Mina fjällvandringar - uppdaterat
Kategori: Allmänt
I det här långa blogginlägget har jag samlat bilder från de olika vandringar jag gjort i den svenska fjällvärlden mellan 1963 och 2022. Huvuddelen av innehållet kom till för flera år sedan. Men i år blev det av att vistas några dagar i Saltoluokta och Ritsem. Så nu har jag kompletterat med 2022 års tripp.
1963 - Nikkaluokta - Tjuonajokk - Nikkaluokta
Min första fjällvandring gjorde jag 1963 tillsammans med pappa Gunnar och min ingifta morbror Åke Risberg. Vi körde bil till Årosjokk, tog turbåten till Nikkaluokta och gick sedan söderut mot Kaitumsjöarna och en fiskecamp som hette Tjuonajokk, där vi sov en natt i en stuga. Sedan beställde vi båtskjuts och blev transporterade någon mil österut på Kaitumjaure. Vi fiskade sedan röding i en bäck och sov en regnig natt i det gamla tält som min farmor sytt till sin familj på 1930-talet (!). Vi gick sista dagen i hällande regn tillbaka till Nikkaluokta och kom dit lagom för att hinna med turbåten tillbaka till Årosjokk och bilen.
Vi embarkerar turbåten till Nikkaluokta vid bryggan i Årosjokk.
1964 var pappa Gunnar 50 år. 1939, 25 år tidigare, hade han och hans bror gått Kungsleden tillsammans med en kamrat. Nu var det dags för pappas andra vandring - tillsammans med mig och med min ett år yngre kusin Jan-Eric Johansson. Vi åkte bil upp till Kiruna och tog tåget över till Narvik för att på kvällen återvända med tåget till Abisko och där börja vandringen. Vi hade ett nyinköpt tält med oss, i vilket vi sov de flesta nätterna. Vandringen förde oss förbi Abiskojaure, Alesjaure, Tjäktjapasset, Tjäktjavaggen, Singi och till Kebnekaise och Nikkaluokta. I Tjäktjavagge glömde vi en av tältpinnarna vid en övernattning, vilket gjorde de resterande nätterna lite mindre bekväma. Nu fanns det bilväg till Nikka och sista etappen gick därifrån med buss tillbaka till bilen i Kiruna. Vi sover sista natten i farmors handsydda tält med utsikt över Kaitumjaure.
1964 - Kungsleden Abisko-Kebnekaise
18 år gammal, på min första längs Kungsleden.
En rast i Alesvagge.
Pappa Gunnar och kusin Jan-Eric i Ladjovagge.
1967 - Kungsleden Vakkotavare - Kebnekaise
1967 var det dags för en andra vandring med samma trio som 1964. Janne och jag gjorde även denna gång sällskap med pappa Gunnar. Vi startade denna gång i Vakkotavare vid Akkajaure, efter att ha lämnat bilen i Gällivare och åkt buss längs Vägen västerut. Via Teusajaure, Kaitumjaure och Singi kom vi efter några dagar till Kebnekaise turiststation. Där gjorde vi en endagsvandring upp till Tarfalastugan innan vi nästa dag fortsatte ner till Nikkaluokta. Med buss och tåg tog vi oss tillbaka till bilen i Gällivare.
Janne på Kaipek, en liten höjd intill Kebnekaise turiststation.
Foskningsstationen i Tarfaladalen
Tarfalasjön
1968 - Sarek
Det här året gjorde jag min särklassigt tuffaste fjällvandring. Jag deltog i ett vandringsläger i Sarek, arrangerat av EFS länsförbund i Norrbotten och med Pitebon Erling Sandlund som erfaren fjällvandrare och ledare. Vi åkte buss och båt till Saltoloukta turiststation och vandrade sedan via Petsaure, Kukkesvagge, Perikjaure, Övre Rapadalen och Routesvagge genom Sarek och ut till Kisurisstugan i Padjelanta nationalpark. Vandringen - med tunga tält - slutade i Änonjalme vid Akkajaure. Med båt och buss tog vi oss tillbaka till civilisationen. Min tältkompis under vandringen var Erik Nilsson från Luleå. Vi turades om att bära tältet och när vi hade det på ryggen bar vi nog ca 25 kg.
