Bildblogg från Slåttervägen

Carl-Olof Strands blogg

Om möjligheterna att göra islam mer tolerant

Kategori: Böcker

Sam Harris & Maajid Nawaz: Islam och toleransens framtid 
Fri Tanke 2017 

Det senaste året har jag läst ett flertal böcker om islam och om islams roll i vår samtid. Den här lilla boken om islam och om hur islam skall kunna utvecklas till en mer tolerant religion har formen av en dialog mellan två personer med olika bakgrund och förhållningssätt. 

Sam Harris är en amerikansk ateist, författare, religionskritiker och neuroforskare. Som religionskritiker har han fokuserat på islam. 

Maajid Nawaz är en engelsk muslim, författare och politiker. Han är en av grundarna till tankesmedjan Ouilliam, en antiterroristorganisation som försöker utmana islamistiska extremisters tankegångar. Maajid växte upp i England. Under tonåren reagerade han starkt på den institutionella rasism som han tyckte sig bli utsatt för och anslöt sig till Hizb ut-Tahrir, en revolutionär islamistisk rörelse. På uppdrag av denna rörelse reste han 1999 till Pakistan för att starta en gren av rörelsen där och efter nine-eleven 2001 hade han samma uppdrag i Egypten. Där blev han fängslad 2002 och satt i ett egyptiskt fängelse i 4 år. Under den tiden började han läsa mer om den islamistiska ideologin, övergav den och blev 2008 ordförande i Quilliam, världens första organisation mot terrorism.

I bokens inledning diskuterar Harris och Nawaz ”Vidden av problemet”, där problemet är den islamistiskt baserade terror som är ett av de största problemen i dagens värld.  Harris tänker sig islam som bestående av ett antal koncentriska cirklar.

I mitten finns islamismen, dvs den riktning som vill göra islam till det politiska rättesnöret för världens länder genom att bl a införa islams lagar, sharia. Denna delas inifrån och ut in i:

·      Jihadism, som genom användning av våld vill tvinga fram en islamistisk stat. Hit hör Islamska staten, Boko Haram, al-Shebab, al-Qaida och andra terrororganisationer. Vissa av dessa är globala, andra mer lokala (som t ex Hizbollah och Hamas) när det gäller utbredningen i världen.

·      Revolutionär islamism, som genom revolution vill ta över makten i ett samhälle, men som inte normalt griper till vapen för att uppnå sitt syfte. Det islamska styret i Iran infördes på 1980-talet via en relativt oblodig revolution.

·      Politisk islamism, vars anhängare utgör majoriteten av alla islamister men som ändå är en minoritet i gruppen muslimer som helhet. De verkar i princip inom ramen för demokratiska principer. Det tydligaste exemplet på politisk islamism är Muslimska brödraskapet i Egypten, som fick makten i landet i de demokratiska val som följde i den arabiska vårens spår. 

Islamismens stöd i muslimska länder har undersökts vid olika tillfällen. Bokens författare refererar till en undersökning av 40 års olika parlamentsval i länder med muslimsk majoritet. Islamistiska partier har enligt undersökningen fått ca 15 % av rösterna i genomsnitt. Men samma undersökning visar också att stödet till sharialagstiftning kan vara mycket högre. I vissa länder tycker mellan 40 och 60 % t ex att avfällingar från muslimsk tro skall – i enlighet med sharialagarna – dödas.

Majoriteten av världens muslimer kan dock inte betraktas som islamister. En stor del av de övriga kan ses som tillhöriga konservativ islam, som fundamentalister eller traditionalister. De hyllar klantänkandet, accepterar hedersförtryck, ser med ogillande på kvinnlig frigörelse etc. Men de accepterar att leva i samhällen som inte styrs av islam och griper inte till vapen för att försvara tron. Oavsett om man ser på t ex  Pakistan, Indonesien, Malaysia, Egypten eller Gulfstaterna är majoriteten av alla muslimer idag konservativa och med en konservatism som har sin grund i religionen islam. Man kan ha stor nytta av konservativa muslimer som allierade i kampen mot islamism och jihadism, säger Nawaz i boken, men de kan samtidigt vara dina motståndare i frågor om t ex kvinnors rättigheter, jämställdhet och hedersmord.

