Dylan
Kategori: Allmänt
Ikväll har jag och Mattias varit på Bob Dylan-konsert i Globen. Globen var fullsatt - men jag kan inte påstå att jag tyckte det var så där enormt bra. Dylan yttrade inte ett ord mellan sångerna - vilket han väl inte brukar göra. På det avstånd från scenen som vi satt kunde vi inte heller se några ansiktsuttryck. Ja, vi kunde inte ens vara säkra på att det var han som var där, även om rösten tydde på det. Varför använder man inte jumbotronen så att hela publiken åtminstone kan få en skymt av artistens ansikte? Och varför låter man inte en textremsa visa titlarna på de sånger Dylan sjunger - så himla bekanta med alla låtarna är väl inte majoriteten av publiken?
Men - framförallt är jag kritisk till ljudbilden. Måste det vara så hög volym och måste det bli distorsion när Bob Dylan klämmer i eller när han tar fram munspelet? Jag har haft samma känsla varje gång jag hört en stor rockartist live. För högt och onyanserat och avgrunder från det ljud som man får när man spelar artistens skivor i sin egen musikanläggning.
Men Dylan är ju i alla fall Dylan. Vi fick höra ett antal gamla godingar som Lady Lay, Desolation Row, Like a rolling stone, Highway 61 revisited, Tangled up in blue, ett antal sånger från den senaste skivan, Modern Times, samt som avslutning en mycket annorlunda version av Dylans genombrottslåt, Blowing in the wind. Även om arrangemanget inte var det bästa var det i alla fall en upplevelse att till slut en gång få se den berömde mannen, rockhistoriens kanske främste artist, åtminstone om man beaktar att han till skillnad från många andra både skriver och framför sitt material. Dessutom var det kul att göra musikgrej tillsammans med sin son.
Konserten var slut efter 1 timme och 45 minuter. Ute var det bitande kallt - både medan vi stod i kö för att komma in och efteråt när vi promenerade bort till kyrkans parkering där jag ställt bilen. Var är våren?
