Padjelanta 1977
Kategori: Allmänt
Är sommarförkyld och har passat på att skanna bilder från ett år långt tillbaka i tiden, nämligen 1977. Vi hade då varit gifta i knappt sju år, Mattias var inne på sitt sjätte år och Martina närmade sig sin treårsdag. Känns i efterhand som att detta var ett av våra lyckligaste år i livet. Det här året tog vi ledigt från barnen en vecka i början av augusti och gav oss av på en vandring i Padjelanta. När vi nu inte har några aktuella resor att berätta om kommer här i stället en liten reseskildring från denna vandring.
Vi körde med bil längs "Vägen västerut" till Vietas. Där hann vi med en tur till Stora Sjöfallet (bilden ovan) innan vi tog postdiligensen till Ritsemjokk och därifrån turbåten till Vaisaluokta i vattenmagasinet Akkajaurs nordvästra hörn. Efter ett par kilometers vandring längs Akkajaure vek vi upp i Koussavagge och slog ganska snabbt upp tältet med utsikt mot det stora vattenmagasinet. Nästa dag ledde oss genom Koussavagge till sluttningen ner mot Kutjaur. Det var soligt och varmt och vi slog läger ganska tidigt på eftermiddagen. Vi hade sedan en härlig kväll med vacker utsikt mot Kutjaur och mot fjällen i söder.
Nästa dag vandrade vi vidare förbi STF:s stuga vid Kutjaur och på tre hängbroar över det stora vattendraget Voujatätno. Snart fick vi sjön Vastenjaure i sikte och kom fram på eftermiddagen fram till turiststugan Låddajokk. Här gick vi värdshus förbi och började vandringen uppför den långa sluttningen upp mot Pårka, ledens högsta punkt (ca 900 m ö h). En bit uppför sluttningen slog vi upp tältet. Det mulnade och ett lätt regn började falla. Vinden kom söderifrån. Vårt tält låg i lä för vinden varför myggen kunde hålla sig på plats och göra kvällen mindre angenäm än den föregående.
Nästa dagsetapp förde oss över Pårkas höjder ner till Arasluokta vid en vik av den stora sjön Virihaure. Eftersom regnet hängde i luften tog vi in i en av turisstugorna. Vi hann också med en liten titt på det sameläger som fanns i närheten av turistanläggningen. Sista etappen till Staloluokta blev vandringens kortaste. Vi fick gå större delen av leden i regn. I Stalo tog vi in i STF:s stuga där vi delade rum med 16 andra gäster, två i var och en av de nio bäddarna. På kvällen kunde vi basta i en vedeldad bastu och sedan ta ett svalkande dopp i den intilliggande jokken. Från bastun gick vi direkt till kåtakyrkan, där det var en kvällsandakt. Blev en aning varmt att sitta nära elden i kåtakyrkans mitt.
Sista dagen, en söndag, började vi med en liten utflykt till en höjd ovanför Staloluokta. Sedan tillbaka för att delta i kyrkhelgens gudstjänst som även följdes av ett kyrkkaffe på backen intill kåtakyrkan. Så var det på eftermiddagen dags att åka hem. Vi hade beställt återresa med Norrlandsflyg till Vietas och vår bil. Planet visade sig vara ett gammalt kanadensiskt åttasitsigt amfibieplan, byggt redan på 40-talet. Vi blev de enda passagerarna. Jag fick sitt på co-pilotens plats medan vi flög hem i stort sett den väg vi vandrat och sedan runt det stora massivet Akka tillbaka till Vietas. Där väntade bilen, som sedan tog oss till Piteå och barnen - som då var två och som haft några trevliga dagar med mormor, morfar, farmor och farfar.
Anita väntar på bussen till Ritsemjokk i Vietas.
Framme i Ritsemjokk är Anita här på väg till bryggan där turbåten till Vaisaluokta väntar. I bakgrunden syns fjällmassivet Akka, med toppar på 2000 meter.
Efter ankomsten til bryggan i Vaisaluokta vandrade vi ett par kilometer längs Akkajaurs strand. Med vacker utsikt över det stora vattenmagasinet, som skapades när Sourvadammen anlades.
Från Vaisaluokta gick vi någon kilometer uppför Koussavagge innan vi slog upp tältet. Här vaknade vi till en fin morgon med utsikt över Akkajaure.
På väg genom Koussavagge förbi sjön Koussajaure i vackert väder.
Här har vi passerat vattendelaren i dalen och har fått nya utsikter mot söder.
