Bildsurr från Myggan

Christo Rei - 110 meter över marken

Jag hade en huvudstad kvar att besöka i Väst­europa. Nu är det gjort i och med dagens resa till Lissabon. En resa till­sammans med en plöts­ligt störtförkyld Anita, som snorat, nyst och hostat hela dagen och som dessutom hade lite feber när vi kom tillbaka till hotellet ikväll.

Vi hade beställt upp frukost till rummet - en frukost som vi fick oss tillhanda redan igår kväll. Kl 06.15 stod vi ute vid statyn som föreställer São Vicente och väntade på Fritidsresors buss. Den kom först en kvart senare, när jag precis väckt en jourhavande telefonsvarare och undrat vart den tagit vägen.

Vägen till Lissabon var mycket vacker, gick över ganska plan mark, som hela vägen verkade vara odlad. Framförallt lade vi märke till de många kork­ekarna. Kork är ju en av Portugals mest kända ex­pertvaror. Bara Ferdinande fattades. Vi misstän­ker förresten att Ferdinand är en portugisisk tjur. Här i detta land får man inte vid tjurfäktning ta död på tjuren till skillnad från grannlandet Spani­ens barba­riska sedvänjor. Resan till cirka tre tim­mar inklusive en fikarast.

Den första sevärdheten i Lissabon blev den mag­nifika Kristusstatyn, Cristo Rei, som är belägen på södra stranden av floden Tejo. Statyn uppfördes 1949-59 under Salazarregimen, enligt guiden som ett tack till Gud för att Portugal fått stanna utanför det andra världskriget. Statyn står på en 82 meter hög pelare och är i sig sedan ytterligare 28 meter hög, alltså finns antennen högst upp på Jesu hu­vud 110 meter över marken. Jag tog förstås ett antal bilder varav några i fint motljus. Från planen framför statyn kunde vi också se Lissabon på andra sidan Tejo och orientera oss om de olika stadsdelarnas belägenhet.

Via 25 april - bron tog vi oss sedan över till den norra sidan av floden, där det egenliga Lissabon ligger. Bron liknar Golden Gate-bron och döptes till sitt nuvarande namn till minne av den oblodiga revolutionen 1974, då diktaturen kastades över ända. Tidigare hette förstås bron Salazarbron efter den dikatator som styrde Portugal från 1928 till 1968 och vars makt egentligen bestod till 1974.Nästa stopp blev Mosterio de Jerónimus i stadsdelen Belém. Först gick vi till det närbelägna Antiga Confeitaria de Belém, drack en kopp kaffe och åt en pasteis de Belém, en bakelse av smådeg fylld med crème brûlée. När vi kom till klostret och den kyrka, Santa Maria, som är klostrets stora sevärdhet, pågick ett bröllop, varför bara 16 personer i taget släpptes. Det tog alltså lite tid för oss - men till sist kom vi i alla fall in i kyrkan. Den är byggd av Manuel I och påbörja­des 1501, då Vasco da Gama just åter­vänt från sin resa till Indien. Stilen kallas emanuelarki­tekutur och kännetecknas av rika utsmyck­ningar av tak, väggar och pelare. I kyrkan lig­ger också Vasco da Gama och Portugals natio­nalpoet Luis de Camões begravda, eller åtmin­stone finns deras officiella gravmonument där. Hur det är med stoften av dem verkar vara mer osäkert.

Från klostret tog oss bussen ner mot Tejo-floden. Vi passerade förbi Torre de Belém, ett torn som en gång låg ute i floden men som numera ligger på flodstrande. Vi stannade se­dan vid Padraõ dos Descobrimentos, minnes­märket över Portugals alla "upptäckare". Intill monumentet fanns också en karta i sten, där årtalen för Portugals erövring av olika delar av världen fanns angivna.


Sjöfararmonumentet vid Tejo

Nu var klockan bortåt 13.00 och vi fortsatte vår snabbtur in mot de mest centrala delarna av staden. Ett kort stopp gjorde vi i Alfama, ett slags gamla stan med vindlande gränder och rätt så skamfilade hus, som dock verkade vara på väg att renoveras och snyggas upp. Sedan körde bussen oss till torget Praca dom Pedro IV eller Rossio som det verkade heta i folkmun. Här fick vi fri tid för lunch och eget strosande. Vi åt först grillspett på en av de många ser­veringarna längs Rua Augusta och gick sedan runt i någon timme. Bl a tog vi en hiss, Eleva­dor de Santa Justa, upp till stadsdelen Chiado. Där uppfrån såg man bl a ut över Baixas geo­metriska rutnät av gator, ett rutnät som ska­pades efter jordbävningen 1755, som i stort sett utplånade just den delen av staden. Sista timmen satt vi på en servering i Rossiotorget och iakttog lördagseftermiddagens flanörer.


Vi tog Lissabons egen Katarinahiss upp till Chiado-området och fick den vy över staden

Hem till Albufeira åkte vi först över Vasco da Gama - bron, den andra stora bron över Tejo. Den här bron är hela 15 kilometer lång och därmed Europas näst längst efter Öresundsbron. Sedan till­baka samma motorväg som ledde oss till Lissabon. Vi var tillbaka i Albufeira vid åttatiden på kväl­len. Anita tog då feber och visade sig ha drygt 38. Alltså gick jag bara ut och köpte ett par sandwi­char som vi åt på hotellbalkongen. Ikväll behövde vi tröjor på oss när vi satt ute. Dagen har alltså varit sval och kvällen bör efter lokala för­hållanden närmast karaktäriseras som kall.