2013 i backspegeln
Kategori: Allmänt
År 2013 – mitt andra hela år som pensionär - har präglats av två nya barnbarn och av de Skarpnäcks församlings svek mot Hammarbykyrkan. Ett år med en mycket rejäl vinter, en solig och varm sommar och en blåsig och ljummen höst.
Året började med en vinter av exeptionellt slag. Snön lade sig redan i slutet av november och försvann inte fullt ut förrän i slutet av mars. Hjortarna gjorde ständiga attacker mot våra fågelmatningsanläggningar och tvingade oss att flytta upp dem högt upp i träden. Jag behövde skotta av uterumstaket ett par gånger och den nedskottade snön frös sedan till is på marken framför uterummets utgång. Trots den rejäla snötillgången kom jag inte ut på skidor en enda gång under vintern. Dåligt.
I slutet av januari åkte vi till Teneriffa tillsammans med Göran och Lilian Ahlforn. Andra vinterbesöket i följd på Kanarieöarna. Det var varmare än i fjol på Gran Canaria och vi badade i stort sett varje dag i Park Santiago III:s stora poolanläggning och även en gång direkt i havet. Vi gjorde diverse utflykter, bl a förbi öns dominerande landmärke, vulkanen Teijde och besökte även turistkyrkan, som dock inte var lika inbjudande och trevlig som i Las Palmas. Göran och Lilian blev influensasjuka och mer än halva tiden fick vi i princip klara oss själva, vilket ju gick med glans.
Vistelsen stördes – kanske inte oväntat – av den pågående räddningsaktionen för Hammarbykyrkan som Göran och jag var starkt engagerade i den aktuella tiden. Skarpnäcks församlings och även Stockholms stifts stora svek mot samarbetskyrkoidéen har kommit att prägla 2013. Jag medverkade som en av EFS-föreningens förhandlare och höll också i all kommunikation om händelserna, genom insändare i Kyrkans Tidning, genom att plantera artiklar i Dagen och Mitt i Söderort och inte minst genom att driva Facebooksidan ”Rädda Hammarbykyrkan”, som kom upp till drygt 700 gillare som mest. Helt förgäves var inte jobbet heller, eftersom vi till sist fick ut 3 milj kr som kompensation för att församlingen bröt avtalet i förtid innebärande att samarbetet upphörde den 1 juli.
Det var ett tag ytterst nära att jag gått ur Svenska kyrkan, särskilt efter att biskop Eva Brunne gjort ett elefantinhopp och desavouerat sin egen medlare, stiftsprosten Bo Larsson. Men jag stannade kvar, t o m efter att årets kyrkoval gett en märklig sd-effekt i Stockholms Söderförsamlingar. Kraftigt ökat valdeltagande och kraftiga ökningar av antalet röster för främst vänstern i Svenska Kyrkan och för socialdemokraterna.
Att sätta upp en en i stort sett ideellt driven verksamhet i Hammarbykyrkan under hösten har sedan upptagit mycket av min tid. Jag har behövt gå in i ett arbetsutskott och jag har även fått säkra de budgetmässiga bedömningarna av vad vi i den nya situationen har råd med. Mycket har fungerat över förväntan bra – men samtidigt kan jag se att vi riskerar att glida bort från Svenska kyrkans på sitt sätt trygga teologiska hamn. Annahita Parsan har fantastiska förmågor i det diakonala perspektivet bland de perser som finns i Hammarbykyrkan sedan hösten 2012 – men hennes predikningar har svårt att tala till mig. En intressant ”kyrklig” sak under 2013 är att Antje Jackelen valdes till ärkebiskop med tillträde i juni 2014. Vår tidigare granne och vän från Krusboda skall alltså nu styra den märkliga konstruktion som Svenska kyrkan innebär. Hon blev direkt starkt ifrågasatt i mera evangelikala kretsar sedan hon i sin anställningsutfrågning gjort luddiga uttalanden om Kristus vs Muhammed och jungfrufödseln. Men lika luddig som K G Hammar kommer hon i alla fall inte att framstå, tror jag.