De yttersta cirklarna i den tänka bilden av islam innehåller reformvänliga muslimer och ”medborgare som råkar vara muslimer”. Dessa grupper är mycket svagt eller inte alls företrädda i de flesta muslimskt präglade länder, men de finns t ex Europa och USA. Nawaz själv är förstås en ”reform-muslim” – han vill leda utvecklingen i riktning mot mer toleranta islamtolkningar, präglade av demokratiska kultur och mänskliga rättigheter. För de personer som ingår i den ”yttersta cirkeln”, som bara råkar vara muslimer men som i övrigt lever ett ganska normalt ”Svensson-liv” är islam mer en kulturell fernissa, en identitet som lever kvar men som inte längre är någon av personernas viktigaste identiteter.

När det gäller utbredningen av islamism och konservativa muslimska attityder redovisar Harris i boken en undersökning som gjordes i Storbritannien direkt efter bombdåden i London 2005. 20 % av de tillfrågade muslimerna sade sig då känna förståelse för terroristernas motiv, 30 % ville leva med Sharialagstiftning i s f engelsk lag och 68 % ansåg att brittiska medborgare som ”förolämpar islam” borde gripas och åtalas.

I bokens avsnitt om ”vidden av problemet ” enas Harris och Nawaz om att ”den muslimska utmaningen” och speciellt förstås jihadismen är en enorm utmaning för Europa och resten av världen.

I bokens nästa avsnitt – ”Trons kraft” – diskuterar Harris och Nawaz vad det är som motiverar jihadister till deras terrorhandlingar. Nawaz anser att de i första hand rekryteras med ett ideologiskt angreppsätt – där rekryteringen har fyra beståndsdelar; en berättelse om verkliga och enbart upplevda oförrätter, en identitetskris, en karismatisk rekryterare och ideologiska dogmer. Han pekar på det faktum att de som ansluter sig till jihadistiska rörelser i de flesta fall är redo att bli martyrer – för sin tro. Här spelar uppenbarligen religion en avgörande roll, man tror uppriktigt att man genom att dö i islams namn kommer till ett paradis och en bättre tillvaro än den verkliga världen kan erbjuda. Ytterst få människor är beredda att dö för en princip om man inte också har en tro att det finns ett bättre liv efter döden. Denna bergfasta paradistro kan också vara ett motiv när islamska staten urskillningslöst mördar t o m små barn. Man kan motivera detta med att de får ett bättre liv i paradiset!

I bokens tredje avsnitt, ”Liberalismens svek” går Harris starkt tillrätta med västvärldens liberaler, som enligt honom hela tiden försöker mörklägga de verkliga problem som islam behöver ta tag i. De vill i god västerländsk sekulär anda inte se religionen som det egentliga problemet utan lyfter fram andra faktorer, som de egentliga drivkrafterna bakom jihadismen, t ex västerlandets agerande i Mellanöstern, muslimers utanförskap i Europas stora städer etc. Här ifrågasätter Harris också starkt tendensen att klassificera all kritik av islam och även av islamism och jihadism som islamofobi. Vi måste kunna skilja, menar han, mellan att starkt kritisera våldsam jihadism, islam mer allmänt som religion, islams heliga dokument (Koranen och haditerna) och att kritisera muslimer mer allmänt. Bara det sistnämnda bör kunna klassificeras som islamofobi.