På väg mot Perikjaure
Rast i hjärtat av Sarek
Sarektjåkko och Mikkaglaciåren
1970 - Dagsturer i Ammarnäs
Strax innan jag och Anita slog våra bostäder ihop och flyttade till Tyresö 1970 åkte vi till Ammarnäs tillsammans med min far och mor, mina systrar och min - då blivande - svåger Staffan. Vi gjorde en vandring upp till en lågfjällstopp norr om Ammarnäs. Med ända upp på toppen var t o m min mamma Maria, som vi innan knappast trott var kapabel till en sådan bestigning. Men Anita orkade förstås bra och här syns hon på lågfjällets topp.
Anita på ett lågfjäll norr om Ammarnäs
1971 - Från Nikkaluokta till Ritsemjokk
Kanske den bästa vandringen på tu man hand med pappa Gunnar. Vi startade i Nikkaluokta och beställde båtskjuts av Henrik Sarri uppför Vistasälven. Ca 3 mil uppströms blev vi avsläppta och vandrade vidare till Vistasstugan. Vi tog sedan Stuor Räitavagge upp till Nallostugan och fortsatte över vattendelaren ner till Sälkastugorna i Tjäktjavagge. Vi steg upp en mycket tidig morgon och vadade över den breda Tjäktjajokk och fortsatte sedan uppför Tsutsavagge till Hukejaurestugan. Vi gjorde därifrån en dagstur upp till Ivarsten vid norska gränsen innan vi drog söderut till Sitasjaurestugorna och slutligen ner till Ritsemjokk vid Akkajuaure. Fint väder och gott humör - en helt underbar vandring. Hos svärföräldrarna i Piteå fanns Anita, gravid med vårt första barn. Minns den härliga känslan att komma hem till henne efter vandringen.
Jag vädrar fötterna med Nallo i bakgrunden
Kebnekaise från Tsutsavagge
Akkajaure från bryggan i Vietas
1972 - Toppbestigningar i Marsfjällets skugga
Sommaren 1972 gjorde vi ytterligare en familjetur till fjällen, denna gång till Marsliden, där vi sov ett par, tre nätter för en billig penning i en liten stugby. Vi gjorde dagsutflykter i riktning mot Marsfjället och längs vägen mot Stekenjokk. Där lämnade vi mamma Maria med vår förstfödde Mattias (6 mån) och vandrade upp på ett av lågfjällen längs vägen, det lågfjäll som syns på bilden.
Pappa Calle, 26 år, med Mattias, 6 månader
1973 - Med Anita på Kungsleden - från Vakkotavare till Nikkaluokta
Det här året fick jag med Anita på en första riktig fjällvandring. Vi lämnade Mattias, 1,5 år hos mormor/morfar/farmor/farfar i Piteå och gav oss ut på Kungsleden med tält. Vi startade i Vakkotavare vid Akkajaur och gick via Teusajaure och Kaitumjaure till Kebnekaise och vidare till Nikkaluokta. Det regnade ganska mycket och efter en regnig natt i Vistasdalens södra ända vandrade vi en hel dag i regn till Kebne. När vi kom dit hade regnet trängt igenom alla kläder och t o m in i kameran i den kameraväska jag hade stoppat ner i ryggsäcken. Men Kebne bjöd på dusch, bastu och god mat och dessutom tog vi in på turiststationens boende för natten. Slutet gott, allting gott, så pass gott att Anita i alla fall gjorde mig sällskap på fler vandringar framåt i tiden.
Anita på höjden ovanför Vakkotavare, med Sarekfjällen i det fjärran diset
Calle på fjället 1973
1974 - En dagstur i Tärnafjällen
Sommaren 1974 var Anita gravid med Martina. Tillsammans med mina föräldrar gjorde vi en bilresa till Norge. På återvägen körde vi Blå vägen över Hemavan och Tärnaby. Den sista natten låg vi i en hyrd stuga längs vägen västerut från Hemavan mot Tängvattnet. Efter en övernattning gjorde pappa Gunnar och jag en förmiddagstur upp på Vallentjakke, 1187 m över havet. Anita, Mattias och mamma Maria fick vara kvar i stugan.
