Bildblogg från Slåttervägen

Carl-Olof Strands blogg

En resa till Götet

Kategori: Allmänt

33897-20


Helgresa till Göteborg och vår goda vän, professorn,  därstädes. Meterologerna hade i flera dagar varnat för snöoväder denna fredag. Vi var på fredagsmorgonen nästan säkra på att vi skulle ställa in den planerade resan. Men farbror S, tillika professorns make,  övertalade oss att åka med. Han hade på Vägverkets sajt sett att vägarna såg bara och farbara ut. Så framemot eftermiddagen bestämde vi oss i alla fall för att åka med och hälsa på i Götet.
Innan denna avresa hade jag klarat av 60-årsuppvaktningen på jobbet. Den blev betydligt pampigare än jag väntat mig. Man hade hyrt  in oss i gästmatsalen och ett 60-tal personer från olika avdelningar var med. Efter firandet körde jag hem blommorna och presenterna. Vid 17-tiden var vi hos S i Älvsjö och kunde starta snöresan till västkusten. 

S körde själv hela vägen – han ville helst göra det själv, sa han, vilket jag tacksamt tog emot. Han körde säkert i snöyran. Vi tog E4-an till Jönköping – med ett enda stopp, i Brahehus – och sedan väg 40 över Borås till Göteborg. Efter Jönköping blev vi fast några mil bakom två snöplogar, annars gick det riktigt snabbt trots snöfall och kraftig vind. Vid 23-tiden var vi framme hos A-T i Johanneberg i Göteborg. Vi avrundade kvällen med ett par mackor och gick sedan framemot 1-tiden till sängs. Jag och Anita delade en bäddsoffa, smal men hyggligt skön att sova i.

På lördag sken solen över Göteborg och temperaturen låg på ca 10 minusgrader. Inte precis ett väder man förknippar med denna stad. Vi ägnade tiden från ca 11.00 till 16.00 att promenera runt i staden i snömodden och avslutade med att äta en god middag på en restaurang i Haga. Efter kaffe i lägenheten promenerade vi åter ner till stan och såg ”Ett drömspel” av Strindberg på Göteborgs stadsteater vid Götaplatsen. Jag var rejält sömning stora delar av föreställningen och kan väl inte säga att pjäsen tilltalade mig särskilt mycket. Både jag och Anita har visst svårt med drömspel, vi har ju Bulgakovs ”Flykt” för fyra år sedan snart i minnet. Kvällen avslutade vi med räkor och vin i lägenheten. Gott och trevligt som vanligt tillsammans med K-arna.

Söndagen bjöd på fortsatt fint vinterväder. Vi beslöt att göra en utflykt till Göteborgs närmaste skärgård och körde alltså ut till Öckerö. Körde gjorde vi förresten inte hela vägen utan vi fick lov att åka färja ca 15 minuter från Hisingen till Öckerö. Ute på Öckerö åkte vi först norrut, sökte sedan upp kyrkan och åkte till sist söderut till Hönö, där vi intog dagens middag på Hönö Nya Pizzeria i närheten av fiskehamnen. Hela dagen sken solen över den snöiga och grafiskt vackra skärgårdsmiljön.

Vid 17-tiden startade vi hemresan. Vi tog samma väg tillbaka och S körde även denna gång hela vägen. Nu var vägarna saltade och snöfria större delen av sträckan. Hemresan gick med S säkra körning på bara fem timmar.

Vi är tacksamma att vi beslöt att åka med trots fredagens snöväder. Vi har haft en trevlig och avkopplande minisemester i rikets andra stad. Varken Anita eller jag har egentligen tidigare turistat i Göteborg. Nu blev det lite av detta och i en annorlunda vädermiljö än vi normalt förknippar med semester.


Sextio

Kategori: Allmänt

  33897-18
Jubilaren med sin gamla gitarr


Föregående helg firade jag 10-årsjubileet av 50-årsdagen, dvs 60-årsdagen. Efter en minutiös planering under flera veckor hade vi på lördag öppet hus för totalt 56 personer hemma i huset på Slåttervägen. Trångt, trångt blev det – men inte för trångt.

Dagen började med en riktig överraskning. När jag vid ½9-tiden gick ut för att hämta in morgontidningarna och öppnade postlådan vällde det ut brev. Ja, det stod till och med en påse med ett par stora brev utanför lådan. När jag kom in och började granska breven förstod jag sammanhanget. Vår goda vänner i fredagsgruppen hade träffats på fredagkvällen och skrivit, (under)frankerat och poststämplat hela 60 olika brev, kort och varuprov. Sen hade någon – Östen och Jeanette från Haninge är misstänkta – varit här på natten och postat breven i vår stora postlåda. Tillsammans med våra besökare från Piteå, min syster Anna-Lena och hennes man Staffan, fick jag och Anita mer än en timmes ytterst underhållande morgon medan vi öppnade och tog del av innehållet i alla de fyndiga försändelserna. Jag blev postdocent vid Göteborgs universitet, fick ett lägenhetserbjudande från vd vid Nynäshamns bostäder, fick erbjudande från Lantmäteriet och Tyresö kommun att utvidga min tomt norrut in i berget. Med mera, med mera.