Vår vackraste tältplats någonsin i fjällen. En underbart vacker kväll med utsikt ner mot Kutjaur och vidare mot Sarek i sydost.
Nu har vi passerat Kutjaur och turiststugorna vid dess strand och vandrar längs Voujatätno, det stora vattendrag som delar av Padjelanta och som mynnar i Akkajaure.
Tre hängbroar förde oss över Voujatätno. Det här är den längsta, kanske också den längsta hängbron i de svenska fjällen.
Vandringsledaren med lite större erfarenhet av fjällen än den medföljande hustrun. Men hon klarade vandringen med glans.
Snart hade vi denna utsikt mot Vastenjaure, den ena av de stora sjöarna i Padjelanta.
Leden kom ganska nära sjön Vastenjaure. Här har vi gjort rast med fin utsikt över sjön.
Ett stort snöfält låg kvar i slutningen ner mot Vastenjaure.
När vi passerat turistanläggningen i Låddejokk blev vädret allt sämre. Men vi hann slå upp tältet i den tunga backen upp mot Pårkas innan regnet kom. Här höll vi oss inne i tältet eftersom myggen var minst sagt många och ettriga.
När vi nästa dag nått upp till 900-metershöjden vände leden nedåt. Här fanns denna rauk, som har haft en roll i den samiska förkristna religionen.
I gråväder passerade vi Miellätno, ännu en stor älv som man går över via en hängbro.
Så var vi framme i Arasluokta turistanläggning, som är belägen intill samelägret med samma namn. Arasluokta är dessutom namnet på den nordliga viken av den stora sjön Virihaure.
På den förra bilden är det Anita som vilar ut på bron till den turiststuga vi övernattade i. Här är det fotografen som blivit förevigad i någon slags böneställning på samma förstubro.
En av kåtorna i samelägret i Arasluokta. Lägret används endast sommartid.
Den sista vandringsetappen förde oss ca nio kilometer från Arasluokta till Staloluokta. Stalo är lite av en knutpunkt i denna del av fjällvärlden. Där finns bl a en vackert belägen kåtakyrka med klockstapel. I Stalo finns också en ganska stor turistanläggning och ett sameläger. Från platsen har man en vidunderlig utsikt över Virihaure, den stora gränssjön med Norge på andra sidan.
Här bodde vi i en stuga med två rum, där vardera rummet hade nio bäddar. Den stugmodellen finns eller fanns åtminstone 1977 på många STF-anläggningar. Vid stor beläggningen sover man två och två i bäddarna, vilket vi fick göra i det här fallet. Här sitter Anita med några av de andra gästerna vid stugans bord.
Efter en kvällsbastu med dopp i den intilliggande jokken deltog vi på kvällen i en kvällsandakt i kåtakyrkan.
Sista dagen kom solen tillbaka. Från en höjd ovanför Saltoluokta sitter här blogginnehavaren och tittar ut över Virihaure. Diktaren Sten Selander har en gång i tiden utnämnt en utsikt över sjön till den vackraste utsikten i världen!
På den här bilden ser man turistanläggningen i Staloluokta 1977. Bastun längst till vänster, sedan STF:s stuga där vi sov och sedan den modernare stuga som då ägdes och drevs av Domänverket. På bilden syns också kåtakyrkan och klockstapeln.
Det var kyrkhelg i Salto den här helgen och efter söndagens gudstjänst blev det kaffeservering på kyrkbacken.
På eftermiddagen anlände vårt beställda flygplan från Norrlandsflyg, en gammal kanadensisk kärra från andra världskrigets dagar, men enligt piloten i topptrim.
Här är vi uppe luften. Jag sitter på copilotens plats och har i uppdrag att ta ner planet om piloten skulle drabbas av en hjärtinfarkt.
Bakom oss sitter Anita och tittar ut över fjällvärlden.
Den här bilden är tagen strax efter starten. Vi ser i fonden Arasluokta, den nordliga viken av Virihaure.
Flygningen förde oss runt Akkamassivet och längs Akkajaur tillbaka till vår bil i Vietas, det lilla samhälle som ligger i närheten av Stora sjöfallet.
Vi kom till bilen sen eftermiddag, men som vanligt vid våra fjällvandringar blev det en direktresa tillbaka till civilisationen i Piteå. Vi kom hem en bit in på natten och nästa morgon väcktes vi av våra då två barn, fem och två år gamla.
1977 var vi 31 resp 29 år. Nu är vi 74 och 72. Men vi är rejält vandringstränade efter coronaperiodens många vandringar i Södertörns natur och skulle säkert klara av att göra om vandringen. Kanske något för sommaren 2021?
