Bildsurr från Myggan

 

Gellert har för "De apatiska" gjort intervjuer med ett stort antal barnläkare, sköterskor, politiker, präster och andra som på olika sätt kom att spela roller i dramat om de apatiska barnen. Frågan började dyka upp i media under 2003 och växte sedan till en stor politisk stridsfråga innan den på senhösten 2005 neutraliserades genom beslutet att i princip bevilja amnesti för de många asylsökande som vid den tiden väntade på avvisning eller höll sig gömda.

Gellerts bok innebär ett generalangrepp på namngivna personer inom Migrationsverket, regeringens samordnare för de apatiska barnen Marie Hessle, på migrationsministern Barbro Holmberg och inte minst på statsminister Göran Persson. De höll länge fast vid tesen att den stora förekomsten av apati bland asylsökande barn i Sverige orsakades av barnens föräldrar, som genom manipulation, droger och på andra sätt ansågs tvinga fram det apatiska tillståndet hos de egna barnen. När Gellert i efterhand går igenom alla fallen kan han inte hitta ett enda säkert belägg för den tesen. Barnen var sjuka på riktigt och tvingades svårt sjuka iväg från Sverige för att tillsammans med sina föräldrar bli dumpade på en flygplats i det hemland de en gång lämnat på grund av förföljelser. Under perioden försvann desstuom nästan helt möjligheten att få asyl i Sverige i och med att över 90 % av alla asylsökande kom att bli skickade tillbaka till sina hemländer.

När oppositionen mot utvisningarna växte fram spelade Svenska kyrkan och de andra kristna samfunden en avgörande roll. Ärkebiskopen K G Hammar ställde sig i spetsen för oppositionen tillsammans med Lennart Molin från Sveriges Kristna råd. De initierade det så kallade påskuppropet för amnesti, som på våren 2005 samlade in bortåt 175 000 namnunderskrifter. Hammar & Co fick också med sig fem av riksdagspartierna, vänsterpartiet, miljöpartiet, kristdemokraterna, folkpartiet och centern. Mot dem stod svensk politiks betongpartier, socialdemokraterna och moderaterna.

Till sist var det miljöpartiet som kom att driva socialdemokraterna till omvändelse. De ställde amnestin som villkor för att stödja regeringens budget inför valåret 2006 och till sist var Göran Persson tvungen att byta fot för att rädda regeringsmakten.

Gellerts bok är oerhört väldokumenterad. En mängd flyktingöden berättas tämligen detaljerat och som läsare blir man helt övertygad om äktheten i de apatiska barnens symptom. Man blir också högeligen förvånad över de attityder till asylsökande som då förekom - och gissningsvis fortfarande förekommer - bland personal på Migrationsverket, hos polisen och i vissa politiska grupperingar. Ibland kan boken kännas en aning långrandig - men sammantaget ger den en oerhört intressant inblick i maktens och manipulationens Sverige.