Bildsurr från Myggan

Jag började så smått att tappa håret redan i 20-årsåldern. Det har dock gått långsamt och fortfarande växer det spridda strån ovanför pannan och uppe på huvudet. Längre ner på skallen är tillväxten fortfarande god. När håret mitt på huvudet började tunnas ut kammade jag det - som många andra begynnande flintmän - över flinten. När det blåste reste sig då håret rakt upp och tvingade mig till att med handen eller en lättillgänglig kam lägga det tillbaka på sin plats. Under de senaste åren har stråna inte räckt till för denna överkamning. Kvar har blivit en fångig tofs rakt ovanför pannan.

Idag tog jag det drastiska beslutet att raka bort den lilla tofsen och de enstaka strån som funnits högre upp på flinten. Jag vågade inte steget att likt min likaledes hårknappe son ta bort allt. Kvar blev - tills vidare i alla fall - håret på tinningarna och i nacken, det hår som enligt Anitas morbror S, som också tillhör de mindre hårfagras klubb,  "skrickat ner från hjässan" och lagt sig i nacken. Men ändå kändes det som ett stort steg. Efter år av förnekande har jag äntligen erkänt det, jag är en flintis.