Pappa Gunnar, 60 år, på toppen av Vallentjakke
1976 - En tur på tu man hand till Ammarnäs
Sommaren 1976 fick Anita och jag lite barnledigt några dagar under vår årliga sommarvistelse i Piteå. Vi drog för andra gången till Ammarnäs och gjorde där bl en vandring upp på Gaisatjåkkå, en knappt 1000 meter hög topp norr om Tjulträsket. Det blev också lite fiske i Vindelälven.
Calle med fiskespö vid Vindelälven norr om Ammarnäs. Om det blev någon fisk? Det minns jag inte, så knappast.
1977 - Padjelantaleden med Anita
Våra föräldrar i Piteå hade nu vant sig vid att ta hand två busiga barn medan vi roade oss på egen hand. Den här sommaren blev det en första tripp lämgs Padjelantaleden. Vi tog turistbåten från Ritsemjokk till Vaisaluokta. Vi tältade sedan ovanför Kutjaur och vidare i sluttning upp i passet mot Arasluokta efter passagen av Låddejåkkåstugan. I Staloluokta tog vi in på STF:s anläggning, badade i bastun och deltog i en kvällsgudsjtänst i kåtakyrkan. Hem tog vi oss som enda passagerare i ett gammalt sjöflygplan från 1940-talet. Det startade på Virihaures vatten och förde oss till Stora Sjöfallet och Vietas. Jag fick sitta framme på en förarplatsen. Kändes som ett ovanligt spännande äventyr.
Anita på Padjelantaleden
Kåtakyrkan i Staloluokta med Virihaure i bakgrunden.
Vårt plan på Virihaures vatten
1978 - Tärnafjällen med Curstedts
En studentkamrat från Piteå, Tore Curstedt, bosatte sig i Sollentuna och gifte sig med Sol-Britt. Vi umgicks en hel del, särkskilt på 1970-talet medan barnen var små. 1978 lockade vi Tore och Sol-Britt med på en fjälltur till trakten av Tärnaby och Hemavan. Vi hyrde en stuga i Klippen och gjorde dagsturer. Bl a besteg vi samma Vallentjakka som jag och pappa Gunnar "besegrade" 1974. Curstedts blev sedan ett tag hängivna fjällvandrare på egen hand och så småningom världsresenärer med Antarktis och Påskön på besökslistan.
På övre bilden - Tore, Sol-Britt och Anita och en karta. Den under bilden är tagen på Vallentjakkes sluttning mot Tängvattnet.
1981 - Padjelanta - med Gunnar, Karin och Mattias
1981 var Mattias knappt 10 år gammal, vältränad efter ett par års envetet fotbollsspelande med Tyresö FF P71. Pappa Gunnar var 67 år och fortfarande vid god vigör. Med på det årets fjällvandring hade vi också min syster Karin. Vi startade i Vietas och flög med helikopter in till Staloluokta vid Virihaure. Därifrån vandrade vi Padjelantaleden österut via domänverkets stugor i Arasluokta, Låddejokk och Kisuris till ändstationen i Änonjalme, varifrån vi tog båt över till Ritsemjokk och civilisationen.
Karin, Gunnar, Mattias och Calle
Vi landade med helikopter vid stranden av Virihaure
"Rauken" på höjden mellan Arasluokta och Låddejokk
1984 - Några dagar i Vouggatjålme
Det här året, 1984, var mitt kanske svåraste år i livet. Jag led av utbrändhet och hade kortare perioder varit hemma från jobbet. Dessutom hade Posten omorganiserats och jag var osäker på min framtid i företaget. Men en fjällvistelse på tu man hand med Anita bidrog i alla fall till att höja humöret en aning. Vi bodde några nätter i ett tyvärr mögelluktande rum i en stuganläggning i Vouggatjålme, längs Graddisvägen, den väg som från Arjeplog leder över till Fauske i Norge. Vi hann med 2-3 bestigningar av lågfjäll i omgivningen. På väg uppför Tjidtjak hade vi en varm och solig dag och badade näck i en fjällbäck, en dag att minnas. Men mest var det mulet och regnigt, som på bilderna nedan.