Det fjärde avsnittet i boken handlar om ”Islams natur”. Här lyfter man bl a fram det faktum att den absoluta huvuddelen av världens muslimer är fundamentalister i den meningen att de anser Koranen vara Guds direkt ord och därmed fullständigt ofelbar. Nawaz öppnar dock här för möjliga tolkningar genom att dels visa på historiska fall där olika tolkningar av Koranens budskap förekommit, dels genom att argumentera för framtida öppnare och mer toleranta tolkningar av Koranens kritiska och våldsuppmanande inslag. Här invänder Harris att det senare också innebär en viss grad av oärlighet. När moderata troende – och det gäller även kristna – säger sig hitta sina moderna, etiska principer i de gamla skrifterna framstår detta enligt Harris som en övning i självbedrägeri. Sanningen är, säger Harris, att de flesta av våra moderna värderingar är oförenliga med specifika läror inom judendom, kristendom och islam. De fundamentalistiska tolkningarna är oftast mer konsekventa och därmed ärligare, menar Harris.

Med denna utgångspunkt – finns det överhuvudtaget någon väg som gör att de heliga muslimska texterna kan tolkas mer pacifistiskt? Harris och Nawaz diskuterar detta i bokens sista kapitel, ”Hitta en väg framåt”. Harris lyfter fram två budskap inom islam som är särskilt kritiska, demoniseringen av de otrogna och löftet om paradiset.

Här menar Nawaz att en tänkbar väg är att argumentera för idén att det egentligen inte finns någon korrekt tolkning av skriften. Detta borde vara relativt enkelt för sunnimuslimer som inte har något slags prästerskap, tycker han. Det handlar alltså inte om att ifrågasätta Gudstron i sig utan om att verka för mer liberala tolkningar. Kan man t ex bara så en aning tvivel om att paradiset väntar martyren kan kanske rekryteringen av självmordsbombare försvåras.

Ett stort problem är enligt författarna också ”solidariteten” mellan muslimer. Även moderata muslimer tenderar att ta parti för islamisterna i stället för att stödja sekulära icke-muslimer. Det muslimska klantänkandet och ”den enfaldiga bokstavstron” göder en allmän fientlig inställning till den andre, dvs icke-muslimerna. Det krävs en radikal förändring av kulturella identitetsmönster och en förändrad syn på Koranen och de andra heliga skrifterna.

Nawaz tar också upp något som han kallar Voldemort-effekten. Voldemort är skurken i Harry Potter-serien och benämns där ”han som inte får nämnas vid namn”. Han ifrågasätter här bl a president Obamas sätt att försöka se Al Qaida och IS bara som en kriminell organiserad liga och inte som den religiöst baserade grupp den i själva verket är. Man nämner, säger Nawaz, inte islamismen vid namn och särskiljer den inte heller från den mångfacetterade religionen. Att säga att Islamiska staten representerar hela islam är förstås fel, men det är också helt fel att säga att IS inte har något med islam att göra.

Kan Euroislam utvecklas i en mer liberal riktning och bli ett mönster som kan spridas också till de muslimska kärnländerna i Mellanöstern? I boken refereras till en fatwa mot Islamiska staten som undertecknats av flera brittiska imaner, som de bägge debattörerna själva delat på sociala medier. Men Harris menar att fatwan har en svag grund i den islamiska doktrinen. Men en fatwa mot IS är förstås bättre än ingen fatwa alls, säger han.

Avslutningsvis säger Nawaz att det enda sättet att på längre sikt förhindra rekryteringen av anhängare till islamismen och specifikt IS är att sprida berättelser som kan konkurrera med de islamistiska genom en autentisk och inhemsk kulturell förändring. Man måste vinna gehör för sekularismen. En särskild svårighet är att många muslimer förknippar sekularism med det förtryck och tyrannvälde som utövats av de sekulära diktatorerna i arabvärlden, t ex Sadam Husein i Irak, Nasser/Sadat/Mubarak i Egypten och Hassad i Syrien. Men det som till yttermera vissa behövs är en kedja av pluralism som leder till sekularism vilket i sin tur leder till liberalism och verklig demokrati.

Harris och Nawaz lilla bok analyser mycket övertygande islamismen och vad som kan göras för att vrida utvecklingen inom islam i en mer liberal och demokratisk riktning. Bör läsas av alla de politiker och debattörer som har en alltför grund kunskap om islam och om islamismens rötter.

