En Donauresa genom sju länder och fem huvudstäder
Kategori: Allmänt
Donau är Europas näst längsta flod - efter Volga - och rinner genom åtta länder. Mellan den 10 och 22 september har vi rest längs Donau med "Der Kleine Prinz", ett litet kryssningsfartyg med plats för ca 90 passagerare. Vi startade resan i Wien i Österrike och slutade den i Bukarest i Rumänien. Däremellan gjorde vi dagsbesök i Bratislava i Slovakien, Budapest och Mohacs/Pecs i Ungern, Vukovar i Kroatien, Novi Sad och Belgrad i Serbien och Vidin i Bulgarien.
Med på resan var våra mesta resekamrater genom åren, Ann-Therese och Staffan K. På båten fanns ytterligare ett fyrtiotal svenskar och ett fyrtiotal danskar. Reseledare var Mikael Karlmark. I Sverige såldes resan genom Grand Tour, f d Seniorresor. Seniorprägeln märktes tydligt bland resenärerna. Det är inte fel att säga att vi tillhörde ungdomarna på båten.
Vi startade resan med att på egen hand tillsammans med herr och fru K tillbringa ett par dagar i Wien, en av de historiska mest intressanta städerna i Centraleuropa. Här finns så mycket som helst att se. Stadens centrala del domineras av Stefansdomens 137 meter höga torn.
De två första nätterna - våra egna i Wien - bodde vi förstås på Hotel Post, beläget i den äldsta delen av staden.
Rakt över gatan från hotellet låg det som såg ut att vara Wiens huvudpostkontor. I Sverige avskaffades postkontoren för mer än 15 år sedan, här i Wien lever de i högsta välmåga. Här fanns en liten postmuseal hörna, en filateliavdelning, en stor s k postbutik med "pappershandelsortiment" och förstås postkassor, bankomater mm.
Schönbrunn är Habsburgsdynastins sommarresidens, beläget i utkanten av Wien. En fantastisk anläggning som försöker övertrumfa Versailles i Paris, dock utan att riktigt lyckas med det. Vi gjorde en rundvandring i slottet och kände historiens vingslag i de rum där kända kungligheter som kejsarinnan Maria Theresia, hennes dotter Marie Antoinette, kejsar Franz Josef, kronprinsen Franz Ferdinand (som genom att bli skjuten i Sarajevo orsakade första världskrigets utbrott) men även kompositörer som Mozart och Haydn vistats. Minst lika imponerande som slottet är också Schönbrunns magnifika kilometerlånga trädgård.
En realtivt modern österrikare är Friedensreich Hundertwasser, född 1928 och död år 2000. Hundertwasser är känd som både arkitekt och konstnär. Hans byggnader är mycket särpräglade. Mest känt är Hundertwasserhaus i Wien, det hus som syns på bilden ovan. Vi var där 2001, ett år efter Hundertwassers död. Nu vid vårt andra besök hade det växt upp ett helt litet turistkvarter i husets grannskap, där man kunde köpa Hundertwasser-souvenier av alla möjliga slag.
Till ett besök i Wien hör de mycket välsmakande, lagom söta, bakverk som är ett av stadens viktiga bidrag till världen. Vi testade bl a att äta apfelstrudel på Café Mozart, ett klassiskt Wien-café, som bl a är känt från den gamla långfilmssuccén "Den tredje mannen". Den här bilden är dock tagen i samband med en av våra första middagar ombord på Der Kleine Prinz. Under vår tredje dag i Wien anslöt vi till den Donauresa, som vi sedan var med på i tio dagar. Maten på fartyget var mycket god och vällagad. Särskilt efterrätterna höjde sig över den standard vi brukar få nöja oss med i Sverige. Varierade och välsmakande.
Vår sista kväll i Wien tog jag den här bilden från båtens soldäck. Här har vi den sjunkande solen i ryggen. Den låter sina sista strålar belysa en relativt ny stadsdel som är belägen på andra sidan Donau, sett från Wiens centrum.