Efter den långa och underhållande frukosten ägnade vi förmiddagen och början av eftermiddagen åt förberedelser inför den kommande anstormningen. Staffan satte igång med att ställa i ordning vårt trådlösa nätverk, något som han också efter mycket spring upp och ner mellan datorerna lyckades med. En riktigt värdefull och oplanerad 60-årspresent. Tjejerna anlände och hjälpte till i köket och framemot ½3-tiden kom också Karin, Petter och Stefan med Indra samt Mattias och Åsa med småpojkarna. Första ”externa gäst” var våra tidigare Krusbodagranne Elisabeth, som kom promenerande från huset på Slumnäsvägen. Därefter kom Ullabritt och Ingemar och sen strömmade gästerna in ända till ½7-tiden, då fredagsgruppen som sista grupp stod utanför dörren och på sedvanligt sätt redan i entrén sjöng och hurrade. Sammanlagt blev vi 56 personer och då vi var som flest i huset gissar jag att ca 50 personer fanns i hallen, köket och vardagsrummet. Ca 3,5 ton belastade alltså husets bärande balkar. Tur att man byggde stabilt på 60-talet. Äldsta gäst var farbror Tore, drygt 90 år och yngst förstås Anton, 10 månader. Om man inte skall räkna Martinas lilla blivande människa, som väl kan sägas var minus1,5 månader.

Martina och Petter höll i underhållningen. Martina uppträdde som allsångsledare, intervjuade mig och sen fick vi sjunga en sång per decennium av min levnad. Jag fick själv med min gitarr utgöra husband. Efter att vi sjungit ”Så bittert kall sveper nordanvinden” som sång från min barndom fick jag byta min gamla Levin-gitarr mot en helt ny, underbart välljudande, stålsträngad kvalitetsgitarr, byggd i Tjeckien. Alltså Anitas present till hennes trubadurfuskande make. Med hjälp av denna gitarr gick det sedan som en dans att kompa övriga låtar, som ”Prövningar vi möta få”, ”Släden dinglar”, ”Sköna människor”, ”Byns enda blondin” och ”En kväll i juni”. Tillsammans gjorde Mina och Petter också ett par egna nummer, dels ”Dagny” med Petter på ukelele och Dylans ”I shall be release”, där Petter var lead singer i verserna.

Sextio
Jubilaren kompar hyllningsvisan på sin nya gitarr

Lars J höll tal för Fredagsgruppen. De sjöng en uppdaterad version av 50-årsvisan ”Calles visa” på Kalle på Spången – melodin. Jag fick också ett stort vitt paket med vita snören, innehållande en hel låda basarböcker av undermålig kvalitet. Vi fick också tillsammans sjunga den klassiska Ove Törnqvist-visan om det lilla röda paketet med vita snören. Min lillasyster Anna-Lena höll ett väl förberett och spirituellt tal och berättade om saker jag lärt henne. Om fotografering, om gitarrspelande och om ishockeyspel-spelande. Jag fick dessutom möta henne i en hockeyspelmatch, som hon till all lycka lyckades vinna med matchens enda mål.

Johannas hund Indra fick större delen av eftermiddagen och kvällen hålla till i Mattias gamla källarrum. Men framemot 22-tiden fick hon komma upp och träffa de kvarvarande gästerna. De var mycket intresserade av henne. När de sista ”externa” gästerna lämnade vid 23-tiden var vi rejält trötta. Ändå höll framförallt Anita ut och städade undan det mesta av festen innan vi kom i säng vid 01-tiden.  Vi kunde då summera en helt underbar dag. Otroligt hur folk lagt ner tid och ork på att förbereda och göra denna dag så innehållsrik för mig. En dag då jag verkligen känt mina barns, syskons, släktingars och goda vänners kärlek och uppskattning, en dag att minnas i tider som framåt kanske inte blir så komplett lyckliga som denna dag.
På söndag firade vi så den riktiga dagen, den 15 januari. Även denna morgon åt vi en trevlig frukost tillsammans med Anna-Lena och Staffan. På förmiddagen gjorde jag i ordning ett antal bildsidor som jag tryckte upp för att skicka med upp till mamma Maria i Piteå. Jag ringde mamma och berättade om gårdagen. Jag fotograferade också alla de 10-15 olika buketter och blommor jag fick under lördagen. Sen åt vi lite rester från lördagen och gjorde en promenad upp till vår gamla boplats i Krusboda. Då hade även Johanna och Indra anslutit och följde med på vandringen.

Sen var det bara att snabbt svida om och åka till eftermiddagens familjemiddag på Enskede Värdshus. Vi blev elva vuxna och så Lukas och Anton. Vi åt hummersoppa och lamminnanlår i ett chambre separe. Mycket gott och vällagat. Och jag fick njuta av ytterligare en eftermiddag med min fantastiska familj.
Tiden blev lite knapp – så jag bröt upp och skjutsade Anna-Lena och Staffan till Centralen för vidare befordran till Arlanda, Kallax och Piteå. Sedan återvände jag till värdshuset för en avslutande kopp kaffe. Så återvände Anita och jag ensamma till huset på Slåttervägen, vårt hem sedan snart 18 år. Det kännes tomt på söndag kväll – efter den urladdning av gemenskap och vänskap som helgen inneburit.