Anita på toppen av Själbnatjåkka, alldeles vid gränsen till Norge
Och Calle på samma plats
1988 - Runt Kebnekaisemassivet med 4/5 av familjen
1988 var Mattias 16 år och Martina 13 år. Det här året tyckte vi det var dags att släpa med dem på en fjällvandring. Johanna, 6 år, fick stanna hemma i stugan med mormor och morfar. Vi startade i Nikkaluokta, övernattade i tält vid Kebnekaise turiststation och vandrade i regn genom Ladjovagge till Singistugorna där vi tog in undan regnet. I bättre väder fortsatte vi så norrut till Sälkastugorna, där vi gick värdshus förbi och fortsatte upp till Nallostugan i Stuor Räitavagge. Vi gick sedan i regn till en tältplats i Vistasdalen söder om Vistasstugan. Den sista etappen förde oss till en överenskommen plats vid Vistasjokk, där Henrik Sarri kom och hämtade oss för ca 3 mils ytterligare färd genom Vistasjokks delta till Nikkaluokta. Vi hade lite för ynklig utrustning för att klara så pass mycket regnande och Anita fick rejält ont i sina ben. Men Mattias travade på som en häst och Martina sken som en sol hela vandringen. Inga problem med dåligt väder där inte.
Strand-vandrarna fotograferade av medvandrare på leden i Vistasdalen
Nallostugan med lite uppsprickande molntäcke
Martina i regnställ en regnig dag i Stour Räitavagge - med Nallo i bakgrunden
Barnen Strand på marsch genom Vistasdalen
1989 - Kungsleden igen, den sista vandringen med pappa Gunnar
Pappa hade gått Kungsleden som 25-åring 1939 och (med mig ) som 50-åring 1964. 1989 var han 75 år och vi bestämde oss för att göra en gemensam vandring igen. Det blev den här gången en höstvandring, då det kom nysnö medan vi var i de högst belägna delarna av leden mellan Abisko och Vakkotavare.
Vi sov den här gången hela tiden i STF:s stugor - i Abiskojaure, Alesjaure, Tjäktja, Sälka, Singi, Kaitum och Teusajaure. En tidsmässigt lång vandring som blev ett fint minne av min far. Han dog tre år senare i en snabbt växande hjärntumör. Från Tjäktjastugan försökte vi oss på att göra en kvällsbestigning av 1500-meterstoppen Tjäktjatjåkko. Vi orkade inte riktigt ända upp, vände på ca 1200-metersnivån.
Det här blev min sista vandring med min far och mentor. 1992 dog han av en snabbt växande hjärntumör.
Gunnar, 75 år, på ett snöfält uppe på Tjäktjatjåkka
Calle, 43 år, längs leden mellan Alesjaurestugorna och Tjäktjastugan.
1991 - Padjelanta med fyra 10-åringar
1987 började jag spela tennis med ett antal "gubbar" från Hammarbykyrkan. Ett par av dem hade barn i vår Johannas ålder. 1991 tog jag, Ulf Sjöström och Martin Stenvall med oss Johanna, Axel, Maria och Anna på en vandring i Padjelanta. Från Ritsemjokk åkte vi med en stor helikopter till Staloluokta vid Virihaure och vandrade därifrån tillbaka mot Akkajaure via Arasluoktastugorna, Låddejåkkastugorna och Kutjaurestugan till Vaisaluokta, där turbåten tog oss tillbaka till Ritsemjokk. Alla var på gott humör fram till sista dagen då ett par av barnen, bl a min Johanna, blev magsjuka och fick en jobbig vandring till den båt som väntade.
Här embarkerar vi Norrlandsflygs stora helikopter i Ritsemjokk
Här är hela gänget utom fotografen startklara efter landningen vid Virihaures strand i Staloluokta. Fr vänster Johanna, Anna, Maria, Martin, Ulf och Axel.