Torsdag den 14 september vaknade vi i Bratislava. Här låg vi vid kaj tillsammans med flera andra kryssningsfartyg. Vår "prins" var en aning kortare och lägre än de andra, men att den var lägre kändes bara bra när vi passerade under broar över Donau och nästan tyckte oss kunna sträcka upp armarna och nudda vid broarna. Det händer dessutom då och då att vattenståndet i floden ökar rejält och då är det förstås bra att fartyget inte är så stort och högt.
Bratislava - Slovakiens huvudstad - är en relativt liten stad, har ca 460 000 invånare. Men en mycket trevlig stad, kanske kan man t o m säga gemytlig även om vårt besök i staden bara varade några 6-7 timmar. Staden domineras av en vacker borg, som vår svensktalande guide Jena påstod var Europas vackraste. Dessutom hävdade hon bestämt att Donau är blå, inte brun eller grön, som ett normalt öga uppfattar som dess äkta färg. Men Strauss-valsen "An der schönen blauen Donau", kan ju inte ha fel titel menade hon. Jena var en av en av en rad lokala stadsguider som överlag var mycket kunniga och duktiga på att förmedla sin kunskap, ibland på svenska och ibland på engelska med översättning till svenska av vår svenske reseledare Mikael.
Vid något tillfälle försökte dessutom den danska gruppens reseledare guida oss svenskar. Föll naturligtvis platt till marken eftersom danska och speciellt den aktuella reseledarens danska ju inte är ett språk utan mer att läte, där man hela tiden försöker svälja de ord man uttalar. Överhuvudtaget kan man undra varför researrangörer placerar svenskar och danskar på samman gruppresa. Alla andra nationers resenärer vore bättre. Då skulle vi svenskar ju kunna konversera med de de flesta av medresenärerna på engelska. Men eftersom danskar förstår svenska kan vi ju inte få för oss att tala engelska med dem. Och då vågar man ju inte tilltala dem eftersom man inte kommer att kunna förstå vad de svarar.
Här promenerar vi genom Bratislavas gamla stad, mycket trivsam med låga hus och trevliga gatuserveringar.
I Bratislava hittade vi också denna "staty". Den föreställer Cumil, en man som sticker upp överkroppen ur ett brunnslock på en av huvudgatorna i gamla stan. Sägs vara stadens mesta turistattraktion. Hade till och med fått en egen varningsskylt.
Från Bratislava fortsatte Der Kleine Prinz mot Budapest. Donau är efter Bratislava i åtskilliga mil gränsflod mellan Slovakien och Ungern, något som vi dock inte såg mycket av eftersom vi under färden från Bratislava till Budapest sussade gott i vår fina hytt. När floden blir helt ungersk viker den av och passerar genom Ungern i nord/syd-riktning.
Morgonen den 15 september vaknade vi alltså i Budapest, Ungerns huvudstad och den icke-nordiska stad, där jag (i konkurrens med London) nu tillbringat flest dagar. Jag besökte 1989 den ungerska posten i Budapest i en hel vecka och 2001 var Anita och jag fyra dagar i staden.
Budapest är den enda staden längs Donau som har elegant bebyggelse på bägge sidor av floden, ja i Budapest kan man nog säga att Donau är den pulsåder som binder ihop de bägge stadsdelarna, Buda på den östra sidan och Pest på den västra sidan av floden.
På bilden syns ett av stadens kännetecken, Mathiaskyrkan i slottsormådet i gamla staden på Budasidan.
Här har vi sökt oss till Budapests gigantiska saluhall, belägen alldeles intill vår kajplats på Pest-sidan av Donau. Mat och prylar av alla slag fanns att köpa.
Budapests brunnslock går inte av för hackor. De glimmar nästan som guld.