Efter denna kyrkliga utflykt – tillbaka till årets gång. Nästa resa gick till Helsingfors och ”Kristina från Duvemåla”. Anita fick denna resa i julklapp av mig och tjejerna. Vi, dvs jag, Anita, Johanna, Martina och Embla, var en helg i Helsingfors och hann utöver en trevlig föreställning på Svenska teatern även titta på staden och göra ett besök på Sealife, ett undervattens-zoo eller vad man skall kalla en sådan anläggning. Sen blev det ju ett par nätter på Östersjön också. För oss var det faktiskt första gemensamma Finlandsbåtsresan efter Estoniakatastrofen.
Den 5 maj bar det iväg på nästa Nordenresa. Nu styrde vi västerut mot Norge. Vi sov först över på Baldersnäs herrgård och Dals Långhed. Via Fredriksten och fästningen där vidare mot syd-Norge. Vi åkte upp längs Telemarkskanalen, sov över i Notodden och forsatte sedan söderut till Mandal väster om Norges sydspets – där vi en regnig kväll åt en mycket god fisksoppa. Vi hade egentligen tänkt oss till Bergen – men vädret var norskt med regn och låga moln som gjorde att vi bara såg vägen och inga av de berg som ändå är Norges kännemärke. Alltså åkte vi tillbaka till Sandefjord och tog en färja till Strömstad och vidare till övernattning i Tanumshede. Via Fjällbacka, Trollhättan och Läckö slott körde vi vidare till Mariestad för en sista övernattning. Vi avslutade med ett besök hos Ing-Britt och Åke Vilkund och deras hund Xavi i deras sommahus vid Vänern.
Vi gjorde i början av juni en dagsutflykt till Furuvik, som Lionsresurser i samband med den årliga utflykt, som Lions bjuder autistiska barn i Tyresö på. Den 11 juni var jag på Friends arena för första gången. Såg också äntligen fenomenet Zlatan live. Mattias och Lukas var med och vi såg Sverige vinna VM-kvalmatchen mot Färöarna med 2-0. Zlatan har förresten haft ett fantastiskt år i PSG Paris och i landslaget. Men trots många landskampsmål lyckades han inte leda Sverige till VM. Portugal med Ronaldo blev för svåra i det avgörande playoff-spelet i bäst av två matcher.
<
Sommarens Piteåsemester delade vi två delar. Först var vi uppe från 13 juni till 6 juli, varav Martina och barnen var med oss den senare delen av perioden. Göran och Lilian var samtidigt med oss i Piteå och vi gjorde tillsammans en lång dags tur till Storforsen, Moskosel och Arvidsjaur. Midsommar firade vi med mina systrar på Swensbylijda. Vi var sedan i Tyresö fram till den 11 augusti och sedan blev det stugan igen till den 27 augusti. Då hade vi Johanna med oss och tillsammans med henne årets ena nyförvärv, lille Alvin. Han föddes den 25 juli under lite dramatiska omständigheter. Det blev akut kejsarsnitt innan han fick se dagens ljus. Men sen har allt gått på räls med den lille mannen, som helt klart är en av mina ättlingar. Nästan en kopia av mig som riktigt liten. Med de karatäristiska öronen.
Mellanperioden tillbringade vi i ett varmt och soligt Tyresö med badturer till snart sagt alla Tyresös och Ältas olika badplatser. Flera gånger tillsammans med Martinas eller Mattias barn. Vi testade bl a Krusbodas bassäng för första gången sedan vi flyttade därifrån. Vi hann dessutom med en utflykt till familjen Nyhlins torp intill Varnhem och en endagstur till Gotska Sandön. Varnhemstrippen bjöd på fint och varmt väder med bad i Hjo vid Vättern som avslutningsaktivitet. På Gotska Sandön regnade det så att vi blev blöta in på bara kroppen, trots att vi hade regnställ med oss. Sandöturen över havet tog också mycket tid och var mycket gropig. Det nya utrerummet kom till mycket frekvent användning, ja man kan nog nästan säga att vi bodde i uterummet hela tiden vi var här mellan Piteåvistelserna.
