Bildsurr från Myggan

 

För tredje året i rad har vi tillbringat ett par veckor på Kanarieöarna, det klassiska resmålet för svenskar som vill ha det lagom varmt och soligt. Efter Gran Canaria (2012) och Tenneriffa (2013) blev det i år Lanzarote som fick vårt besök och vägra turistpengar. Med oss har vi haft Martina, Petter och barnen. Vi åkte ner den 11 april och kom tillbaka till den svenska våren den 25 april. Vi har bott på Lanzapalya, ett lägenheteshotell mitt i Puerto del Carmen, som är Lanzarotes största turistort. Läget var bra, nära till allting och ändå helt utan störande trafikljud. Ett allvarligt fel fanns dock, anläggningens wi-fi var ytterst svårflörtat. Fungerade inte i eller utanför våra lägenheter. I princip måste man sitta i poolbarens närhet för att uppkopplingen skulle fungera. En prövande upplevilse för en internetberoende pensionär. Men en ganska nyttig prövning, tyckte hustrun.

    Jag är böjd att säga att Lanzarote är den trevligaste av de Kanarieöar vi hittills besökt. "Jag trivs bäst i öppna landskap" sjunger Ulf Lundell och jag håller med honom. Lanzarote är verkligen ett öppet landskap. Vulkaner och lavafält, några vinodlingar, inga skogar och många vackra stränder. Svart sand och enbart vita hus. Arkitekten också konstnären César Manrique har haft stor betydelse, ligger bakom många vackra byggnadsverk och monument och har dessutom fått till stånd ett strikt regelverk för hur husen får se ut, vilket ger öns bebyggelse ett mycket enhetligt och vackert, vitt utseende.

    Under de fjorton dagarna har vi hunnit med en marknad i Teguise, en vulkantur i Timafaya nationalpark, en ridtur på kamel, en utflykt med Ulf S (f d Tyresöbo och fjällvandrarkompis) och hans nya kvinna, Anne, till grannön Fuertventura, en busstur till den administrativa huvudorten Arrecife, en biltur en till öns nordspets med Mirador del Rio, Jameos del Aqua och en kaktusträdgård som Manrique-skapade turistanläggningar och en annan biltur till de södra delarna med El Golfo och Papagayastranden som största naturupplevelser.

   Vi har också hunnit med mindre trevliga besök på Hospiten, öns sjukhus, som lyckligtvis låg bara tio minuters gångväg från vårt lägenhetshotell. Det har blivit tre besök. Borttag av stygn efter skärsår innan utresan, urinvägsinfektion samt mjölkstockning har krävt åtgärder, de två senare med starka spanska penicillinkurer. Men församlingens äldste samt de tre barnen har hållit sig friska och krya.