Länderna i Europa har en mycket välutvecklad cafékultur. I Budapest finns bl a det välkända Café Gerbeaud i ena änden av stadens mesta gågata Vaci Utca. Har har A (och förstås även jag) just avslutat en kaffepaus med ovanligt gott fikabröd.
På lördag kväll, efter två dagar vid kaj i Budapest, lämnade vi staden men gjorde först en sväng upp längs flodens Pest-sida, rundade Margareteön och återvände utför floden på Buda-sidan. Vi passerade då det magnifikt upplysta parlamentshuset, ett av de största, vackraste och bäst belägna i Europa och kanske i hela världen.
På Buda-sidan av Donau ligger den gamla staden med slottet, Mathiaskyrkan, Fiskarbastionen och många andra gamla och väl upplysta byggnader. Här har vi passerat Kedjebron, den vackraste av de fyra broarna över Donau, och tittar bakåt mot byggnaderna runt Mathiaskyrkan.
Från Budapest gjorde vi också en kortare bussutflykt till en hästgård några mil öster om staden. Beskrivningen av utflykten talade om ett besök på Pustan, den stora jordbruksslätten i centrala Ungern. Men i själva verket åkte vi alltså österut till ganska kuperade trakter. Vi fick bekanta oss med en hästgård, driven av familjen Lazar. Här blev det barnsliga aktiviteter som att åka i en vagn efter ett tvåspann hästar och titta på gårdens olika andra djur. Men vi fick också vara med om en uppvisning av olika ryttarformer. Ryttaren på bilden styr fem hästar såtende på de två sista hästarna. Skickligt, inte något som vilken ryttare som helst klarar av, misstänker jag.
Den här vackert draperade ryttarinnan ingick också i turistshowen. En kännare av ridkonsten ser säkert att hon rider det som kallas damsadel, dvs hon sitter på hästen med bägge benen sedesamt på samma sida av hästens rygg.
Mellan utflykterna tillbringade vi en hel del tid i båtens fina matsal. Att äta fyrarätters måltider är ju ett trevligt tillfälle att långprata med bordsgrannarna. Här var det fyrarätters både till lunch och middag. Ändå blev vi aldrig "övermätta". Små vällagade och vackert presenterade portioner gjorde luncher och middagar till mycket angenäma tillställningar.
Nästa kajplats efter Budapest var Mohacs, en liten stad i södra Ungern, belägen strax innan floden når Ungerns södra gräns. Här fortsätter floden som en gränsflod mellan Slovakien och Kroatien. Från Mohacs tog oss en buss på en utflykt ca 5 mil västerut till staden Pecs. Där besökte vi bl a en mycket vacker kyrka, där vi också bjöds på en liten orgelkonsert med verk av Bach, Schubert och Shostakovich.
Under utflykten till Pecs regnade det oavbrutet och åskan mullrade. När vi kom tillbaka till Der Kleine Prinz växte en paraplymosaik fram på entréutrymmets golv.
Senare på eftermiddagen klarnade det upp och solen tittade fram över vår kajplats i Mohacs. Här en bild av Der Kleine Prinz i Mohacs. Visar också Donaus stränder som de oftast såg ut, gröna och ganska obebodda. Notera också att båten alltid la till med fören mot strömriktningen. När vi startade från Mohacs senare på eftermiddagen fick vi alltså vända båten och fortsätta söderut i motsatt riktning.
Morgonen därpå fanns vi i Vukovar, en stad i norra Kroatien. Staden var svårt utsatt för serbiska bombningar under krigen på 1990-talet. Vår lokala guide gav oss utförlig information om kriget, naturligtvis präglad av hans kroatiska nationalitet. Här förstod jag äntligen var sverigedemokraterna i Sverige hämtar sitt tänkesätt kring skillnaden mellan medborgarskap och nationalitet. I både Kroatien och Serbien gör man mycket tydlig skillnad mellan nationalitet, dvs vilken folkgrupp man tillhör, och medborgarskapet i en stat. I ett pass som utfärdats i Kroatien finns därför uppgift om nationalitet. Oftast är man då förstås också kroat men man kan även vara serb och bo i Kroatien. Kroater definieras i huvudsak som tillhörande den katolska kyrkan, medan serber definieras av sin ortodoxa kristna tillhörighet.