En mycket dramatisk dag inföll när vi i början av augusti besökte Johanna och den nyfödda babyn i Täby. Jag tog med mig Anton in till Indra, som Johanna stängt in i ett av rummen. Anton ville klappa henne - men Indra gjorde ett utfall och bet honom i handen. Gråt och tandagnisslan. Men Johanna hade oroat sig mycket för hur det skulle fungera med babyn och Indra och tog omedelbart beslutet att avliva Indra. Vid halvsjutiden på kvällen kom ett SMS som berättade att Indra nu vandrade med de andra hundarna på regnbågsbron. Kände en stor sorg efter henne i några dagar - men insåg samtidigt att det nog var bra som skedde, att Anton fick bli en katalysator för det som ändå hade behövt göras ganska snart.
Hösten har varit den tyngsta perioden sedan pensioneringen. Terminsstarten med Hammarbykyrkan gav mycket arbete, bl a har vi tagit på oss att vara i kyrkan varje tisdag. Kände att det ett tag var på väg att bli för mycket med alla föreningsaktiviter. Den 1 oktober födde så Martina sitt tredje barn, en liten tjej som fått namnet Vilhelmina. Vi har tagit hand om de stora barnen då ock då för att avlasta henne. Anita har också lagt mycket tid på att besöka de bägge samtidigt föräldralediga döttrarna. Hösten har även innehållit en kortresa. Vi var en helg i Göteborg tillsammans med Embla. Jag deltog en av dagarna i Seniornets ordförandekonferens. Men jag hann i alla fall med en heldag på Universeum tillsammans med Embla och Anita.
En humörhöjare under hela året har Tyresö FF:s damlag varit. Det blev i år inte SM-seger, men en andraplats. Dock har man gått vidare till kvartsfinal i Champions League efter segrar mot PSV Paris och Fortuna Hjörring från Danmark. Dam-EM gick i år i Sverige och var en trevlig upplevelse. Men Sverige försvann i semifinalen och Tyskland vann som vanligt.
Mina olika föreningsuppdrag innebär för det mesta också trevlig avkoppling från den ibland enahanda hemmatillvaron. På något sätt känns sammanträden och möten upplivande. I kommunpolitken har jag fortsatt som vice ordförande i kultur- och fritidsnämnen. Alltid trevligt med Dick Bengtson som ordförande. Jag har i år fått Tony Aorahim som kd-ersättare i nämnden. I Seniornet Tyresö valdes jag i våras till vice ordförande. Har tagit ansvar för Ventilenträffarnas innehåll fr o m i höst och även själv hållit en träff – om foto på nätet. Gunilla Schultzén har kommit med och gör värdefulla insatser med pedagogisk undervisning om bl a surfplattor och smarta telefoner. I Lions inskränker sig mina insatser till att delta aktivt genom att ställa upp som resurs vid parkeringsuppdrag, julgransplundringar och inventeringar. I Den öppna dörren är jag revisor och satt även i år som ordförande vid Stockholmsavdelningens årsmöte. I EFS ekonomiråd har det kommit nya ledamöter men jag har kvar sekreteraruppgiften även där. Sen är det ju förstås allt jobb för Hammarbykyrkan – men om det har jag ju skrivit på annan plats i krönikan.
I kristdemokraternas lokalavdelning har jag som vanligt skrivit protokoll och i övrigt inte lagt mig så mycket i politiken. Jag ställde upp och försvarade Åke Sandin, när han blev anklagad för att vara antisemit av Expo och klandrade då även Anna Lund för att hon gillat Vi i Tyresös publicering av Expos påhopp. Är egentligen inte alls förtjust i kd:s utveckling de senaste åren. Men är man vald för partiet så är man. Alliansen har haft det rejält svårt i opinionen under 2013 och mycket talar nu för att socialdemokraterna kommer tillbaka till makten 2014. Skolan fick en stjärnsmäll i höst sedan den s k PISA-undersökningen visat att svenska niondeklassar tappat rejält jämfört med tidigare mätningar. Och privata initiativ i vården har misskrediterats svårt. Regeringen fick i höst genom ytterligare en skattesänkning till de som arbetar – men misslyckades med att höja brytpunkten i skatteskalan.