 

 

Välfärd utan tillväxt?

Kategori: Böcker

 

Tim Jackson: Välfärd utan tillväxt - så skapar vi ett hållbart samhälle
Ordfront 2009

Häromveckan presenterade FN:s klimatpanel IPCC sin nya rapport om klimatet och om det hot mot livet som den ökade koldioxidhalten i atmosfären innebär. Redan nu är i princip en temperaturhöjning på 2 grader jämfört med förindustriell tid "intecknad". I princip krävs att all användning av fossila bränslen fasas ut under den närmaste 30-årsperioden för att temperaturhöjningen skall stanna vid ca 2 grader, säger IPCC. 2 grader kan låta lite - men mer än så har temperaturen inte varierat runt ett medelvärde på 10000 år, dvs under hela den tid det funnits civilisationer på jorden.

 

Bakom denna skrämmande utveckling finns befolkningsökningen och den ständiga ekonomiska tillväxten. Ekonomisk tillväxt, mätt som ökning av bruttonationalprodukten,  drivs till inte obetydlig del genom att vi nu på ett par hundra år använder och "bränner upp" kolföreningar som funnits bundna i jordskorpan i årmiljoner. Detta alstrar koldioxid och metan, växthusgaser som gör att solstrålningen "stannar kvar" i jordens atmosfär och därmed höjer temperaturen.

 

I boken "Välfärd utan tillväxt" skissar Tim Jackson på en världsekonomisk modell utan tillväxt. Tim Jackson är professor vid Surreyuniversitetets center för miljöstrategier. Han har för den engelska regeringens hållbarhetskommission tagit fram rapporten "Prosperity without growth", som sedermera byggts ut till en bok och översatts till svenska.

 

Den eviga ekonomiska tillväxten är idag en självklar målsättning för alla politiska ledare. Men man behöver bara kunna lite matematik för att förstå att en sådan evig tillväxt inte är möjlig på ett klot med begränsade naturresurser och med en bara 10000 meter tjock atmosfär - ett tunt, tunt skikt som gör klotet beboeligt. Dock - att ifrågasätta tillväxten är idag absolut som att "svära i kyrkan". I "Välfärd utan tillväxt" går Jackson på djupet med tillväxtfrågan, kritiserar som många andra före honom det traditionella BNP-begreppet som mått på välståndet och säger rent ut att fortsatt ekonomisk tillväxt inte är möjlig i den rika delen av världen.  Det lilla utrymme för tillväxt som kan finnas - och som kräver att den fossila energin ersätts med förnyelsebar energi - måste tillfalla den ännu fattiga delen av världen.

 

 

Sverige och några andra länder i västvärlden har gjort framgångsrika satsningar på att minska utsläppen av koldioxid i det egna landet. Men samtidigt innebär globaliseringen att vi svenskar flyttat vår varuproduktion till Kina och andra länder med katastrofalt ökande koldioxidutsläpp. Omkring en tredjedel av våra svenska koldioxidutsläpp kommer via importerade varor och via vår turism i andra länder. Alltså - menar Jackson med rätta - måste vi i väst betrakta vår koldioxidpåverkan från konsumtionssidan, dvs det är koldioxidinnehållet i det vi konsumerar och inte bara i det vi producerar som är det kritiska måttet på om vi bidrar till det oavvisliga målet att i princip eliminera koldioxidutsläppen till år 2050.

 

En vanlig tanke verkar vara att tillväxten kan fortsatt uppehållas genom att tjänsteproduktionen växer och på sikt tar över  och ersätter naturresurskrävande och koldioxidskapande varuproduktion. Jackson menar att tjänstesektorns utveckling är en potential - men är samtidigt skeptisk till att den räcker till att hålla tillväxten uppe. Många tjänster, t ex fritidstjänster som innebär mycket resande - är i sig tämligen resurskrävande och inte särskilt utsläppssnåla. Nej, säger Jackson, vi måste inrikta oss på att i framtiden klara oss utan tillväxt, ja om de fattiga länderna skall kunna fortsatt få det materiellt bättre, måste vi i väst t o m lära oss att leva gott t o m med viss "nerväxt" av våra ekonomier.