Vukovar-guiden och även de flesta andra lokalguiders framställning lyfte gärna fram den egna folkgruppen/nationen och man talade oftast lite nedlåtande om de angränsande folkgrupperna. Nu var gliringarna oftast godmodiga, men för bara drygt 20 år sedan motiverade de krig och massmord. En iakttagelse både i Kroatien och Serbien var att man oftast talade gott om Titos tid, innan Jugoslaven 10 år efter hans död föll samman i sju olika stater. Det sämsta Tito gjorde var att dö, hörde vi sägas ett par gånger.
På bilden ovan syns ett skottskadat ännu inte restaurerat hus.
I Vukovar fanns också detta hus, Vukovars Schönbrunn, som guiden kallade det. Ett hus som pietetsfullt renoverats efter krigets bombningar. Slottet har tillhört en tysk släkt vid namn Eltz från dess uppförande 1749 till 1920-talet. En kul koppling var att vi och våra goda vänner på Donauresan 1985 gjorde en bilresa i Europa med våra totalt sex (3+3) barn. Då besökte vi Burg Eltz i trakten av Koblenz i Tyskland. Och mycket riktigt, det visade sig vara samma släkt som byggt slott både i Tyskland och Vukovar i nuvarande Kroatien.
På eftermiddan samma dag bytte vi efter några mil sida av floden och ankrade i Novi Sad, Serbiens näst största stad. Den ligger i en autonom provins som heter Vojvodina, längst norrut i Serbien. Novi Sad tillhörde de städer som bombades av NATO i samband med Kosovokonflikten, det sista inslaget i 1990-talets krig i f d Jugoslavien. Stadens tre broar och en raffinaderianläggning bombades sönder av NATO i slutet av Balkankrigen på 90-talet. Broarna är uppbyggda igen - men NATO:s aktier står inte högt i trakten. Att man själva som serber lätt bomber falla över både kroater och bosnikaer tycks man ha glömt.
Stadens historia är typiskt centraleuropeisk. Den tillhörde länge den österrikiska Habsburgsmonarkin och sedemera det Österrike-Ungern som krympte starkt efter att tillhört förlorarsidan i det första världskriget och i den krympningen hamnade Novi Sad i det som så småningom kom att kallas Jugoslavien.
Här gick vi en trevlig stadsvandring och hann också med att ta en fika på en stadens många gatuserveringar. I den här huslängan fanns ett café där Albert Einstein skall ha tillbringat många timmar. Hans första fru hette Mileva Maric och var från Novi Sad. Hon anses ha haft en viss postiv påverkan på hans arbete med relativitetsteorin, ja serbiska feminister vill t o m hävda att det det var Mileva och inte Albert som drog de epokgörande slutsatserna, men att Albert som den man han var förstås tog åt sig och fick hela äran. Hur det är med det kan man ju spekulera kring - men Mileva och "Einsteins café" var i alla fall ett viktigt inslag i vår guides, Elenas, berättelse om staden.
Nästa B-huvudstad efter Bratislava i Slovakien och Budapest i Ungern blev Belgrad i Serbien. Belgrad är belägen där bifloden Sava rinner ut i Donau. Sava är en stor "segelbar" flod som rinner upp i Slovenien. Vår kajplats här låg faktiskt i Savas mynning och inte vid Donaus strand.
På södra sidan av Sava med utsikt över bägge floderna ligger Belgrads stora fästning, där vi började vår rundtur i staden. Enligt guiden var fästningen stadens lunga - dit man drog för att ha picnick, motionsspringa, träffa vänner etc. Ett gäng herrelösa men registrerade hundar drog runt inne i fästningen.