Johanna på fjällheden
Överläggning längs leden
1993 - Kungsleden med Mattias och Ulf Sjöström
Ulf Sjöström som var med på barnvandringen två år tidigare hade tidigare i livet vandrat i Kebnekaisetrakten. det här året gav han och jag och Mattias, nu 21 år gammal, oss ut på Kungsleden - från Abisko till Kebnekaise och Nikkaluokta. Vi hade ett nyinköpt tremanstält, som vi använde vid den första mycket blöta övernattningen i Alesvagge. Sen blev det inga tältnätter mer, eftersom allt blev blött den första natten och eftersom vädergudarna inte heller denna gång var särskilt nådiga på Kungsleden. Vi övernattade denna vandring alltså i STF-stugorna i Alesjaure, i Sälka och i Singi. Sista dagen gick vi hela 30 km från Singi till Nikkaluokta, den längsta dagsetapp jag gjort i fjällen. Redan första dagen fick jag en blåsa under foten, som sedan hämmade mig rejält under vandringen. När vi tittade in i vindskyddet vid Kouperjokk stötte jag ihop med gamle Pitekompis Lulle Lundbäck. Världen är alltid liten.
Vårt tremannstält i regnet i Alesvagge
Vi passerar Tjäktjapasset, Kungsledens högsta punkt på ca 1100 meter ö h.
Mattias med ryggsäck och vandringsstav i Tjäktjavagge
Vi rastar i Ladjovagge efter att ha passerat Kebnekaise turiststation. Singitjåkko och Tuolpagorni i bakgrunden.
1994 - Kungsleden på skidor
Det finns vissa personer som föredrar fjällen på vintern. Staffan Karlberg övertalade detta år ett antal gubbar i vår s k fredagsgrupp att pröva på en skidtur längs Kungsleden. Fredagsgruppen är en samtalsgrupp med koppling till Hammarbykyrkan, där vi varit med sedan slutat av 70-talet. Vi blev fem gubbar - alla gifta med vår första hustru och alla med tre barn - som gav oss iväg i april 1994. Det var Östen Brorsson, Lars Jakobsson, Staffan Karlberg, Hasse Sandell och jag som kom att utgöra expeditionen.
Vi hade en enorm tur med vädret, soligt och med temperaturer strax under noll grader. Vi sov över i stugorna i Abiskojaure, Alesjaure, Sälka, Singi och Kebne. I Singi låg vi två nätter och dagen däremellan åkte vi en tur upp till Unna Räita-stugan mitt inne i Kebnekaises mest magnifika natur. Tre av gubbarna gav sig sista dagen först upp till Tarfala, Hasse hade skavsår och åkte med en scootertransport och jag åkte ensam på skidor direkt till Nikkaluokta. En märklig upplevelse att ensam åka skidor genom fjällvärlden.
Fyra femtedelar av expeditionen vid Abiskojaurestugan
En liten rast i Alesvagge
Ladjovagge med en jokk som tittat fram under snön
1996 - Peljekaise
1996 hade pappa Gunnar varit död i fyra år. Mor Maria var fortfarande vid god hälsa. Den här sommaren tog jag, Anita och min syster Karin mamma Maria med oss upp till Jäkkvik och Adolfström. På den senare orten hälsade vi på en tremänning med flicknamnet Karin Lundkvist, som bosatt sig i byn. I Jäkkvik lämnade vi mamma Maria på kyrkans fjällgård och gjorde en dagstur upp på det närbelägna fjället Peljekaise. På vägen upp stannade vi i en raststuga och träffade där ett par som haft sitt barn på samma konfaläger på Åkerögården som vi. Världen är som sagt alltid mindre än man tror.
Paret Strand på toppen av Peljekaise
2002 - med Posten Ekonomisupport till Trollsjön
Fjällvistelserna blev med åren allt glesare. Först 2002 fick jag nästa tillfälle att andas fjälluft. Nu tillsammans med min ledningsgrupp för Posten Ekonomisupport. Vi lyckades förlägga ett planeringsmöte till Abisko, där en av medlemmarna Johnny Wohlin, hade känningar.
Efter att vi avslutat konferensen stannade vi kvar ett par dar på egen bekostnad. Vi besteg Nuolja och gjorde en dag en tur upp till Trollsjön, en fantastiskt vackert belägen och klar fjällsjö. Vi hade en helt enastående dag med sol och värme trots att det var i början av september. Kanske min bästa fjälldag någonsin. På återvägen öppnade vi en flaska vin och delade mellan ledningsgängets deltagare.
Jag kände det då som om jag verkligen lyckats med att skapa ett sammansvetsat gäng av ES som vi hette. Med i Abisko var Margareta Glock, Agneta Merelius, Gunilla Lidgren, Madde Gustafsson Sjölin, Lars Elmgren, Bengt Johansson, Johnny Wohlin och jag. Mina första digitala fjällbilder var tyvärr inte så högupplösta men ett par av dem får i alla fall vara med här.