33897-19
Familjemiddagen på Enskede värdshus


Som avslutning på helgen såg vi det sista avsnittet av ”Heimat 3”. Serien höll stilen till slutet och vårt gemensamma omdöme kvarstår: en bättre serie har aldrig sänts i svensk TV. Det gäller förstås inte bara denna tredje del utan helheten. Del 3 slutade vid millennieskiftet år 2000 – med en hejdundrande fest i Hermans och Clarissas hus vid Rehn. I den sista scenen står Hermans dotter vid ett fönster, tittar på sin son, Hermans barnbarn som sitter vid pianot och spelar en låt som han lärt sig av sin morfar. Heimat har verkligen varit en film om familjens betydelse på gott och ont – en film som i högsta grad kändes ”rätt” en familjehelg som denna, min 60-årshelg.

Vad kommer framtiden att innebära? Hur länge får jag och Anita vara med på denna jord och se våra barn och barnbarn och kanske barnbarnsbarn föra gener och minnen vidare? Omöjligt att säga – men förhoppningsvis kan det bli många goda år. Under alla förhållande är jag övertygad om att vi nu har gett våra barn en stabil grund att stå på och att de kommer att klara sig bra, vad som än händer med oss. Men det är klart vi vill vara med länge än och se vad som händer.

Lazy days i väntan på biltullar och födelsedag

Kategori: Allmänt

33897-16

Mellan nyår och trettonhelgen har jag haft semester från jobbet och vilat upp mig hemma på Slåttervägen. Lata dagar med sena morgnar, korta inköpsresor och ett antal hobbytimmar vid datorn - med tonvikt på att skanna in gamla bilder och med att skriva 2005 års årskrönika. Trots de långa och sköna nätterna har jag känt mig trött på dagarna, i varje fram till dess att jag satt mig vid datorn och aktivierat hjärnan på det sätt som bara interaktionen mellan hårddisk och mänsklig hjärna kan göra.

I går och idag har Johanna varit här med Indra, den ettåriga tonårsrottweiler, som numera tillhör familjen. Tillsammans med Indra är det lättare att komma ut på promenad. Dagens bild är hämtad från dagens vandring.

På måndag börjar arbetsveckorna igen. Längtar väl inte direkt att börja om igen - men det brukar bara gå någon dag så är man inne i jobbet igen och tycker att jobbfrågorna är de viktigaste som finns, sådana frågor som man inte ägnar en tanke under semestern. På måndag är det också dags att börja stångas med biltullarna - detta Stockholmselände som är ett slag i ansiktet på oss förortsbor. Vi förväntas som Tyresöbor bidra till Stockholms storstadsstatus genom att arbeta i Stockholm, besöka teatrar och andra kulturyttringar i innerstan och hålla stans butiker under armarna med våra inköp. Men vi skall ha mer än två timmars restid till och från våra jobb och numera dessutom betala tull för att få besöka de fina innerstadskvarteren, där förmögna lägenhetsinnehavare inte skall behöva inandas våra bilars avgaser.

Det Stockholm behöver är fler förbi- och genomfartsleder. Det är inte tullarna för att köra in till själva city som retar mig mest - utan att vi som vinner rejält med tid genom att passera stan på väg till våra jobb skall tvingas till en stor omväg  eller alternativt betala rejält för att komma dit. Det är 4 kilometer längre till Solna via Essingeleden än via Klarastrandsleden. 8 kilometer mer tur och retur drar nära en liter mer bensin och avgaserna från bensinen skall nu dessutom nu drabba förortsbor i Årsta och på Essingen i stället för de innerstadsbor som hittills fått njuta av dem.

Så är det också detta med folkomröstningen. Den skall vi i förortskommunerna inte få delta i. Helt klart upprörande. Vi är väl om några berörda av detta, i många fall mer än de Stockholmare som kan ta apostlahästarna till jobbet. Men det har i alla fall det goda med sig att socialdemokraterna i Stockholm på detta sätt effektivt torpederar de lokala sossarnas möjligheter att vinna 2006 års val och därmed öppnar för att vi kristdemokrater i Tyresö trots dåliga rikssiffror kan behålla ett par mandat i fullmäktige.
Inget ont som inte har något gott med sig. Dessutom byter jag snart bil - till en SAAB 9/5 Biopower. Och eftersom den som miljöbil är befriad från biltullarna kommer att jag att få kortare restider genom stan än tidigare. Får väl därför sluta kverlulera och i stället tacka Billström för ett smart initiativ.
När denna första arbetsvecka efter julstiltjen är slut stundar min 60-årsdag den 15 januari. Firas lördag den 14:e med öppet hus för släkt och vänner. Mer om detta i kommande bloggar.