Bilden visar en utsikt från fästningen mot Sava och längre bort Donau.
Inne i fästningen fanns ett krigsmuseum, där vi kunde beskåda krigsutrustning från olika tider. Här på bilden ser vi den s k "Tjocka Berta, en kanon med anor från första världskriget. I det kriget tillhörde Serbien segrarsidan.
Från ankringsplatsen i Belgrad gjorde vi på eftermiddagen en utflykt till en liten ort som hette Yarak. Här finns ett jordbruk som också är en turistfälla. Man serverade i och för sig god mat och rikligt med husets vin och starkare drycker. Ett gäng musiker spelade folkmusik från trakterna (och från andra delar av världen). Vi fick också tillfälle att gå runt och titta på gårdens djur.
Bland djuren fanns dessa gäss. För första gången förstod jag varför man brukar tala om "gåsmarsch"!
Nästa dag innebar en heldag på "Den lilla Prinsen". Detta eftersom vi då passerade genom det som kallas Järnporten, Donaus passage genom ett bergsområde. Den smalaste passagen är ca 150 meter bred och syns lite till höger om mitten på bilden. Floden har här Rumänien på den vänstra och Serbien på den högra sidan och slingar sig fram så att den ibland t o m går i öst-västlig riktning.
Här har jag använt mobilkamerans panormafunktion och tagit detta foto från passagen av Järnporten. Fotot är tagit mot båtens akter uppströms Donau. Den här dagen tillbringade vi till stor del ute på fartygets soldäck, dock var dagen ganska grå och solfattig. Men vyerna var ganska fina.
Den här mannen hängde större delen av dagen på däck med sin kamera, som han dock här tillfälligt överlämnat till sin hustru. Passagen av Järnporten guidades av vår svenska reseledare via den radioutrustning som jag bär på magen. En bra lösning som användes vid alla guidningar och som gjorde att jag med min kamera kunde röra mig ganska långt från klungan kring guiden utan att gå miste om den ofta intressanta information som hen förmedlade.
Strax efter passagen av Järnportens smalaste del såg vi detta jätteporträtt inhugget i en bergssida på den rumänska sidan av floden. Om jag minns rätt från Mikaels, reseledarens, berättelse hette mannen Decerailos och var någon slags dakis hjälte. Dakerna är ett trakiskt folk som invandrade till Rumänien och som romarna kom att kalla daker. Det rumänska bilmärket Dacia har en koppling till folkets namn.
Vi är nu framme till resan sista dagar. Den näst sista dagen vaknade vi i staden Vidin, nu var vi alltså i Bulgarien. Men på andra sidan floden såg vi Rumänien. Donau är under en mycket lång sträcka gränsflod mellan Rumänien och Bulgarien. Här var jag uppe tidigt på morgonen och hann fånga morgonrodnaden innan solen gick upp i öster.
Även i Vidin blev det en stadsvandring på ett par timmar, ledd av guiden Miguela. Här fick vi bl a besöka det medeltida fortet Baba Vida, "mormor Vida".
I Vidin fanns också denna synagoga. Den bulgariska regenten lyckades så gott som helt skydda sina judiska undersåtar från Förintelsen genom att vara lierad med Hitler-Tyskland och genom att gång på gång skjuta upp transporterna till förintelselägren, något man är stolt över idag. Men den judiska befolkningen i staden har ändå i stor utsträckning lämnat och dragit till Israel. Den här stora synagogan står kvar - men utan tak.
Från Vidin hakade vi på en eftermiddagstur med buss upp till Belogradschik, den lilla vita staden. Den ligger på 600 meters höjd intill en gammal borg som byggts i ett område med mycket märkliga stenformationer, formationer som liknar de vi sett på bild från Kappadokien i Turkiet. Vi gick hela vägen upp till borgens högsta punkt, trots att vi fick klättra i branta trappor och stegar.