 

Jackson är i sin bok ödmjuk inför den stora utmaning som ligger i att ställa om världsekonomin till en situation utan tillväxt. Är det överhuvudtaget möjligt att klara en sådan övergång utan att världsekonomin "kraschar"? Även om det är svårt - måste vi ändå söka efter lösningar i riktning mot en sådan mer statisk och långsiktigt hållbar ekonomi. Och detta, menar Jackson, måste göras inom ramen för de befintliga politiska strukturerna. Hans recept handlar om tre huvudkategorier av åtgärder:

 

1. Etablera gränserna

Sätt upp tak för resursförbrukning och utsläpp och integrera detta i ekonomin. En ransonering av utsläppen är enligt Jackson en nödvändighet.

 

2. Ändra den världsekonomiska modellen

Slopa fokuseringen på att stimulera sektorer som ger hög tillväxt och ökad produktivitet. Investera i stället i en strukturell omställning mot resurssnåla och arbetsintensiva aktiviteter. Och mät framförallt ekonomisk och social framgång med andra måttstockar än BNP.

 

3. Ändra den sociala logiken

Skydda och skapa nya gemensamma offentliga platser och serviceinrättningar. Stöd lokala företag och lokalt fungerande ekonomier. Motarbeta konsumtionskulturen och tackla inkomstklyftorna med omfördelning i stället för att bara dela på tillväxten.

 

Överlever marknadsekonomin och kapitalismen i sin nuvarande utformning denna förändring? Har globaliseringen sett sina bästa dagar? Har något annat parti än miljöpartiet - och om ens det - förstått vilket hot som finns och hur svår vägen framåt kommer att bli? Vågar man ens ta upp frågorna med sina väljare?  Jacksons bok lämnar många frågor kvar och är naturligtvis inte i alla delar en absolut roadmap till ett hållbart samhälle. Men ett mycket intressant input, som du och jag, alla politiker och företagsledare i hela världen måste förhålla oss till, inte i framtiden utan nu genast - eftersom den tid som står till förfogande att hindra en stor klimatkatastrof i praktiken är mycket kort.

 

För oss som vill kalla oss kristna har klimatfrågan och även andra miljöfrågor en särskild dimension, tycker jag. Det handlar om vårt förvaltarskap för Guds värld, ett förvaltarskap som vi ofta låter styras av Mammon i stället för av kärleken till vår nästa och till vår natur. Klimatfrågan är ytterst moralisk/etisk. Ingen individ, inget enskilt företag och inte heller de flesta stater på jorden kan på egen hand egentligen göra något åt problemet i stort. Men om många baserat på ett etiskt ställningstagande gör en egen insats och kanske framförallt sätter tryck på de som fattar de stora besluten i världen och som sitter på de strukturella verktygen för att rädda klimatet, ja då finns det i alla fall en chans att våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn kan få leva i en värld med samma utmärkta levnadsvillkor som vi och våra mänskliga förfäder fått leva med under de minst 10000 år då jordens klimat varierat mycket marginellt runt den medeltemperatur som rådde på jorden innan olja och kol började förbrännas i stor skala för sådär etthundra år sedan.

 

Texten bygger delvis på David Jonstads recension av Jacksons bok i tidskriften Tvärdrag i april 2010.

 

 

De apatiska

Kategori: Böcker

 
När vi 2007 besökte Mostar i Bosnien såg vi bl a denna rest av Balkankriget på 90-talet. Från dessa miljöer kom många av de apatiska barnen.

