till sig själv. Men bron över Smajlajåkkå är alltså ett undantag.
Här intill Smajlaträffen finns en naturlig bro över Smajlajåkkå, en bro som man dock rekommenderas att inte försöka använda.
Här tittar vi in mot Sarektjåkko och Mikkaglaciären (som jag tror är Sverige största glaciär)
Uppför Smajlajåkkå mot Routesvagge gick vi långa sträckor i jåkkens vatten
Ett annat vandrargäng i Routesvagge
Smajlajåkkå mot söder
Min tältkompanjon Erik Nilsson vid vår regniga tältplats mitt i Routesvagge
Berget Niak söder om Routesvagge
Framme i Kisurisstugan på Padjelantaleden
Vi gör oss klara den sista vandringsdagens morgon för de sista kilometrarna till Änonjalme. Här kunde vi vandra betydligt bekvämar längs den rösade Padjelantaleden.
Fotografen 22 år, fotograferad på väg mot turistbåten i Änonjalme.
Framme vid Akkajaure. Sen åkte vi turistbåt över det stora vattenmagasinet till Ritsemjokk. Där väntade den buss som förde både oss och det "lätta gänget" tillbaka till Piteå.