Från borgens högsta punkt hade vi mellan stegstodern en fin utsikt mot angränsande berg.
Vissa besökare i borgen hittade mer luftiga platser än undertecknad.
Så var vi framme vid den sista ankringsplatsen, morgonen den 22 september. Vi lämnade skeppet i en liten stad, Turnu Magurele. Här fanns en gammal kemisk industri, som såg ut att liksom många andra industrier på Balkan med ursprung från kommunisttiden vara nedlagd. Här lämnade vi Der Kleine Prinz och embarkerade en buss, som sedan längs en snörrät väg genom det mycket öppna slättlandskapet i södra Rumänien förde oss till huvudstaden Bukarest.
Bukarests sevärdhet nummer ett verkade vara detta megahus, Folkets hus, parlamentet. Sägs vara världens näst största politiska administrationsbyggnad. Den rumänske diktatorn Ceausesco beordrade byggandet och kompletterade byggnaden med en paradgata som går genom staden rakt bakåt från den plats där jag tog det här kortet. Här framför byggnaden lyckades en gång Micael Jacksom vid en utomhuskonsert - efter Ceausescos och kommunismens fall - ta fel på Bukarest och Budapest, vilket guiden - en äldre man - framhöll ett par gånger.
I Bukarest åkte vi runt i staden med den buss som tagit oss från fartyget till huvudstaden, men fick också lite egen tid innan avfärden till flygplatsen vid 15-tiden. Vi gjorde under rundturen bl a ett uppehåll framför den byggnad där Ceausesco i samband med revolutionen 1989 försökte tala folket tillrätta, men i stället fick fly med en helikopter från byggnadens tak för att senare fångas in och avrättas tillsammans med sin hustru. Lite av nutidshistoriens vingslag!
I Bukarest hittade vi också denna ryttarstaty, en kung som liksom jag hette Karl och som spelat någon slags roll i den rumänska historien. Ryttarstatyer var förresten vardagsmat i de städer vi passerade. Fanns i princip i varje stad. Illustrerar kanske den krigiska miljö som den här delen av Europa utgjort under historiens gång. Och alla statyer av verkliga personer visar förstås män. En männens värld där klanen och folket varit och är oerhört viktiga och där demokratiska ideal har svårt att på allvar slå rot hos medborgerna.
Så gott som alla guider i de sju länder vi besöket hade negativa saker att säga om landets politiker - om korruption och oförmåga att förstå medborgarna behov. Kändes på sätt och vis oroande, visar ju att demokratin kan hänga på en skör tråd. En utveckling i Rysslands riktning med en stark man liksom Putin leder folket rätt kan lätt komma att kännas som en bättre lösning än demokratins "klantskallar till politiker".
Här på Balkan lever också sexismen och guiderna kan säga saker om kvinnor som vore omöjliga vid en motsvarande guidning i Sverige. Medan he-män har hög status. Religion är också närvarande på ett annat sätt än hemma i den meningen att alla tillhör en religion, dvs har en religiös identietet och att man t ex gärna korsar sig när man passerar en kyrka. Zigenare/romer är inte väl sett och de som vi betraktar som fördomar om folkgruppen kommuniceras av guiderna som sanningar.
Vår bildningsresa längs Europas längsta flod efter Volga är därmed till ända. Den blev ca 120 mil lång och varade i 10 dagar. Med flyg kom vi sedan snabbt hem till Tyresö för att inom ett par dar fortsätta upp till sommarhuset i Piteå, där jag skriver dessa rader.
Den som vill veta mer om Donau kan ju gärna läsa Claudio Magris kända bok "Donau". Den kom ut på 1990-talet och innehåller korta essäer om Donau, om dess städer och människor och med tonvikt på de kulturella yttringar som funnits och finns kring denna pulsåder genom vår världsdel.
Ulla Åhlén säger:
Tack för mycket trevlig reseberättelse!