Ute i världen är det som vanligt oroligt här och där. Inbördeskriget i Syrien har kanske varit den mest uppmärksammade konflikten, oerhört svårlöst. I Iran har det tinat upp lite sedan man valt en ny premiärminister under året. I Thailand och Ukraina har det varit stora oroligheter och i Nordkorea fortsätter galenskapen att breda ut sig. Grekland och flera andra länder i Sydeuropa går knackigt. Den s k eurokrisen är ännu inte över. I USA finns en ständig konflikt mellan Obama och den av republikanernas dominerade kongressen, vilket bl a lett till att statsapparaten hölls stängd i ett par veckor eftersom man hade slut pengar. Men budgetstupet undveks även denna gång genom att det s k lånetaket höjdes igen. I Sovjet stärker Putin sin auktoritära ställning, men nu under årets sista dar har det inträffat flera bombattentat, inte långt från Sotji, där vinter-OS snart skall gå igång. På senhösten avled Mandela, Sydafrikas profetliknande f d fånge och president. Alla världens ledare samlades för att hylla hans minne.
Under 2013 har jag läst på rejält om klimatfrågan och tillsammans med Staffan Karlberg lyckades jag till och med få fredagsgruppen att ha klimatet som höstens samtalsämne. Är numera övertygad om att en fortsatt evig tillväxt är omöjlig, att jordens temperatur ökar och att i första hand den koldioxidskapande förbränningen av fossila bränsle är huvudorsaken till detta. Hela vår samhällsstruktur måste ställas om inom femtio år för att att utvecklingen inte skall gå över styr. Jag fick i våras tillfälle att skriva på Föräldravrålets blogg, Föräldravrålet som Martina är med på ett hörn och administrerar.
Det har varit ganska dåligt med kulturella aktiviteter detta år. Jag fick årskort för mig och Anita på Moderna museet i 67-årspresent men vi har bara fått det att bli att vara där ett par gånger. Ett par besök på Folkoperan och ett par biobesök är väl i övrigt allt av kulturell dignitet detta år. Däremot har jag via nätet återknutit ytterligare skolkontakter. Åt t ex lunch i höst med Leif Nordström, klasskamrat från årskurs 1-4, som liksom jag lämnat Piteå för storstaden.
Nu har vi sju barnbarn mellan 0 och 11 år. När vi runt julen samlas till gemensamt firande är vi hela 15 personer. När vi kom till Stockholm var vi bara två. Kan förstås känna en stor glädje över detta. Fantastiskt att ser hur livet går vidare, att få se nya människor påbörja sina liv. Samtidigt ger en stor familj många möjligheter till oro. Alltid finns det någon som inte mår psykiskt riktigt bra, som har någon krämpa. Och mina orosgener verkar ju också ha gått vidare till mina barn.
Hur det blir med barnbarnen i det avseende får väl framtiden utvisa. Än så länge verkar de ju alla vara väl anpassade, fungerar i sina grupper och är allmänt trevliga. Lukas börjar närma sig tonåren, fyller 12 år om en månad. Han och även Anton tillbringar oerhört mycket tid med Minecraft, det spel som ser ut att fascinera alla grabbar i den åldern. Embla är en trygg och mycket samhällskunnig förstagluttare, en ren fröjd att ha med sig på såna resor som den vi gjorde till Göteborg. Sofia är en pojktuff 5-åring och Gunnar min mesta lekkamrat. Varje gång han kommer hit skall vi bygga upp tågbanan. Överhuvudtaget är han det barnbarn jag hittills umgåtts mest med under de första åren – och den som jag tror just nu uppskattar mig mest av barnbarnen. De två nytillskotten – Alvin och Vilhelmina – är det ännu för tidigt att bedöma. Men Vilhelimina – eller Villy som Gunnar säger – har jag i alla fall fått bära omkring mycket den senaste tiden.
Nu står vi inför året 2014. Ett politiskt superår med både EU-val och riksdagsval. Triggar ju alltid en politiskt intresserad, som jag. Året då pappa Gunnar skulle ha fyllt 100 år om han fått leva. Och ett år då vi minns första världskrigets utbrott 1914, en händelse som avbröt en positiv samhällsutveckling och kastade Europa tillbaka till en primitivism som ledde över även i andra världskriget och det kalla kriget. Men sammantaget hoppas jag ändå på att 2014 blir ännu ett skönt och givande år i den på sitt sätt gyllene period i livet då man är fri från arbete men ändå fysiskt nästan lika pigg som innan pensioneringen.