Huvuddelen av ledningsgruppen med Torneträsk i bakgrunden
Vår härliga lägerplats vid Trollsjön
2003 - Jämtlandstriangeln med Martina
2003 var Martina 28 år på det 29:e. Nu ville hon göra sin gamle far sällskap på en ny fjällvandring, 15 år efter vandringen i Kebnekaise. Vi valde då en bekväm vandring i Jämtland. Vi åkte tåg till Enafors och buss till Storulvåns turiststattion och vandrade sedan medsols i triangeln Storulvån - Sylarna - Blåhammaren - Storulvån. En härlig runda där Martina också blev uppvaktad av ett par tvillingpojkar i 10-årsåldern som gick triangeln med sin mor. I Blåhammaren åt vi en mycket god trerättersmiddag med bordsservering. Så bekvämt kan man också ha det i fjällen.
Calle med den halvtama ren som följde oss från starten i Storulvån mot Sylarna.
Martina på leden
Från Sylstationen gjorde vi en dagstur upp mot Sylfjällets höjder. Här är vi på ca 1300 meters höjd. Men vi kom inte hela vägen upp.
2004 - Jämtlandstriangeln igen
2004 upprepade vi förra årets succé. The same procedure as last year, kan man kanske säga, dock med den skillnaden av vi gick motsols det här året. Storulvån - Blåhammaren - Sylarna - Storulvån blev alltså rutten.
Martina passerar ett vattendrag på väg till Blåhammaren
Inte långt kvar till Blåhammaren, 1160 meter ö h.
2005 - Tredje gången på Jämtlandstriangeln, nu med en gravid kvinna
Det här året väntade Martina Embla och var gravid sedan någon månad när vi gav oss av på den tredje triangelvandringen. Men vi förenklade det hela något genom att denna gång bara från Storulvån vandra fram och tillbaka till Sylarna och med Sylstationen som bas göra ett par dagsturer i dess omgivningar. Vi lärde här känna herr och fru Schilling och fru Schiling tog hand om Martina här hon höll på att svimma eller kanske t o m svimmade inne i dambastuns lokaler. I Sylarna åt vi också surströmming för första och hittills enda gången i fjällen.
Far och dotter tar en paus på en dagstur längs leden från Sylarna till Helags.
Surströmming med Schillings m fl.
Sylmassivet från Sylstationen
2022 - Med hustrun och medvandraren i livet sedan 52 år till Saltoluokta och Ritsem
2005 var det som jag senast befann mig i fjällvärlden. 2022 i augusti blev det äntligen av igen. Under pandemin började jag och Anita först besöka naturreservat i Stockholms län och sedan utvidga vårt revir till Sveriges nationalparker. Det kändes därför naturligt att när pandemin var slut söka upp en av nationalparkerna i fjällvärlden.
Vi åkte första dagen bil från vår sommarstuga i Piteå upp till Kebnats vid sjön Langas och tog STF:s båt över Langas till Saltoluokta turiststation. Där bodde vi i tre nätter och gjorde de två mellanliggande dagarna dagsvandringar upp längs Kungsleden till som mest ca 800 meters höjd. Vi återvände sedan till bilen i Kebnats och körde upp till Ritsemjokk för en natt i STF.s anläggning där innan vi vände ner till Norrbottenskusten igen.
Fint väder och god ork trots våra nu till åren komna kroppar.
Anita en bit upp med utsikt över Langas.
Uppe på vattendelaren med Langas till höger och Pietsaure till vänster.
Solnedgång i väster, bilden tagen från entrén till Saltoluokta turiststation
Sarekfjällen från vägen mellan Kebnats och Ritsem
Lite gråväder sista dagen. Bilden tagen från Ritsemhållet mot Stora sjöfallet. Vattnet tillhör Sveriges största vattenmagasin, sjön Akkajaure.
Hur blir det i framtiden?
Till sist ett porträtt av den mångårige fjällvandraren, taget av dottern Martina år 2005. Blir det någon mer gång? Troligen. 2022 års tripp till Saltoluokta gav onekligen mersmak.