 
För fem år sedan rasade en debatt i Sverige om det som kom att kallas de apatiska barnen. Barn kom med sina föräldrar från krigets Jugoslavien och från de oroliga områdena i Kaukasus, familjen sökte asyl, blev alltför långsamt utredd och fick till sist besked att man inte fick stanna. Många av barnen - som varit med om traumatiska händelser och som ni Sverige hunnit bygga upp en viss trygghet med nya svenska kompisar - gick efter beskeden in djupa depressioner och blev till sist så gott som eller helt apatiska. Men migrationsverket och den svenska regeringen drev länge tesen att det handlade om simulering och manipulation - barnen ansågs inte vara sjuka utan bara simulanter som spelade sjuka för att tvinga fram den asyl som familjen fått sig nekad. I sin bok "De apatiska" går journalisten Gellert Tamas på djupet med denna historia. På sex hundra sidor visar han övertygande att barnen inte var manipulerade utan att den svenska regeringen och Migrationsverket i stället under lång tid manipulerade hela den svenska nationen.

Gellert Tamas blev för några år sedan känd för sin mycket inträngade berättelse om Lasermannen. Nu är han alltså tillbaka med en bok som också berör svenskarnas förhållande till invandrare och den främlingsfientlighet som mer eller mindre skiner igenom på många områden.

Gellert har för "De apatiska" gjort intervjuer med ett stort antal barnläkare, sköterskor, politiker, präster och andra som på olika sätt kom att spela roller i dramat om de apatiska barnen. Frågan började dyka upp i media under 2003 och växte sedan till en stor politisk stridsfråga innan den på senhösten 2005 neutraliserades genom beslutet att i princip bevilja amnesti för de många asylsökande som vid den tiden väntade på avvisning eller höll sig gömda.

Gellerts bok innebär ett generalangrepp på namngivna personer inom Migrationsverket, regeringens samordnare för de apatiska barnen Marie Hessle, på migrationsministern Barbro Holmberg och inte minst på statsminister Göran Persson. De höll länge fast vid tesen att den stora förekomsten av apati bland asylsökande barn i Sverige orsakades av barnens föräldrar, som genom manipulation, droger och på andra sätt ansågs tvinga fram det apatiska tillståndet hos de egna barnen. När Gellert i efterhand går igenom alla fallen kan han inte hitta ett enda säkert belägg för den tesen. Barnen var sjuka på riktigt och tvingades svårt sjuka iväg från Sverige för att tillsammans med sina föräldrar bli dumpade på en flygplats i det hemland de en gång lämnat på grund av förföljelser. Under perioden försvann desstuom nästan helt möjligheten att få asyl i Sverige i och med att över 90 % av alla asylsökande kom att bli skickade tillbaka till sina hemländer.

När oppositionen mot utvisningarna växte fram spelade Svenska kyrkan och de andra kristna samfunden en avgörande roll. Ärkebiskopen K G Hammar ställde sig i spetsen för oppositionen tillsammans med Lennart Molin från Sveriges Kristna råd. De initierade det så kallade påskuppropet för amnesti, som på våren 2005 samlade in bortåt 175 000 namnunderskrifter. Hammar & Co fick också med sig fem av riksdagspartierna, vänsterpartiet, miljöpartiet, kristdemokraterna, folkpartiet och centern. Mot dem stod svensk politiks betongpartier, socialdemokraterna och moderaterna.

Till sist var det miljöpartiet som kom att driva socialdemokraterna till omvändelse. De ställde amnestin som villkor för att stödja regeringens budget inför valåret 2006 och till sist var Göran Persson tvungen att byta fot för att rädda regeringsmakten.

Gellerts bok är oerhört väldokumenterad. En mängd flyktingöden berättas tämligen detaljerat och som läsare blir man helt övertygad om äktheten i de apatiska barnens symptom. Man blir också högeligen förvånad över de attityder till asylsökande som då förekom - och gissningsvis fortfarande förekommer - bland personal på Migrationsverket, hos polisen och i vissa politiska grupperingar. Ibland kan boken kännas en aning långrandig - men sammantaget ger den en oerhört intressant inblick i maktens och manipulationens Sverige.

Gellert Tamas:
De apatiska
Om makt, myter och manipulation
620 sidor
(Natur och Kultur 2009)